Ny sida...
Guess what?
För att läsa dagens inlägg häng med till denna adress:
uglybird.se
Yes, min alldeles egna adress!
För att läsa dagens inlägg häng med till denna adress:
uglybird.se
Yes, min alldeles egna adress!
Parkeringsinferno...
En märklig situation uppkom idag då Frallan skulle hämtas. Parkeringen framför huset var upptagen:
Jag blev så chockad att jag satte fingret för linsen... Mitt framför grindstolparna, (red anm: inte på trottoaren utan på på vägen) stod rollatorn. Pappa hade besök. Märkligt... Det var ganska nära att vi klippte den ska jag erkänna... Fotograferade den på väg ut från far, behövde lugna ner mig lite...
Balkongbevis. Visserligen hade jag inte hunnit plantera de sista fröna på denna bild, men nu är det klart. Nu är det bara att invänta försommaren då dessa blivande godingar skall ut om dagarna och in på nätterna tills nätterna är tillräckligt varma för att låta dem stå ute dygnet om. Råkade köpa mycket frostkänsliga växter, inte så listigt.
Skafferiet har fått sina gula hyllremsor också. Nu får vi se om skafferiet kommer att få vara kvar i blivande köksrenovering, men tills dess är det prydligt fixat med påskiga hyllremsor. (Läs: jag kommer inte byta ovsett påskens vara eller inte vara).
Råkade köpa ett par typiskt inte fotriktiga skor idag. Wops. Men de skulle göra sig så himla bra till min nya kjol...
Har inte dock helt bestämt mig än. En del av mig hade lovat mig själv att aldrig någonsin använda ett par sånna där sandaler... En annan del av mig tycker att de är jättefina. Och de var snygga till jeans oxå... Vi får se hur jag gör om jag behåller dem eller inte...
Bilden är lånad från skopunkten.se.
Fick en massa vårkänslor också och trillade in på en blomsteraffär...
En vårbukett gör vem som helst glad!
Jag blev så chockad att jag satte fingret för linsen... Mitt framför grindstolparna, (red anm: inte på trottoaren utan på på vägen) stod rollatorn. Pappa hade besök. Märkligt... Det var ganska nära att vi klippte den ska jag erkänna... Fotograferade den på väg ut från far, behövde lugna ner mig lite...
Balkongbevis. Visserligen hade jag inte hunnit plantera de sista fröna på denna bild, men nu är det klart. Nu är det bara att invänta försommaren då dessa blivande godingar skall ut om dagarna och in på nätterna tills nätterna är tillräckligt varma för att låta dem stå ute dygnet om. Råkade köpa mycket frostkänsliga växter, inte så listigt.
Skafferiet har fått sina gula hyllremsor också. Nu får vi se om skafferiet kommer att få vara kvar i blivande köksrenovering, men tills dess är det prydligt fixat med påskiga hyllremsor. (Läs: jag kommer inte byta ovsett påskens vara eller inte vara).
Råkade köpa ett par typiskt inte fotriktiga skor idag. Wops. Men de skulle göra sig så himla bra till min nya kjol...
Har inte dock helt bestämt mig än. En del av mig hade lovat mig själv att aldrig någonsin använda ett par sånna där sandaler... En annan del av mig tycker att de är jättefina. Och de var snygga till jeans oxå... Vi får se hur jag gör om jag behåller dem eller inte...
Bilden är lånad från skopunkten.se.
Fick en massa vårkänslor också och trillade in på en blomsteraffär...
En vårbukett gör vem som helst glad!
Just crazy...
Det har varit en helg utan några som helst förpliktelser, mycket skönt.
I lördags gjorde jag en spontantur till Carin och pysslade lite. Uppdraget var att testa hennes tuschpennor, Copics Ciao (rätta mig om det inte är Ciao Carin) och Promarkers för att få testa lite hur det är att måla med sådana. Jag har aldrig målat med tusch även om jag har ritat motiv som skulle hade varit perfekt att färglägga med sådana. Både Copics och Promarkers var helt fantastiska att hålla på med. Jag trodde det skulle va häftigt, men aldrig att det skulle vara SÅ häftigt. Funderar på att investera själv. Det är nyttigt för själen att vara kreativ.
Sen var Carin och jag ännu mer spontana och åkte ut på äventyr till Krokom och shoppade lite. En sandfärgad långkjol blev inhandlat, en sån med lite spets nertill och vidd i kjolen som för tankarna till vilken sommardag som helst. Kommer bli tokfint med sandaler till. Väldigt romantisk och somrig.
Idag har jag planterat frön som skall växa upp till vackra sommarblommor till balkongen. Det blir röda och orangea buskkrasse och fjärilskrasse och en kruka med hollyhocks (stockrosor i fantastiska färger) om allt går som det ska. Det började klockrent med att jag planterade ett gäng frön, ringde pappa för att få lite råd och han upplyser om att de där fröna ska blötläggas ett dygn innan de planteras. Snopet. Bara att gräva upp fröna. Några sorter gick hur som helst att plantera direkt och så blev det. Nu är det bara att invänta att de blommar upp och blir fantastiska.
I fredags var det feber, igår kväll var det ännu mer feber (det tog på krafterna att pyssla) och idag har jag stundvis varit liggandes. Jag är uppriktigt sagt väldigt väldigt trött på den här skiten nu. Vilken jäkla lyx att bara få må helt bra en dag. Försöker komma ihåg att det här går i skov och att det kommer att bli bättre. Men det är tugnt just nu.
I fredags var jag och Carin på stan en vända och shoppade lite förövrigt, den här kavajen föll jag direkt för. Kunde inte låta bli... Väldigt användbar både till vardags och fest! Har letat efter den här modellen också så det föll sig väldigt lämpligt att den fanns i olivgrönt nu. Matchar mina ögon perfekt! ;)
Bilden är lånad från MQ.se
Nu är det dags för en ny vecka och nya möjligheter! ;)
Idag har jag planterat frön som skall växa upp till vackra sommarblommor till balkongen. Det blir röda och orangea buskkrasse och fjärilskrasse och en kruka med hollyhocks (stockrosor i fantastiska färger) om allt går som det ska. Det började klockrent med att jag planterade ett gäng frön, ringde pappa för att få lite råd och han upplyser om att de där fröna ska blötläggas ett dygn innan de planteras. Snopet. Bara att gräva upp fröna. Några sorter gick hur som helst att plantera direkt och så blev det. Nu är det bara att invänta att de blommar upp och blir fantastiska.
I fredags var det feber, igår kväll var det ännu mer feber (det tog på krafterna att pyssla) och idag har jag stundvis varit liggandes. Jag är uppriktigt sagt väldigt väldigt trött på den här skiten nu. Vilken jäkla lyx att bara få må helt bra en dag. Försöker komma ihåg att det här går i skov och att det kommer att bli bättre. Men det är tugnt just nu.
I fredags var jag och Carin på stan en vända och shoppade lite förövrigt, den här kavajen föll jag direkt för. Kunde inte låta bli... Väldigt användbar både till vardags och fest! Har letat efter den här modellen också så det föll sig väldigt lämpligt att den fanns i olivgrönt nu. Matchar mina ögon perfekt! ;) Bilden är lånad från MQ.se
Nu är det dags för en ny vecka och nya möjligheter! ;)
Så mycket att göra...
Idag har varit en konstig dag, fullt upp hela tiden. Dock feberfri idag, mer än vad man kan säga om de senaste dagarna.
Ikväll blev det en liten utflykt till kungsgården, där var våren i full gång och på sedvanligt vis var det översvämning. Finns det något roligare än att gräva vattengångar i leran och göra logistiskt smarta vattenvägar? ;) Åhh jag tycker det är lika roligt nu som när jag var liten. Idag var det dessutom upp till bevis för nya goretex-skorna. De var vattentäta!
Och där pekar jag på bollen som Frallan lagt i vattnet...
Gräva gräva, så mycket att göra och så lite tid!
