Ugly Bird

... i korridoren med kryckan.

Vi har myror i vår korridor på jobbet. Massor av dem. I fredags var det endast ett fåtal, men nu är det en invasion. Undrar just vad de gjort i helgen? Det är små "myrfällor" utsatta sen tidigare, men min farhåga och misstanke är att de använt dessa små prydliga lådor som SPA-anläggning under vintern. Nu när våren kommer vaknar de utvilade de små liven och börjar härja. Nu har jag satt upp en regel i vår korridor: ingen passerar igenom utan att ta död på minst en myra. Det passerar ganska mycket folk så det borde göra skillnad. Själv har jag gått på kryckor idag för att min rygg och mina knän vägrar vara med. Med en krycka kan man lätt mosa en myra, med två kryckor ännu fler. Jag har tagit uppgiften på allvar.

Jag har varit i kontakt med min läkare idag och han skulle återkomma imorgon med någon tanke om vad vi ska göra åt det här. Det är ett faktum, jag är skitdålig just nu. Men å andra sidan kan det väl bara bli bättre när man är längst här nere? Jag som hade varit så himla duktig och satt ut alla mina läkemedel. Nu inser jag dock att det var ohållbart och kanske rent utav korkat. Jag behöver hålla inflammationerna i min kropp i schack med hjälp av dem. Jag måste försöka hitta mig själv igen och en acceptans för att jag har en problematik i mitt immunförsvar som ställer till det. Acceptans för att allt inte är så perfekt som jag alltid föreställt mig att det ska vara.

Ibland måste man vara realistisk och inse att allt inte kan bli som man vill. Det bara är så. Jag hatar det egentligen, men förstår det samtidigt.

Jag tänker ganska mycket på framtiden. Just nu är det så påtagligt att jag är dålig och det föranleder direkt tankar på hur det skulle bli om jag fick barn. Hur skulle jag klara av det? Är det rätt att sätta ett barn till världen med vetskap om att det eventuellt ärver en sjukdom som jag själv sliter helvete med? Frågorna är många och det känns ganska tungt. Jag har egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma, men nu börjar någon slags klocka ändock att ticka... Men vad blir man för mamma om man ofta är så pass dålig att man inte kan bära eller leka med sina barn?


Frans tycker om när matte är med och leker. Frans aka Fladderöra

Imorgon skulle jag ha åkt till Stockholm i jobbet, men jag är för dålig att dra iväg på resa dessvärre. Sådär trist om jag skulle bli akut dålig. Jag var tvungen att avboka. Målet är att inte behöva ha kryckorna imorgon utan kunna bära upp mig själv. Det är meningen att jag och Frans ska träna agility imorgon kväll tillsammans med Anna och Sofie och deras vovvar, men vi får se hur mkt agility det blir för min del. Det är tur att det är Frans som ska hoppa och krypa om vi säger så... ;) Vi måste bygga ett tightare band jag och Frans eftersom jag inte alltid kan springa med honom (läs: inte springa alls...). Men Frans verkligen älskar att träna och jag kan inte ta ifrån honom det. Jag får försöka efter bästa förmåga att hänga med. Annars kanske mina snälla vänner kan träna med honom om jag måste sitta på sidan om.


Hörrö, morsan, är du med eller??


På riktigt, man kan ju inte ta ifrån honom det här liksom?

Imorgon är en ny dag. En bra dag. Jag känner det på mig.