Sista dagen på ett okej år.
2010 har inte varit nått överväldigande bra år för min del. Jag har planerat för 2011 att bli väldigt mycket bättre.
Jag kom just hem från en två timmar lång promenad runt myrarna kring Tanne. Jösses vad slut jag är. Hade planerat en tur till gymmet oxå, men det hoppar jag över. Ett äventyr för alla inblandade. Frans spårade rådjur hör o häpna, (i morse när jag visade honom på rådjursspår på gatan ställde han sig och grävde i det *suck*) Men i skogen var det tydligen mer på riktigt. Karela (Susannes Karelska Björnhund) hade fullt upp med att spana älg och annat som rörde sig och jag och Susanne hade dagens nära-döden-upplevelse då det rasade massor med snö från ett träd precis bakom oss. Vi båda trodde att det dånande ljudet var en häst som dök upp i full fart från tomma intet och nu höll på att skena över oss. Det var det inte. Tur.
Karela är bra på att spana... Här är det troligen ett gäng fåglar som är i riskzon...
Jag har aldrig träffat en så orädd hund. Fullkomligt galen utomhus, men en myspropp inomhus. Särskilt om någon har chips eller ostkrokar...
Snygg-Karela
Jag glömde ju förövrigt att berätta att jag har avslöjat en hemlighet. Jajjemen. Igår i gymmet testade jag en sån vibrationsplatta för första gången. Jo jag tackar jag! Nu vet jag varför så många tjejer använder den med ursäkter som att "det effektiviserar träningen" hehe hehe. Undrar om det är för avslöjande att hitta på övningar som innebär att man sitter på den?
2011 kommer bli ett bra år. Känner det på mig ;)
Jag kom just hem från en två timmar lång promenad runt myrarna kring Tanne. Jösses vad slut jag är. Hade planerat en tur till gymmet oxå, men det hoppar jag över. Ett äventyr för alla inblandade. Frans spårade rådjur hör o häpna, (i morse när jag visade honom på rådjursspår på gatan ställde han sig och grävde i det *suck*) Men i skogen var det tydligen mer på riktigt. Karela (Susannes Karelska Björnhund) hade fullt upp med att spana älg och annat som rörde sig och jag och Susanne hade dagens nära-döden-upplevelse då det rasade massor med snö från ett träd precis bakom oss. Vi båda trodde att det dånande ljudet var en häst som dök upp i full fart från tomma intet och nu höll på att skena över oss. Det var det inte. Tur.
Karela är bra på att spana... Här är det troligen ett gäng fåglar som är i riskzon...
Jag har aldrig träffat en så orädd hund. Fullkomligt galen utomhus, men en myspropp inomhus. Särskilt om någon har chips eller ostkrokar...
Snygg-Karela
Jag glömde ju förövrigt att berätta att jag har avslöjat en hemlighet. Jajjemen. Igår i gymmet testade jag en sån vibrationsplatta för första gången. Jo jag tackar jag! Nu vet jag varför så många tjejer använder den med ursäkter som att "det effektiviserar träningen" hehe hehe. Undrar om det är för avslöjande att hitta på övningar som innebär att man sitter på den?
2011 kommer bli ett bra år. Känner det på mig ;)
Victoria's Secret Fashion Show
Nu är det äntligen dags. Nu sitter jag bänkad i soffan och väntar på att sista minutrarna ska passera innan showen börjar. Snart är den här; Victoria's Secret Fashion Show 2010. Har varit och tränat en vända oxå, försöker hitta en rutin för hur träningen ska fungera framöver. För visst har jag en timme att lägga på träning varje dag om jag så skulle vilja. Nu ska det inte bli varje dag, men varannan kanske? Jag ska lägga upp en plan. Hur som helst hann jag precis hem och slänga mig i duschen och nu sitter jag här och väntar...
Väntan tog slut, den är här nu. Dock är det reklam och jag kunde inte låta bli att skriva några rader.
Varför känner jag att de underkläder jag beställde på nätet som kom i paket hem idag inte alls känns speciellt speciella längre? Vilka helt fantastiska tjejer och vilka fantastiska kroppar de har. Jösses... och vilken jäkla show överhuvudtaget. Jag vill bara gråta en skvätt för att alla är så sjukt snygga. Eller för att jag är avundsjuk. Eller för att jag vill ha dem allihopa, men inte kan få dem. Jag vet inte riktigt ;) Hehe
Kärlek!
Idag har jag iaf plockat fram snowboardskorna och ska se om jag kan fixa till dem så jag kan ha dem. De är egentligen helt nya, men inbillade mig ifjol att de var små. Måste kolla om det fortfarande är så, eller om jag slipper köpa nya.