Det där måste ju ses som vardagsträning? Jag kan inte stå och gräva speciellt många minuter innan min rygg kollapsar, men det är ju liksom rolig träning? Sen agerade jag lite arbetsledare en stund. =) Det blev ganska bra till slut, men med bara skor och pinnar och Frans till hjälp så blev det inte optimalt direkt... Det blir som förra våren, man får ta det lite varje gång. =)
Nu är det läge för ett skumbad för att dämpa den värk jag lär få imorgon som tack för att jag hjälpt naturen lite att bekämpa översvämning =)
Ikväll blev det en liten utflykt till kungsgården, där var våren i full gång och på sedvanligt vis var det översvämning. Finns det något roligare än att gräva vattengångar i leran och göra logistiskt smarta vattenvägar? ;) Åhh jag tycker det är lika roligt nu som när jag var liten. Idag var det dessutom upp till bevis för nya goretex-skorna. De var vattentäta!
Och där pekar jag på bollen som Frallan lagt i vattnet...
Gräva gräva, så mycket att göra och så lite tid!
Det där måste ju ses som vardagsträning? Jag kan inte stå och gräva speciellt många minuter innan min rygg kollapsar, men det är ju liksom rolig träning? Sen agerade jag lite arbetsledare en stund. =) Det blev ganska bra till slut, men med bara skor och pinnar och Frans till hjälp så blev det inte optimalt direkt... Det blir som förra våren, man får ta det lite varje gång. =)
Nu är det läge för ett skumbad för att dämpa den värk jag lär få imorgon som tack för att jag hjälpt naturen lite att bekämpa översvämning =)
En busschaufför, en busschaufför...
Som ni vet råkade min gitarr ut för vad jag misstänker var sabotage. Det har nu också åtgärdats som ni vet. Dock kände jag att tonerna var tveksamma och jag var en smula nervös över att allt inte stod helt rätt till. Skickade ett sms till Urban som snäll som han är mötte upp mig 20 min innan kursen börjar för att se om han kunde hjälpa mig. Han hade aldrig varit med om ett stallben som spruckit på så vis bara sådär och två strängar som gått av på grund av det... Tokigt. Det styrker mina misstankar om sabotage...
Jajjemen... Han lyckades hur som helst styra upp tonerna och nu är gitarren frisk igen och jag kan inte längre skylla ifrån mig för att det inte låter som det ska...
Idag har vi haft gitarrorkester på kursen. Jajjemen, spelat "Love me tender" i olika stämmor. Vi var bara tre personer idag, den nervösa kvinnan, 19-åriga tjejen och så jag. Orkestern var väl inte jättelyckad om jag ska vara helt ärlig... Det lät lite småskruttigt och det absolut svåraste var att hålla takten. Lurigt värre att behöva lyssna på varandra och samtidigt spela sin egen stämma. Själv tyckte jag nog att jag behärskade både ackorden och takten. Hehe...
19-åriga tjejen gick mig fullkomligt på nerverna med sina påståenden. Idag påstod hom att kursledaren hade fel och hit och dit. Jag var inte imponerad. Jag tror inte att någon av oss andra var det heller. Det blev lite för mycket. Dessutom kände jag en begynnande feber.
Vi spelade lite andra låtar, (slapp Tom Dooley idag! Yes!) och det var riktigt trevligt så länge som 19-åriga bruden bara var tyst och försökte hänga med istället för att ifrågasätta allt på konstiga sätt. Det som förut kunde ses som roliga sätt att hitta kryphål i gitarrspelandets ädla konst var nu bara störigt och uppnosigt.
På hemväg körde en folktom norskregistrerad stadsbuss upp bredvid mig och stannade och chauffören frågade efter vägen till ett hotell. Vilket hotell som helst. Han såg lite sliten ut och tyckte att jag skulle hoppa in och följa med och visa honom vägen. Jag kände att det var tveksamt att det var någon bra idé... Det kanske är sånt man får vänja sig vid när man har gitarren på ryggen? Allt okända män stannar och undrar över "närmsta hotell"..? Kanske är sånt som en rockerbrud får lära sig att leva med... Hade kanske hoppats över ett annat klientel än norska äldre busschaufförer i tjänstebussen dock ;). Nåja...
Nu har febern tagit överhand här och jag behöver gå och lägga mig och vila. Vi får se hur status är imorgon. Just nu är status "tveksam".
*spelar vidare*
19-åriga tjejen gick mig fullkomligt på nerverna med sina påståenden. Idag påstod hom att kursledaren hade fel och hit och dit. Jag var inte imponerad. Jag tror inte att någon av oss andra var det heller. Det blev lite för mycket. Dessutom kände jag en begynnande feber.
Vi spelade lite andra låtar, (slapp Tom Dooley idag! Yes!) och det var riktigt trevligt så länge som 19-åriga bruden bara var tyst och försökte hänga med istället för att ifrågasätta allt på konstiga sätt. Det som förut kunde ses som roliga sätt att hitta kryphål i gitarrspelandets ädla konst var nu bara störigt och uppnosigt.
På hemväg körde en folktom norskregistrerad stadsbuss upp bredvid mig och stannade och chauffören frågade efter vägen till ett hotell. Vilket hotell som helst. Han såg lite sliten ut och tyckte att jag skulle hoppa in och följa med och visa honom vägen. Jag kände att det var tveksamt att det var någon bra idé... Det kanske är sånt man får vänja sig vid när man har gitarren på ryggen? Allt okända män stannar och undrar över "närmsta hotell"..? Kanske är sånt som en rockerbrud får lära sig att leva med... Hade kanske hoppats över ett annat klientel än norska äldre busschaufförer i tjänstebussen dock ;). Nåja...
Nu har febern tagit överhand här och jag behöver gå och lägga mig och vila. Vi får se hur status är imorgon. Just nu är status "tveksam".
*spelar vidare*
skulle ju bara...
... vila litegrann, så blev jag somnandes i soffan i över två timmar. Wops. Planen var att träna idag, men kroppen höll inte riktigt, jag behövde vila. Ibland är det inte ens något val. Fast jag inser verkligen att jag behöver träna, jag har aldrig varit så svag som jag är nu.
Vi har fått en valp på jobbet förövrigt. En liten norrbottenspets som inte är fyllda 9 v än som hänger på kontoret ibland. Man blir ju valpsjuk... Fast det är jobbigt med valp. Det är dock lätt att glömma när man är nära en sån liten. Var tvungen att läsa gamla blogginlägg och skratta lite åt Frans och mina äventyr när han var liten bäbis. Han är i och för sig fortfarande mattes lilla bäbis, det lär han nog alltid vara hehe...
Det var inte så lätt att säga nej till Frallan när han var valp... Har jag berättat att han hette Rune från början? Eller ja, när vi hämtade honom hette han Fix, men det påminde förmycket om knark tyckte jag och vi mer eller mindre bestämde att han skulle heta Rune. Men han var ingen Rune. Så sa jag nått i stil med "men vilken liten tok-Frans" och så var det bestämt. Han var en liten Frans.
Vi busade och åt papper och fjädrar, ibland samtidigt som på bilden...
Vi stal saker och låtsades som att det inte var vi fast bevisen satt fastklistrade på benet...
Vi drog mattes byxor över potatismjölet som var utlagt för att torka upp kissfläcken på mattan...
...jo det fanns ganska tydliga bevis på vem den skyldiga var även där...
Vi var även väldigt tydliga med vad som gällde. Mattes favorit-tv-program blev kvickt nerprioriterat till förmån för valp...
Jo visst var den fantastisk valptiden... men samtidigt är det väldigt skönt med vuxen Frans... ;)
Vi har fått en valp på jobbet förövrigt. En liten norrbottenspets som inte är fyllda 9 v än som hänger på kontoret ibland. Man blir ju valpsjuk... Fast det är jobbigt med valp. Det är dock lätt att glömma när man är nära en sån liten. Var tvungen att läsa gamla blogginlägg och skratta lite åt Frans och mina äventyr när han var liten bäbis. Han är i och för sig fortfarande mattes lilla bäbis, det lär han nog alltid vara hehe...