Gillar dem verkligen, Burton-skorna...
Idag har jag förövrigt börjat läsa:
Har börjat med CSS Mastery, det står att den riktar sig till de som kan lite CSS men som inte anser sig vara experter... Hehehe undar verkligen om den riktar sig till mig? Jag kan faktiskt ganska exakt noll och ingenting om CSS. Än... Men jag inbillar mig att jag kan lära mig. Säger som jag brukar göra; hur svårt kan det vara? *fniss* Alltid retar det någon! ;)
Lyckades med att säga nått riktigt roligt idag. Appropå gymmet där det hänger en massa brandmän så kom jag osökt att tänka på NileCity och karaktären MastodontfilmsMats. Bara det att jag glömde det där med film... Glatt pratade jag om MastodontMats. Det fick en helt annan innebörd är vad jag tänkte mig från början. "ehm.. alltså menar du mastodontFILMSmats?" Tokigt värre. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. När jag hade skrattat färdigt åt MastodontMats vill säga... ;)
Förövrigt vet jag minsann att ni är ett antal personer som smygläser min blogg, men jag tycker att ni är dåliga på att kommentera! =)
Väntan tog slut, den är här nu. Dock är det reklam och jag kunde inte låta bli att skriva några rader.
Varför känner jag att de underkläder jag beställde på nätet som kom i paket hem idag inte alls känns speciellt speciella längre? Vilka helt fantastiska tjejer och vilka fantastiska kroppar de har. Jösses... och vilken jäkla show överhuvudtaget. Jag vill bara gråta en skvätt för att alla är så sjukt snygga. Eller för att jag är avundsjuk. Eller för att jag vill ha dem allihopa, men inte kan få dem. Jag vet inte riktigt ;) Hehe
Kärlek!
Idag har jag iaf plockat fram snowboardskorna och ska se om jag kan fixa till dem så jag kan ha dem. De är egentligen helt nya, men inbillade mig ifjol att de var små. Måste kolla om det fortfarande är så, eller om jag slipper köpa nya.
Gillar dem verkligen, Burton-skorna...
Idag har jag förövrigt börjat läsa:
Har börjat med CSS Mastery, det står att den riktar sig till de som kan lite CSS men som inte anser sig vara experter... Hehehe undar verkligen om den riktar sig till mig? Jag kan faktiskt ganska exakt noll och ingenting om CSS. Än... Men jag inbillar mig att jag kan lära mig. Säger som jag brukar göra; hur svårt kan det vara? *fniss* Alltid retar det någon! ;)
Lyckades med att säga nått riktigt roligt idag. Appropå gymmet där det hänger en massa brandmän så kom jag osökt att tänka på NileCity och karaktären MastodontfilmsMats. Bara det att jag glömde det där med film... Glatt pratade jag om MastodontMats. Det fick en helt annan innebörd är vad jag tänkte mig från början. "ehm.. alltså menar du mastodontFILMSmats?" Tokigt värre. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. När jag hade skrattat färdigt åt MastodontMats vill säga... ;)
Förövrigt vet jag minsann att ni är ett antal personer som smygläser min blogg, men jag tycker att ni är dåliga på att kommentera! =)
Att sova...
Nu ska ni få höra vad som hände mig i går kväll. Det är liksom nästan otäckt på nått vis. Minns inte sist det hände.
Gick och la mig i sängen som vanligt och helt plötsligt blev allt svart. Sen kommer jag inte ihåg nått mer förrän jag slog upp ögonen i morse. Var tog natten vägen liksom? Inget ligga o tänka och fundera och klura på saker. Ingen ångest över att jag borde sova. Ingenting sånt. Det enda jag minns från natten var drömmen om att jag klippte av mig håret samt att jag skulle åka tåg med Hanna och vi var uppklädda som om vi skulle på världens viktigaste möte, vilket vi nog skulle. Jag tror det kallas för att sova. Riktigt skönt måste jag erkänna att det var. Sova en hel natt, vilken jäkla lyx!
Andra sover/vilar gärna och mycket och det här kollaget fick nu en given plats i dagens blogg:
När han var valp somnade han ofta som en pälsmössa runt huvudet på närmast sovande person. Hyfsat varmt kan jag lova. Mitt i sommaren... Vad valpen gjorde i sängen? Jo det ska jag berätta... När en sån här...:
...gråter efter sin mamma första nätterna i nya familjen, då är det inte så lätt för en nybliven matte att säga nej. Jag försökte sova på golvet med honom. Men det slutade med att han somnade i min famn i sängen. Då var han såhär nöjd:
Sen blev han kvar i sängen. Och jag tycker det är fantastiskt mysigt även om man får bädda rent åtminstone en gång i veckan, fler på våren och hösten när det är skitigt ute... Men det hade jag gjort oavsett om jag hade vovve eller inte, så det kvittar. Han kommer ofta och kryper upp till mig när jag är vaken och inte kan sova och det är fantastiskt mysigt.