Det var inte så lätt att säga nej till Frallan när han var valp... Har jag berättat att han hette Rune från början? Eller ja, när vi hämtade honom hette han Fix, men det påminde förmycket om knark tyckte jag och vi mer eller mindre bestämde att han skulle heta Rune. Men han var ingen Rune. Så sa jag nått i stil med "men vilken liten tok-Frans" och så var det bestämt. Han var en liten Frans.
Vi busade och åt papper och fjädrar, ibland samtidigt som på bilden...
Vi stal saker och låtsades som att det inte var vi fast bevisen satt fastklistrade på benet...
Vi drog mattes byxor över potatismjölet som var utlagt för att torka upp kissfläcken på mattan...
...jo det fanns ganska tydliga bevis på vem den skyldiga var även där...
Vi var även väldigt tydliga med vad som gällde. Mattes favorit-tv-program blev kvickt nerprioriterat till förmån för valp...
Jo visst var den fantastisk valptiden... men samtidigt är det väldigt skönt med vuxen Frans... ;)
Sammanträffanden...
Jag håller alltid på med något projekt. Jag känner mig alltid ofärdig med saker. Det finns alltid saker som måste eller borde göras. Så till den grad att jag nog aldrig kan känna mig helt nöjd. Jag vet liksom inte hur man gör för att inte ha saker på gång. Och snabbt ska allt gå. Är inte felet åtgärdat inom ett dygn framkallas ångest som sedan stannar tills jag tagit i tu med det ofärdiga och färdigställt det.
Idag var planen att köpa trähyllor till förrådet i källaren. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar det där helvetes förrådet så lyckas jag aldrig få någon ordning. Nu måste drastiska saker till. Därför skulle jag köpa trähyllor idag. Nu kom det andra saker ivägen så det blev inte av. Svängde bland annat förbi en loppis här i stan som jag älskar och där jag köpt många 50-tals grejer. Så satte jag mig på huk på golvet och tittade på en vacker Kockum-skål och kom sedan inte upp därifrån utan sambo fick hjälpa mig eftersom varken knän eller höfter bar. Det blir ofta så och jag börjar vänja mig. Kvinnan som har affären frågade lite hur det stod till och jag berättade lite snabbt att mina leder krånglar. Det visar sig då att hon har RA (reumatoid artrit) och mer än väl förstod hur jag mår. Hon berättade att hon haft problemen sen hon var 21 år, men att de först ställde fel diagnos. På den tiden trodde man att reumatiker skulle må bättre av vad man kallade "sträng säng", det vill säga total vila. Inte ens gå upp på toaletten. Hon vägrade och var obstinat och satte sig upp mot läkarkåren och till slut fick de ge med sig. Hon fortsatte fulltidsjobba och göra det hon tyckte var roligt och vägrade inse att hon hade en sjukdom förrän långt senare i livet. På gott och ont.
Denna kvinna hänger på Remonthagen precis som jag och vi har samma sjukgymnast och läkare. Hon förstod min förtvivlan över att inte ha någon diagnos, men tyckte samtidigt att jag inte borde fästa mig vid det. Vi verkar vara så lika personligheter fast på olika ställen i livet. Hon har redan varit där jag är idag. Hon sa just de orden också och frågade om jag ville träffas och diskutera saken över en fika någon gång. Hon trodde att jag kunde behöva en mentor och god vän som förstod vad jag går igenom. Så fick jag hennes kort och jag tänker ringa henne. Hon har så rätt. Mer rätt än hon kan ana. Sen frågade hon om jag jobbar fulltid idag och när jag svarade att jag givetvis gör det så tittade hon bekymrat på mig och sa rakt ut att jag nog borde omvärdera det. Hon själv hade jobbat 60 timmar i veckan tills hon fyllde 55 då hon höll på att jobba ihjäl sig. Åter upprepades orden som min sjukgymnast tjatat om "Du måste lära dig att sätta dig själv i första rummet".
De som vet och de som förstår tycker alla att jag borde gå ner i arbetstid för att orka ta hand om mig själv, det vill säga träna och kanske faktiskt göra saker efter jobbet, något som nu är i princip omöjligt. Anledningen till att mina helger är fulla med projekt är ju att det aldrig finns kraft att göra någonting efter jobbet på veckorna.
Helvete också.
I övrigt har helgen varit fulla med projket som inte hunnits med. Försökte träna i går morse och just då gick det galant. Passade dessutom på att smita ut i bilen före sambo för att avklara projekt rengöra bilrutan på insidan och börja rengöra skinnsätena i bilen som inte är så ljusa längre efter att vovven hoppat in och ur bilen med smutsiga tassar. Nu är i alla fall rutan skurad och halva passagerarsätet rengjort. Efter träningen skulle vi titta på kök. Där gick allt fel och min kropp bröt ihop och vi hann inte alls göra det vi skulle innan jag behövde bli hemskjutsad och somnade i tre timmar. Lite snopet. Man känner sig lätt snuvad på dagen liksom.
Ja, summa summarum så är det ohållbart att jag kräver så mycket av mig själv. Det går inte, jag kommer gå under av ångest. Det har jag ju redan testat en gång och vet att det inte är att rekommendera. Vore korkat av mig att gå på den enkla igen. Alltså måste jag börja omvärdera saker och projekt och försöka acceptera läget så att jag slipper dö en smula varje gång jag tvingas inse att jag inte klarar av att genomföra saker som jag planerat.
Förövrigt är gitarren nästan brukbar nu. Det kan fortfarande bli "En kväll i juni" lagom tills juni. Yes.
Nu är det läge att göra natt och få en god natts sömn.
Idag var planen att köpa trähyllor till förrådet i källaren. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar det där helvetes förrådet så lyckas jag aldrig få någon ordning. Nu måste drastiska saker till. Därför skulle jag köpa trähyllor idag. Nu kom det andra saker ivägen så det blev inte av. Svängde bland annat förbi en loppis här i stan som jag älskar och där jag köpt många 50-tals grejer. Så satte jag mig på huk på golvet och tittade på en vacker Kockum-skål och kom sedan inte upp därifrån utan sambo fick hjälpa mig eftersom varken knän eller höfter bar. Det blir ofta så och jag börjar vänja mig. Kvinnan som har affären frågade lite hur det stod till och jag berättade lite snabbt att mina leder krånglar. Det visar sig då att hon har RA (reumatoid artrit) och mer än väl förstod hur jag mår. Hon berättade att hon haft problemen sen hon var 21 år, men att de först ställde fel diagnos. På den tiden trodde man att reumatiker skulle må bättre av vad man kallade "sträng säng", det vill säga total vila. Inte ens gå upp på toaletten. Hon vägrade och var obstinat och satte sig upp mot läkarkåren och till slut fick de ge med sig. Hon fortsatte fulltidsjobba och göra det hon tyckte var roligt och vägrade inse att hon hade en sjukdom förrän långt senare i livet. På gott och ont.
Denna kvinna hänger på Remonthagen precis som jag och vi har samma sjukgymnast och läkare. Hon förstod min förtvivlan över att inte ha någon diagnos, men tyckte samtidigt att jag inte borde fästa mig vid det. Vi verkar vara så lika personligheter fast på olika ställen i livet. Hon har redan varit där jag är idag. Hon sa just de orden också och frågade om jag ville träffas och diskutera saken över en fika någon gång. Hon trodde att jag kunde behöva en mentor och god vän som förstod vad jag går igenom. Så fick jag hennes kort och jag tänker ringa henne. Hon har så rätt. Mer rätt än hon kan ana. Sen frågade hon om jag jobbar fulltid idag och när jag svarade att jag givetvis gör det så tittade hon bekymrat på mig och sa rakt ut att jag nog borde omvärdera det. Hon själv hade jobbat 60 timmar i veckan tills hon fyllde 55 då hon höll på att jobba ihjäl sig. Åter upprepades orden som min sjukgymnast tjatat om "Du måste lära dig att sätta dig själv i första rummet".