Gick och la mig i sängen som vanligt och helt plötsligt blev allt svart. Sen kommer jag inte ihåg nått mer förrän jag slog upp ögonen i morse. Var tog natten vägen liksom? Inget ligga o tänka och fundera och klura på saker. Ingen ångest över att jag borde sova. Ingenting sånt. Det enda jag minns från natten var drömmen om att jag klippte av mig håret samt att jag skulle åka tåg med Hanna och vi var uppklädda som om vi skulle på världens viktigaste möte, vilket vi nog skulle. Jag tror det kallas för att sova. Riktigt skönt måste jag erkänna att det var. Sova en hel natt, vilken jäkla lyx!
Andra sover/vilar gärna och mycket och det här kollaget fick nu en given plats i dagens blogg:
När han var valp somnade han ofta som en pälsmössa runt huvudet på närmast sovande person. Hyfsat varmt kan jag lova. Mitt i sommaren... Vad valpen gjorde i sängen? Jo det ska jag berätta... När en sån här...:
...gråter efter sin mamma första nätterna i nya familjen, då är det inte så lätt för en nybliven matte att säga nej. Jag försökte sova på golvet med honom. Men det slutade med att han somnade i min famn i sängen. Då var han såhär nöjd:
Sen blev han kvar i sängen. Och jag tycker det är fantastiskt mysigt även om man får bädda rent åtminstone en gång i veckan, fler på våren och hösten när det är skitigt ute... Men det hade jag gjort oavsett om jag hade vovve eller inte, så det kvittar. Han kommer ofta och kryper upp till mig när jag är vaken och inte kan sova och det är fantastiskt mysigt.
Jobba vs fjäll?
Det höll på att bli en sån där ganska bra dag idag. Sen vid tiden för försmiddagsfikat så vände allt. Dagen fortlöpte hyfsat under kontroll iaf. Tills klockan slog halv fyra och nedräkningen till hemgång hade påbörjats, då kom telefonsamtalet som innebar att jag inte kan vara ledig som jag planerat imorgon. Det är så typiskt, så jäkla typiskt. Jag skulle verkligen behöva vara ledig. På riktigt, jag behöver det. Jag behöver få åka till fjälls och vara i naturen och må gott. Men men en dag till på kontoret är kanske inte heller fel?
Tack och lov var det onsdagsfika med bästa Vera ikväll. En bra tradition vi har. Dock fick jag så vansinnes ont i huvudet efter en timme så det var läge att gå hem. Nu sitter jag här och känner mig en smula vimmelkantig, men det börjar lätta iaf. Otäckt när det bara kommer sådär utan förvarning. Eller iofs, har ju känt mig hängig hela dagen så helt oväntat var det kanske inte. Nåja.
Om jag har träningsvärk idag? Jo tack, det känns som att någon slagit på mig hårt ett antal gånger, men det är fint att känna att det fanns muskler kvar iaf, var nästan lite orolig ett tag hehe... Nu har jag iaf lyckats väcka dem. Tänkte dra en vända till gymmet ikväll med, men min kropp behöver vila idag även fast det inte var ett hårt pass igår. Jag är helt enkelt förbannat otränad, det är den bittra sanningen ;). Undrar hur det kommer kännas efter att ha åkt första dagen snowboard för i år?
Summa summarum är att jag längtar till fjällen.
Jag behöver helg.
Tack och lov var det onsdagsfika med bästa Vera ikväll. En bra tradition vi har. Dock fick jag så vansinnes ont i huvudet efter en timme så det var läge att gå hem. Nu sitter jag här och känner mig en smula vimmelkantig, men det börjar lätta iaf. Otäckt när det bara kommer sådär utan förvarning. Eller iofs, har ju känt mig hängig hela dagen så helt oväntat var det kanske inte. Nåja.
Om jag har träningsvärk idag? Jo tack, det känns som att någon slagit på mig hårt ett antal gånger, men det är fint att känna att det fanns muskler kvar iaf, var nästan lite orolig ett tag hehe... Nu har jag iaf lyckats väcka dem. Tänkte dra en vända till gymmet ikväll med, men min kropp behöver vila idag även fast det inte var ett hårt pass igår. Jag är helt enkelt förbannat otränad, det är den bittra sanningen ;). Undrar hur det kommer kännas efter att ha åkt första dagen snowboard för i år?
Summa summarum är att jag längtar till fjällen.