De som vet och de som förstår tycker alla att jag borde gå ner i arbetstid för att orka ta hand om mig själv, det vill säga träna och kanske faktiskt göra saker efter jobbet, något som nu är i princip omöjligt. Anledningen till att mina helger är fulla med projekt är ju att det aldrig finns kraft att göra någonting efter jobbet på veckorna.
Helvete också.
I övrigt har helgen varit fulla med projket som inte hunnits med. Försökte träna i går morse och just då gick det galant. Passade dessutom på att smita ut i bilen före sambo för att avklara projekt rengöra bilrutan på insidan och börja rengöra skinnsätena i bilen som inte är så ljusa längre efter att vovven hoppat in och ur bilen med smutsiga tassar. Nu är i alla fall rutan skurad och halva passagerarsätet rengjort. Efter träningen skulle vi titta på kök. Där gick allt fel och min kropp bröt ihop och vi hann inte alls göra det vi skulle innan jag behövde bli hemskjutsad och somnade i tre timmar. Lite snopet. Man känner sig lätt snuvad på dagen liksom.
Ja, summa summarum så är det ohållbart att jag kräver så mycket av mig själv. Det går inte, jag kommer gå under av ångest. Det har jag ju redan testat en gång och vet att det inte är att rekommendera. Vore korkat av mig att gå på den enkla igen. Alltså måste jag börja omvärdera saker och projekt och försöka acceptera läget så att jag slipper dö en smula varje gång jag tvingas inse att jag inte klarar av att genomföra saker som jag planerat.
Förövrigt är gitarren nästan brukbar nu. Det kan fortfarande bli "En kväll i juni" lagom tills juni. Yes.
Nu är det läge att göra natt och få en god natts sömn.
Det var inte igår...
... men idag blir det ett inlägg.
Mycket har hänt sen sist;
1. Min gitarr har utsatts för sabotage. Ja, det är bara det jag kan tänka mig har hänt. I lördags skulle jag spela en sväng då jag till min stora fasa upptäckte att en av strängarna är helt av. Och inte nog med detta, det sk stallbenet var sprucket rakt över. Jag kan bara utgå ifrån att jag och min gitarr utsatts för sabotage. Frågan är vem den skyldige är. De två jag bor med skyller på varandra. Hehe... eller nä de snarare hävdar sin oskuld. Kan det vara så att det är nån form av olyckshändelse som jag själv förorsakat som har fått gitarrens delar att avvika? Eller har jag en kamikaze-gitarr? Ni vet en sådan som offrar sitt liv för musiken för att sådana som jag inte skall kunna spela och förorsaka allmänheten allmänt oljud? Kan det vara så att jag hade en mycket modig gitarr som offrade sitt eget ljud för musikvärlden? Det är sådant vi inte får reda på. Jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig, jag SKA laga den och jag SKA lära mig spela. Återupplivningsförsök nästa. Ett nytt stallben har inhandlats och inhandlats och detta skall nu bytas. Med mina fantastiska kunskaper om olika instrument så skall detta inte bli några som helst problem, eller? Dessutom måste jag byta två av strängarna som inte mår så bra heller.
2. Frida skulle ha fyllt 28 år förra fredagen. Det blev sorgligt och jag gjorde som vanligt och försökte att förtränga känslorna. Det gick sådär.
3. Det har blivit väldigt mycket jobb på sistone vilket är en av de stora anledningarna att bloggandet uteblivit.
4. Frans skall troligen på rättegång. Ett mycket allvarligt brott har begåtts och det finns både vittnen och bildbevis. Än är dock inte brottsrubricering fastställd.
På bilden syns tydligt hur Frans trots strikt förbud hoppat upp i pappas säng, bäddat upp överkast och filt och lagt sig ovanpå täcket. Pappas hund Theo vet reglerna och går otåligt och trampar runt sängen och är mycket mycket bekymrad över att Frans ligger och snarkar och sover där man inte får. Jag trodde faktiskt inte att det var sant förrän jag fick se bilden. Lille Frans-bov...
Nu ska jag göra mig en välförtjänt kopp te och sen titta på Greys. Det är jag värd.
Mycket har hänt sen sist;
1. Min gitarr har utsatts för sabotage. Ja, det är bara det jag kan tänka mig har hänt. I lördags skulle jag spela en sväng då jag till min stora fasa upptäckte att en av strängarna är helt av. Och inte nog med detta, det sk stallbenet var sprucket rakt över. Jag kan bara utgå ifrån att jag och min gitarr utsatts för sabotage. Frågan är vem den skyldige är. De två jag bor med skyller på varandra. Hehe... eller nä de snarare hävdar sin oskuld. Kan det vara så att det är nån form av olyckshändelse som jag själv förorsakat som har fått gitarrens delar att avvika? Eller har jag en kamikaze-gitarr? Ni vet en sådan som offrar sitt liv för musiken för att sådana som jag inte skall kunna spela och förorsaka allmänheten allmänt oljud? Kan det vara så att jag hade en mycket modig gitarr som offrade sitt eget ljud för musikvärlden? Det är sådant vi inte får reda på. Jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig, jag SKA laga den och jag SKA lära mig spela. Återupplivningsförsök nästa. Ett nytt stallben har inhandlats och inhandlats och detta skall nu bytas. Med mina fantastiska kunskaper om olika instrument så skall detta inte bli några som helst problem, eller? Dessutom måste jag byta två av strängarna som inte mår så bra heller.
2. Frida skulle ha fyllt 28 år förra fredagen. Det blev sorgligt och jag gjorde som vanligt och försökte att förtränga känslorna. Det gick sådär.
3. Det har blivit väldigt mycket jobb på sistone vilket är en av de stora anledningarna att bloggandet uteblivit.
4. Frans skall troligen på rättegång. Ett mycket allvarligt brott har begåtts och det finns både vittnen och bildbevis. Än är dock inte brottsrubricering fastställd.
På bilden syns tydligt hur Frans trots strikt förbud hoppat upp i pappas säng, bäddat upp överkast och filt och lagt sig ovanpå täcket. Pappas hund Theo vet reglerna och går otåligt och trampar runt sängen och är mycket mycket bekymrad över att Frans ligger och snarkar och sover där man inte får. Jag trodde faktiskt inte att det var sant förrän jag fick se bilden. Lille Frans-bov...
Nu ska jag göra mig en välförtjänt kopp te och sen titta på Greys. Det är jag värd.
Till Carin
Hej! Om du läser detta inlägg så innebär det att jag varit på gitarrlektion i kväll. En som vanligt dramatisk tillställning som började med att Urban glömt nycklarna och vi blev stående i snögloppet och tvärvinden i 15 minuter innan vi fick assistans och kunde inta musiklokalen. (Jag väljer medvetet att inte kalla det för rep.lokal eftersom detta skulle kunna tolkas som att vi är bättre än vad vi är. )
Väl på plats uppdagades att vi bara var två personer plus Urban. Hur skulle detta gå? Han får inte ha någon lektion om vi inte är minst fyra personer inklusive honom själv. Jag kände givetvis en viss ilska (fast jag vet att du har sagt att jag ska lägga energi på annat än att irritera mig) över att de andra deltagarna ej behagat att meddela sig att de skulle utebli. Urban såg nog min besvikelse när han sa att det nog verkade som att vi skulle behöva ställa in och sa att vi ju kunde spela lite tillsammans ändå, men inte en full lektion. Det blev således jag och den nervösa kvinnan, som förövrigt inte bor ensam i skogen i en stuga med sin katt, utan hör och häpna är gift och bor mitt i centrum, som fick äran att spela och sjunga tillsammans med Urban.
Eftersom jag numer vågar vägra Tom Dooley så fick vi gå direkt på Hallelujah och det lät riktigt bra tills vi skulle låta bli att titta på strängarna då vi spelade. Då lät det mindre bra och ganska falskt. Jag fick dock glänsa lite eftersom den enda låt jag övat på i två veckor är just den. Inte så otippat att jag önskade den kanske?
Sen Carin blev det allvar. Jag vet inte riktigt hur jag skall berätta detta för dig. Jag vet nämligen inte hur du kommer att reagera. Jag känner att ett blogginlägg nog är rätt forum. Jag berättade lite om en önskelåt för Urban... om ja... hur ska jag säga det, vår låt? "En kväll i Juni" med Lasse B. Urban log lite, bläddrade i sin pärm och medan jag övade ackordbyten så la han papperet i mitt notställ. Där låg den; texten och ackorden till "En kväll i juni". Sen spelade han och vi sjöng. Jag och Urban sjöng (jag kände att jag själv inte var redo att ta några ackord då jag fortfarande var en smula i chock). Nervösa kvinnan försvann ur världsbilden. Just då var det bara jag och Urban och Lasse B. (Har jag sagt att han sjunger som en gud Urban?) Det bästa av allt är att Urban har hjälpt mig lite och nu består låten av ackord jag förstår och han har lovat mig att vi skall spela den tillsammans nästa gång. Hur fantastiskt är inte detta? Snart Carin blir det vin och sång! Nu kan vi snart skråla tillsammans till denna till skyarna höjda sång.
Sambo har legat däckad i 10 dagar i någon form av influensa och har av den anledningen blivit degraderad till att sova på soffan. Det kan verka som tuffa bud, men sanningen är att han var med på det. Faktiskt. För att jag skulle få vara frisk lite längre. Jag och mitt immunförsvar du vet. I natt nådde halsontet mig och febern är på ingång. Sambo börjar bli frisk. Så tittar han på mig ikväll och säger: "jaha då bäddar vi på soffan åt dig inatt då?" The hunter becomes the hunted...
Nu är det dags för ett bad, tror att en god bok och en wiskey skall få äran att göra mig sällskap.
Nu, när du läst detta Carin hoppas jag att vi bokar en after work en kväll i juni kanske? Så blir det vin, skrål och spex! Kan det vara så att någon annan är intresserad av att hänga med så kanske det kan gå att ordna?
Hoppas att du har en fantastisk kväll och att du kan smälta den goda nyheten om Lasse B!
Väl på plats uppdagades att vi bara var två personer plus Urban. Hur skulle detta gå? Han får inte ha någon lektion om vi inte är minst fyra personer inklusive honom själv. Jag kände givetvis en viss ilska (fast jag vet att du har sagt att jag ska lägga energi på annat än att irritera mig) över att de andra deltagarna ej behagat att meddela sig att de skulle utebli. Urban såg nog min besvikelse när han sa att det nog verkade som att vi skulle behöva ställa in och sa att vi ju kunde spela lite tillsammans ändå, men inte en full lektion. Det blev således jag och den nervösa kvinnan, som förövrigt inte bor ensam i skogen i en stuga med sin katt, utan hör och häpna är gift och bor mitt i centrum, som fick äran att spela och sjunga tillsammans med Urban.
Eftersom jag numer vågar vägra Tom Dooley så fick vi gå direkt på Hallelujah och det lät riktigt bra tills vi skulle låta bli att titta på strängarna då vi spelade. Då lät det mindre bra och ganska falskt. Jag fick dock glänsa lite eftersom den enda låt jag övat på i två veckor är just den. Inte så otippat att jag önskade den kanske?
Sen Carin blev det allvar. Jag vet inte riktigt hur jag skall berätta detta för dig. Jag vet nämligen inte hur du kommer att reagera. Jag känner att ett blogginlägg nog är rätt forum. Jag berättade lite om en önskelåt för Urban... om ja... hur ska jag säga det, vår låt? "En kväll i Juni" med Lasse B. Urban log lite, bläddrade i sin pärm och medan jag övade ackordbyten så la han papperet i mitt notställ. Där låg den; texten och ackorden till "En kväll i juni". Sen spelade han och vi sjöng. Jag och Urban sjöng (jag kände att jag själv inte var redo att ta några ackord då jag fortfarande var en smula i chock). Nervösa kvinnan försvann ur världsbilden. Just då var det bara jag och Urban och Lasse B. (Har jag sagt att han sjunger som en gud Urban?) Det bästa av allt är att Urban har hjälpt mig lite och nu består låten av ackord jag förstår och han har lovat mig att vi skall spela den tillsammans nästa gång. Hur fantastiskt är inte detta? Snart Carin blir det vin och sång! Nu kan vi snart skråla tillsammans till denna till skyarna höjda sång.
Sambo har legat däckad i 10 dagar i någon form av influensa och har av den anledningen blivit degraderad till att sova på soffan. Det kan verka som tuffa bud, men sanningen är att han var med på det. Faktiskt. För att jag skulle få vara frisk lite längre. Jag och mitt immunförsvar du vet. I natt nådde halsontet mig och febern är på ingång. Sambo börjar bli frisk. Så tittar han på mig ikväll och säger: "jaha då bäddar vi på soffan åt dig inatt då?" The hunter becomes the hunted...
Nu är det dags för ett bad, tror att en god bok och en wiskey skall få äran att göra mig sällskap.
Nu, när du läst detta Carin hoppas jag att vi bokar en after work en kväll i juni kanske? Så blir det vin, skrål och spex! Kan det vara så att någon annan är intresserad av att hänga med så kanske det kan gå att ordna?
Hoppas att du har en fantastisk kväll och att du kan smälta den goda nyheten om Lasse B!
Zuuuumba!
Idag var det åter dags för ett besök på träningscentret. Zumba stod på schemat. Sist jag zumbade var det riktigt riktigt roligt. Idag skulle så inte riktigt bli fallet.
Till att börja med var det på tok för mycket folk. I den lilla salen var det säkert 50 personer. Jag var nära panik redan då och valde därför att ställa mig längst bak för att ha möjlighet att kunna smita ut om det skulle bli värre... Hamnade bredvid en liten förvirrad tjej sm bara skrattade åt precis allt. Ett tomt, ihåligt skratt som senare skulle komma att göra mig vansinnig. Jag hade ont när jag kom dit vilket innebär att jag är ganska lättretad och blir irriterad på ganska små saker. Försökte sansa mig och inbilla mig att jag var där för att det var roligt.
På scenen står instruktören, som sades vara riktigt bra, och hans personliga DJ, som inte gjorde någonting faktiskt, annat än glodde på oss tjejer som studsade omkring. Till saken hör ju att det är vanliga cd-skivor som spelas och det är inte några svåra byten. Alla andra instruktörer klarar ju av det själva? Hur som helst. Instruktören och DJ-killen hade en till kompis med. Han var 1.95 m lång (skymde sikten för alla) och stod längst fram iklädd rutiga byxor, ett linne med batikmönster samt hatt (!). Jösses! Vem tränar i hatt? På riktigt? Kändes som han ville befinna sig i en musikvideo? Hur som helst så tränade han inte så mycket. Han var med och stuffade lite, sen stod han på scenen med dj-snubben och glodde på tjejerna. Bara det fick mig att nästan koka över.
Instruktören var hafsig idag. Han hade nog en dålig dag oxå. Det var ingen bra dag att ha en dålig dag eftersom vi var ganska många längst bak som inte hade varit på passet tidigare och hade behövt honom som instruktör. Nu valde han att inte säga ett enda ord under passet utan bara köra på istället. Det utbröt kaos. Det var några få personer som varit på passet tidigare som stod för rytmen och som man kunde titta på och försöka hänga med, de andra hade noll koll. Tjejen bredvid mig hade fullkomligt ingen aning om någonting. Hon tog 8 steg när andra gick 2, hon gick baklänges när vi andra gick framåt. INGET var rätt. Hela tiden viftandes och skrattandes på ett konstigt förvånat vis. Jag var trängd i ett hörn med henne till slut. Alla hennes på tok för många steg gjorde ju liksom att hon hamnade ovanpå mig till slut. Jag var så arg och hade SÅ ont och därframme stod de där jäkla grabbarna som ville vara guds gåva till kvinnan och glodde och var allmänt störande.
Okej, jag var troligen en smula överkänslig. En smula kanske. Nära gråten mot slutet och stannade inte hela passet ut. Tack och lov att jag inte behövde köra hem själv efteråt. Träffade dock en granne som också varit på passet och hon var jättebesviken och undrade vad som hänt med zumbapasset och hon störde sig också på dessa fripassagerare som spanade på brudar. Haha så det var inte bara jag!
Sambo garvade lite åt mig när vi kom hem. Dock lovade han mig i förra veckan att oavsett pass som jag ville gå på och ville ha med honom så skulle han följa som ett stöd till min träning. Tror han tänkte på body pump kanske eller MRL (mage rumpa lår) som jag körde förra veckan. Men nästa vecka blir det nog zumba även för honom och kanske även aerobic dance *mouuuuhahaha*.
Till att börja med var det på tok för mycket folk. I den lilla salen var det säkert 50 personer. Jag var nära panik redan då och valde därför att ställa mig längst bak för att ha möjlighet att kunna smita ut om det skulle bli värre... Hamnade bredvid en liten förvirrad tjej sm bara skrattade åt precis allt. Ett tomt, ihåligt skratt som senare skulle komma att göra mig vansinnig. Jag hade ont när jag kom dit vilket innebär att jag är ganska lättretad och blir irriterad på ganska små saker. Försökte sansa mig och inbilla mig att jag var där för att det var roligt.
På scenen står instruktören, som sades vara riktigt bra, och hans personliga DJ, som inte gjorde någonting faktiskt, annat än glodde på oss tjejer som studsade omkring. Till saken hör ju att det är vanliga cd-skivor som spelas och det är inte några svåra byten. Alla andra instruktörer klarar ju av det själva? Hur som helst. Instruktören och DJ-killen hade en till kompis med. Han var 1.95 m lång (skymde sikten för alla) och stod längst fram iklädd rutiga byxor, ett linne med batikmönster samt hatt (!). Jösses! Vem tränar i hatt? På riktigt? Kändes som han ville befinna sig i en musikvideo? Hur som helst så tränade han inte så mycket. Han var med och stuffade lite, sen stod han på scenen med dj-snubben och glodde på tjejerna. Bara det fick mig att nästan koka över.
Instruktören var hafsig idag. Han hade nog en dålig dag oxå. Det var ingen bra dag att ha en dålig dag eftersom vi var ganska många längst bak som inte hade varit på passet tidigare och hade behövt honom som instruktör. Nu valde han att inte säga ett enda ord under passet utan bara köra på istället. Det utbröt kaos. Det var några få personer som varit på passet tidigare som stod för rytmen och som man kunde titta på och försöka hänga med, de andra hade noll koll. Tjejen bredvid mig hade fullkomligt ingen aning om någonting. Hon tog 8 steg när andra gick 2, hon gick baklänges när vi andra gick framåt. INGET var rätt. Hela tiden viftandes och skrattandes på ett konstigt förvånat vis. Jag var trängd i ett hörn med henne till slut. Alla hennes på tok för många steg gjorde ju liksom att hon hamnade ovanpå mig till slut. Jag var så arg och hade SÅ ont och därframme stod de där jäkla grabbarna som ville vara guds gåva till kvinnan och glodde och var allmänt störande.
Okej, jag var troligen en smula överkänslig. En smula kanske. Nära gråten mot slutet och stannade inte hela passet ut. Tack och lov att jag inte behövde köra hem själv efteråt. Träffade dock en granne som också varit på passet och hon var jättebesviken och undrade vad som hänt med zumbapasset och hon störde sig också på dessa fripassagerare som spanade på brudar. Haha så det var inte bara jag!
Sambo garvade lite åt mig när vi kom hem. Dock lovade han mig i förra veckan att oavsett pass som jag ville gå på och ville ha med honom så skulle han följa som ett stöd till min träning. Tror han tänkte på body pump kanske eller MRL (mage rumpa lår) som jag körde förra veckan. Men nästa vecka blir det nog zumba även för honom och kanske även aerobic dance *mouuuuhahaha*.
Klipp&Bad
Idag var det den stora klipp- och bad-dagen. Liten Frans behövde verkligen klippas och badas. Ett tvåtimmars SPA med kloklipp och öronpet och alltihop. Frans var inte lika överygad som matte att det var en bra idé att lämna honom på Hundsalongen. Så här efteråt kan matte också känna att det kanske blev lite tokigt... Han blev väldigt naken liksom...
Före
Efter - Söt är han. En riktig sötskit, även om lite fånig i sin nya frisyr
Att sitta still är inte Frallans grej...
Och så den obligatoriska och som vanligt misslyckade kompisbilden...
Vi är inte bra på att sitta still någon av oss...
Imorgon ska jag på afterwork med Carin, ser verkligen fram emot det! Kul att få hänga gäng utanför jobbet! Äta lite gott käk och snacka strunt. Passar mig ypperligt efter den här veckan...
Nu blir det snart till att sova. Kroppen är sliten, äntligen har mina mediciner börjat verka någorlunda iaf. Läkaren har ännu inte ringt upp, han skulle ringt i måndags. Men, men, varför är jag inte förvånad? Det är tur att ensam är stark.
Före
Efter - Söt är han. En riktig sötskit, även om lite fånig i sin nya frisyr
Att sitta still är inte Frallans grej...
Och så den obligatoriska och som vanligt misslyckade kompisbilden...
Vi är inte bra på att sitta still någon av oss...
Imorgon ska jag på afterwork med Carin, ser verkligen fram emot det! Kul att få hänga gäng utanför jobbet! Äta lite gott käk och snacka strunt. Passar mig ypperligt efter den här veckan...
Nu blir det snart till att sova. Kroppen är sliten, äntligen har mina mediciner börjat verka någorlunda iaf. Läkaren har ännu inte ringt upp, han skulle ringt i måndags. Men, men, varför är jag inte förvånad? Det är tur att ensam är stark.
Kravall
Idag när jag körde hem från jobbet kom jag på det. Jag kom på vilken typ av person som är absolut värst i trafiken. Nu skall jag berätta för er.
Den värsta tänkbara medtrafikanten är 'hetsiga tjejen', troligen mellan 25 och 35 år, som kör fort och våldsamt, viftar och svär (ofta åt personer med handikapp som pga detta måste köra långsamt...) och är allmänt skitjobbiga och hela tiden irriterar sig på andra istället för att bara vara uppmärksamma. De kännetecknas av de ofta stora solglasögonen samt att de tycker att de själva är otroligt skickliga bilister. De genar dessutom ibland i kurvor så att man vid vissa tillfällen till och med kan höra hur fälgen repas mot trottoarkanten... *host*
De är otäcka de där tjejerna...
Igår var jag på agilitybanan med Frallan och Anna, Sofie och deras vovvar. Jag kunde inte köra något alls pga ryggen och knäna och kände mig en hel massa besviken. Ja, blev näst intill bitter en stund faktiskt. Frans fick dock köra hinderbana med Anna så han var mer än nöjd. Så himla söt lillen när han flyger över hindren. Det blev en himla lyckad kväll ändå, fast jag inte direkt kunde vara delaktig.
För övrigt så kom bästaste Carin förbi häromdagen med värsta pysselkittet till mig som tack för att jag kört henne till jobbet några mornar, SÖT! Hyfsat glad jag blev! Nu sitter jag här och tittar på alla fina papper och tycker det är lite läskigt att klippa i dem. De är ju så himla fina liksom?
Hittade igen en bild från balkongen förra våren, när jag precis hade byggt färdigt trallen och bänken med förvaring. Minns ni? Inte utan att man längtar lite tills det är dags att plocka fram dynorna och plantera ut pelargonerna (eller köpa nya...)
SOMMAR!
Den värsta tänkbara medtrafikanten är 'hetsiga tjejen', troligen mellan 25 och 35 år, som kör fort och våldsamt, viftar och svär (ofta åt personer med handikapp som pga detta måste köra långsamt...) och är allmänt skitjobbiga och hela tiden irriterar sig på andra istället för att bara vara uppmärksamma. De kännetecknas av de ofta stora solglasögonen samt att de tycker att de själva är otroligt skickliga bilister. De genar dessutom ibland i kurvor så att man vid vissa tillfällen till och med kan höra hur fälgen repas mot trottoarkanten... *host*
De är otäcka de där tjejerna...
Igår var jag på agilitybanan med Frallan och Anna, Sofie och deras vovvar. Jag kunde inte köra något alls pga ryggen och knäna och kände mig en hel massa besviken. Ja, blev näst intill bitter en stund faktiskt. Frans fick dock köra hinderbana med Anna så han var mer än nöjd. Så himla söt lillen när han flyger över hindren. Det blev en himla lyckad kväll ändå, fast jag inte direkt kunde vara delaktig.
För övrigt så kom bästaste Carin förbi häromdagen med värsta pysselkittet till mig som tack för att jag kört henne till jobbet några mornar, SÖT! Hyfsat glad jag blev! Nu sitter jag här och tittar på alla fina papper och tycker det är lite läskigt att klippa i dem. De är ju så himla fina liksom?
Hittade igen en bild från balkongen förra våren, när jag precis hade byggt färdigt trallen och bänken med förvaring. Minns ni? Inte utan att man längtar lite tills det är dags att plocka fram dynorna och plantera ut pelargonerna (eller köpa nya...)
SOMMAR!
Svaret på dagens cluedo:
... i korridoren med kryckan.
Vi har myror i vår korridor på jobbet. Massor av dem. I fredags var det endast ett fåtal, men nu är det en invasion. Undrar just vad de gjort i helgen? Det är små "myrfällor" utsatta sen tidigare, men min farhåga och misstanke är att de använt dessa små prydliga lådor som SPA-anläggning under vintern. Nu när våren kommer vaknar de utvilade de små liven och börjar härja. Nu har jag satt upp en regel i vår korridor: ingen passerar igenom utan att ta död på minst en myra. Det passerar ganska mycket folk så det borde göra skillnad. Själv har jag gått på kryckor idag för att min rygg och mina knän vägrar vara med. Med en krycka kan man lätt mosa en myra, med två kryckor ännu fler. Jag har tagit uppgiften på allvar.
Jag har varit i kontakt med min läkare idag och han skulle återkomma imorgon med någon tanke om vad vi ska göra åt det här. Det är ett faktum, jag är skitdålig just nu. Men å andra sidan kan det väl bara bli bättre när man är längst här nere? Jag som hade varit så himla duktig och satt ut alla mina läkemedel. Nu inser jag dock att det var ohållbart och kanske rent utav korkat. Jag behöver hålla inflammationerna i min kropp i schack med hjälp av dem. Jag måste försöka hitta mig själv igen och en acceptans för att jag har en problematik i mitt immunförsvar som ställer till det. Acceptans för att allt inte är så perfekt som jag alltid föreställt mig att det ska vara.
Ibland måste man vara realistisk och inse att allt inte kan bli som man vill. Det bara är så. Jag hatar det egentligen, men förstår det samtidigt.
Jag tänker ganska mycket på framtiden. Just nu är det så påtagligt att jag är dålig och det föranleder direkt tankar på hur det skulle bli om jag fick barn. Hur skulle jag klara av det? Är det rätt att sätta ett barn till världen med vetskap om att det eventuellt ärver en sjukdom som jag själv sliter helvete med? Frågorna är många och det känns ganska tungt. Jag har egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma, men nu börjar någon slags klocka ändock att ticka... Men vad blir man för mamma om man ofta är så pass dålig att man inte kan bära eller leka med sina barn?
Frans tycker om när matte är med och leker. Frans aka Fladderöra
Imorgon skulle jag ha åkt till Stockholm i jobbet, men jag är för dålig att dra iväg på resa dessvärre. Sådär trist om jag skulle bli akut dålig. Jag var tvungen att avboka. Målet är att inte behöva ha kryckorna imorgon utan kunna bära upp mig själv. Det är meningen att jag och Frans ska träna agility imorgon kväll tillsammans med Anna och Sofie och deras vovvar, men vi får se hur mkt agility det blir för min del. Det är tur att det är Frans som ska hoppa och krypa om vi säger så... ;) Vi måste bygga ett tightare band jag och Frans eftersom jag inte alltid kan springa med honom (läs: inte springa alls...). Men Frans verkligen älskar att träna och jag kan inte ta ifrån honom det. Jag får försöka efter bästa förmåga att hänga med. Annars kanske mina snälla vänner kan träna med honom om jag måste sitta på sidan om.
Hörrö, morsan, är du med eller??
På riktigt, man kan ju inte ta ifrån honom det här liksom?
Imorgon är en ny dag. En bra dag. Jag känner det på mig.
Vi har myror i vår korridor på jobbet. Massor av dem. I fredags var det endast ett fåtal, men nu är det en invasion. Undrar just vad de gjort i helgen? Det är små "myrfällor" utsatta sen tidigare, men min farhåga och misstanke är att de använt dessa små prydliga lådor som SPA-anläggning under vintern. Nu när våren kommer vaknar de utvilade de små liven och börjar härja. Nu har jag satt upp en regel i vår korridor: ingen passerar igenom utan att ta död på minst en myra. Det passerar ganska mycket folk så det borde göra skillnad. Själv har jag gått på kryckor idag för att min rygg och mina knän vägrar vara med. Med en krycka kan man lätt mosa en myra, med två kryckor ännu fler. Jag har tagit uppgiften på allvar.
Jag har varit i kontakt med min läkare idag och han skulle återkomma imorgon med någon tanke om vad vi ska göra åt det här. Det är ett faktum, jag är skitdålig just nu. Men å andra sidan kan det väl bara bli bättre när man är längst här nere? Jag som hade varit så himla duktig och satt ut alla mina läkemedel. Nu inser jag dock att det var ohållbart och kanske rent utav korkat. Jag behöver hålla inflammationerna i min kropp i schack med hjälp av dem. Jag måste försöka hitta mig själv igen och en acceptans för att jag har en problematik i mitt immunförsvar som ställer till det. Acceptans för att allt inte är så perfekt som jag alltid föreställt mig att det ska vara.
Ibland måste man vara realistisk och inse att allt inte kan bli som man vill. Det bara är så. Jag hatar det egentligen, men förstår det samtidigt.
Jag tänker ganska mycket på framtiden. Just nu är det så påtagligt att jag är dålig och det föranleder direkt tankar på hur det skulle bli om jag fick barn. Hur skulle jag klara av det? Är det rätt att sätta ett barn till världen med vetskap om att det eventuellt ärver en sjukdom som jag själv sliter helvete med? Frågorna är många och det känns ganska tungt. Jag har egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma, men nu börjar någon slags klocka ändock att ticka... Men vad blir man för mamma om man ofta är så pass dålig att man inte kan bära eller leka med sina barn?
Frans tycker om när matte är med och leker. Frans aka Fladderöra
Imorgon skulle jag ha åkt till Stockholm i jobbet, men jag är för dålig att dra iväg på resa dessvärre. Sådär trist om jag skulle bli akut dålig. Jag var tvungen att avboka. Målet är att inte behöva ha kryckorna imorgon utan kunna bära upp mig själv. Det är meningen att jag och Frans ska träna agility imorgon kväll tillsammans med Anna och Sofie och deras vovvar, men vi får se hur mkt agility det blir för min del. Det är tur att det är Frans som ska hoppa och krypa om vi säger så... ;) Vi måste bygga ett tightare band jag och Frans eftersom jag inte alltid kan springa med honom (läs: inte springa alls...). Men Frans verkligen älskar att träna och jag kan inte ta ifrån honom det. Jag får försöka efter bästa förmåga att hänga med. Annars kanske mina snälla vänner kan träna med honom om jag måste sitta på sidan om.
Hörrö, morsan, är du med eller??
På riktigt, man kan ju inte ta ifrån honom det här liksom?
Imorgon är en ny dag. En bra dag. Jag känner det på mig.
Viking
Idag skulle bli en bra dag. Idag blev en bra dag ett tag. Sen blev det en sjukhuskväll. Men de kunde inte hjälpa eftersom jag visste orsaken till problemet. "Ta en alvedon och ring igen på måndag". Haha ett inte så otippat men ändå lite komiskt svar. Fick i alla fall se en jätteonykter viking på akuten. Ganska roligt, med en jättestor jutesäck på sig och vikingahjälm och en liten svart handväska. misstänkt likt en möhippa.
Ovisshet blir medvetenhet?
De kanske hade mer rätt än jag först trodde. Läkarna alltså. Min sambo hittade igen en artikel om psoriasis artrit som han tyckte jag skulle läsa. Jag läste och googlade vidare. Jag har varit väldigt emot diagnosen psoriasis eftersom jag förknippat det med otäcka röda, flammiga och fula hudutslag. Vid psoriasis artrit behöver man tydligen inte ens ha hudutslag och vissa har väldigt väldigt diskreta hudproblem (i hörselgångar, navel etc). Jag är lite fnasig mellan fingrarna, och kan få akne ibland. Tydligen kan det räcka som hudsymptom. Efter att ha läst den galet långa listan på andra typiska symptom så började jag så sakteliga fundera på om det kanske är så att läkarna är inne på rätt spår ändå.
Det är ju så här att Bechterews sjukdom har vissa symtom som är väldigt pricksäkra på mig. Bechterews handlar dock främst om ryggen (där jag förvisso har störst problem just nu), men jag har många andra knasiga symptom som inte finns med i listan över symptom på Bechterews. Dock finns de med väldigt väl beskrivna i listan över symptom på psoriasis artrit om man väljer att läsa dem också, vilket jag inte gjort förrän nu eftersom psoriasis är en äcklig sjukdom. Inte så kul.
Jag sitter här och svär högt för mig själv när jag läser att markören HLA-B27 finns hos en hög procentandel av personer med psoriasisartrit. Särskilt hos dem med problem i ryggraden. Check. HLA-B27 har påvisats hos mig. Jävla skit. Jag har varit så inne på att detta varit ett tecken på Bechterews sjukdom att jag helt missat att titta på andra diagnoser.
Ett vanligt debutsymtom är entesit (muskelfästesinflammation) i särskilt akillessenans eller plantarfascians fäste. Hehe roligt att de nämner det, jag har nämligen senaste åren haft vansinniga problem med att personer tar i mina fötter (eller jag själv) eftersom jag har haft så galet ont i dem. (Men trott att alla är så öm under tassarna). Nu har läkarna konstaterat att muskelfästena under fötterna är riktigt fucked up och inflammerade till max.
"Omkring 5% debuterar med ryggsmärtor. Smärtan är lokaliserad till sätesregionen och dov, diffus och djup till karaktären. Periodvisa symptom kan sikt medföra inskränkt rörlighet i ryggen. Även halsryggen kan engageras." Check!
Nattlig stelhet och smärta ger upphov till störd nattsömn med påföljande trötthet och koncentrationssvårigheter dagtid. No shit sherlock... Det är i princip omöjligt att sova med smärta. Tack o lov att det finns läkemedel som kan tvinga kroppen till sömn och glömma smärtan för en stund.
Direkt och indirekt smärta över sacroilialeder (det är där jag brukar få kortison injicerat)
Ja, sen ramlar det på, de symtom jag har kan jag hitta igen i listan. Helvetes jävla skit.
Det finns dock ett citat jag gillar: "psoriasis artritpatienter har ofta god nytta av utlandsvård med sol, värme och träning" YES!
Jag är inte oäven för att testa det, skall absolut föreslå det för min läkare redan på måndag!
Jag har nog gett upp lite grann idag. Allt känns faktiskt riktigt jävla skit och jag är riktigt ledsen. Men efter att ha skrivit av sig lite här så känns det bättre. Här om dagen skulle jag upp på Everest. Idag är jag tacksam om jag tar mig upp på Mjälle Kulle. Men idag tänker jag inte ens försöka (inte bara för att klockan strax är 22...)...
Imorgon ska vara en bättre dag igen och på måndag ska jag ringa min läkare och sätta fart på dem så att vi kan reda ut en gång för alla om det är psoriasis artrit jag lider av. Är det så har jag iaf en diagnos och kan sätta full fart mot att bromsa sjukdomen.
Det är ju så här att Bechterews sjukdom har vissa symtom som är väldigt pricksäkra på mig. Bechterews handlar dock främst om ryggen (där jag förvisso har störst problem just nu), men jag har många andra knasiga symptom som inte finns med i listan över symptom på Bechterews. Dock finns de med väldigt väl beskrivna i listan över symptom på psoriasis artrit om man väljer att läsa dem också, vilket jag inte gjort förrän nu eftersom psoriasis är en äcklig sjukdom. Inte så kul.
Jag sitter här och svär högt för mig själv när jag läser att markören HLA-B27 finns hos en hög procentandel av personer med psoriasisartrit. Särskilt hos dem med problem i ryggraden. Check. HLA-B27 har påvisats hos mig. Jävla skit. Jag har varit så inne på att detta varit ett tecken på Bechterews sjukdom att jag helt missat att titta på andra diagnoser.
Ett vanligt debutsymtom är entesit (muskelfästesinflammation) i särskilt akillessenans eller plantarfascians fäste. Hehe roligt att de nämner det, jag har nämligen senaste åren haft vansinniga problem med att personer tar i mina fötter (eller jag själv) eftersom jag har haft så galet ont i dem. (Men trott att alla är så öm under tassarna). Nu har läkarna konstaterat att muskelfästena under fötterna är riktigt fucked up och inflammerade till max.
"Omkring 5% debuterar med ryggsmärtor. Smärtan är lokaliserad till sätesregionen och dov, diffus och djup till karaktären. Periodvisa symptom kan sikt medföra inskränkt rörlighet i ryggen. Även halsryggen kan engageras." Check!
Nattlig stelhet och smärta ger upphov till störd nattsömn med påföljande trötthet och koncentrationssvårigheter dagtid. No shit sherlock... Det är i princip omöjligt att sova med smärta. Tack o lov att det finns läkemedel som kan tvinga kroppen till sömn och glömma smärtan för en stund.
Direkt och indirekt smärta över sacroilialeder (det är där jag brukar få kortison injicerat)
Ja, sen ramlar det på, de symtom jag har kan jag hitta igen i listan. Helvetes jävla skit.
Det finns dock ett citat jag gillar: "psoriasis artritpatienter har ofta god nytta av utlandsvård med sol, värme och träning" YES!
Jag är inte oäven för att testa det, skall absolut föreslå det för min läkare redan på måndag!
Jag har nog gett upp lite grann idag. Allt känns faktiskt riktigt jävla skit och jag är riktigt ledsen. Men efter att ha skrivit av sig lite här så känns det bättre. Här om dagen skulle jag upp på Everest. Idag är jag tacksam om jag tar mig upp på Mjälle Kulle. Men idag tänker jag inte ens försöka (inte bara för att klockan strax är 22...)...
Imorgon ska vara en bättre dag igen och på måndag ska jag ringa min läkare och sätta fart på dem så att vi kan reda ut en gång för alla om det är psoriasis artrit jag lider av. Är det så har jag iaf en diagnos och kan sätta full fart mot att bromsa sjukdomen.