Jag behöver helg.
I'm on fire!
Jaha, enligt förra inlägget skulle jag ta tag i träningen. En timme senare stod jag i gymmet. Bevis 1:
Så här glad blir man av att vara i gymmet!
Jo, nu var det dags liksom. Lite som NASA att ta sig in på stället oxå, måste ha inpasseringsbricka och kod och grejjer. Känner sig nästan lite VIP.
In action. Lagom koncentrerad...
Roligt att jag tränar med luva på... Osynlighetsluvan ni vet. Här på bilden är kramp personifierat. Man kan nästan tro att jag inte tränat på jättelänge. Tokigt.
Det här är en fin övning. Vadpress. Skittrist egentligen, men brandmännen tränade bandy på andra sidan glaset. Att brandmännen och poliserna har detta som sitt hemmagym fick jag veta i slutet av gympasset. Krampen i alla kroppsdelar kändes plötsligen som att det var värt det och att jag kan tänka mig att göra om det. Varje dag. Jag erkänner att jag blev sugen på att trycka tuttarna mot rutan när de spelade för att se hur spelet skulle arta sig då, men jag stod emot, (läs: mina biceps och triceps vägrade röra sig pga vild kramp och tröjan gick inte att få loss...)
Hehe... jo jag tackar jag ;)
Sen hade jag lite svårt att sitta still pga all kramp överallt så sista posen med gainomax i handen blev lite skakig. Riktigt komiskt faktiskt. Så, nu vet ni. I'm on fire!
Så här glad blir man av att vara i gymmet!
Jo, nu var det dags liksom. Lite som NASA att ta sig in på stället oxå, måste ha inpasseringsbricka och kod och grejjer. Känner sig nästan lite VIP.
In action. Lagom koncentrerad...
Roligt att jag tränar med luva på... Osynlighetsluvan ni vet. Här på bilden är kramp personifierat. Man kan nästan tro att jag inte tränat på jättelänge. Tokigt.
Det här är en fin övning. Vadpress. Skittrist egentligen, men brandmännen tränade bandy på andra sidan glaset. Att brandmännen och poliserna har detta som sitt hemmagym fick jag veta i slutet av gympasset. Krampen i alla kroppsdelar kändes plötsligen som att det var värt det och att jag kan tänka mig att göra om det. Varje dag. Jag erkänner att jag blev sugen på att trycka tuttarna mot rutan när de spelade för att se hur spelet skulle arta sig då, men jag stod emot, (läs: mina biceps och triceps vägrade röra sig pga vild kramp och tröjan gick inte att få loss...)
Hehe... jo jag tackar jag ;)
Sen hade jag lite svårt att sitta still pga all kramp överallt så sista posen med gainomax i handen blev lite skakig. Riktigt komiskt faktiskt. Så, nu vet ni. I'm on fire!
Vakum och Bechterews sjukdom
Idag har varit en sån där märklig dag. En skitdag egentligen, märkliga dagar kan vara bra, men idag har bara varit en dålig märklig skitdag. Det började redan i morse med tvåtusen saker som borde göras på jobbet, kunde ganska snabbt räkna ut att jag kan glömma att vara ledig imorgon. Torsdag däremot hoppas jag fortfarande på. Vid fikat på förmiddagen lossnade locket på min shaker när jag skulle skaka en proteinshake och det var bara att ställa sig och städa. Efter det tänkte jag gå hem. Men det gjorde jag såklart inte.
Nu måste jag göra det, berätta en annan av mina svagheter för er. Vissa av er vet redan, andra har ingen aning. Det som inte är jag, men en del av mig, som jag måste hantera och acceptera även om det känns svårt vissa dagar.
Det senaste året har varit kantat av läkarbesök för mig. Det är något som är fel med mina leder, muskelfästen och senfästen och till slut var jag tvungen att söka hjälp för att få veta vad som händer i min kropp. Efter att distriktsläkare inom landstinget vägrat försöka hjälpa mig sökte jag upp en privat specialistläkare som såg en smula oroad ut och omgående remitterade mig till reumatologen. På bara en vecka var cirkusen igång. Det var inget snack om att något är fel. Äntligen började de förstå, dock inte exakt vad som är fel. De har varit teorier fram och tillbaka i dryga året nu, men de kan inte fastställa en diagnos än dessvärre.
En av teorierna är att det är Bechterews sjudom vilket jag själv också tror att det är. Har läst en artikel om denna åkomma senast idag och blir mer och mer övertygad om att det är den jag har. Tilläggas skall att jag testar positivt för den (det gör jag visserligen för SLE oxå...). Det känns inte som någon katastrof idag att jag mest troligt kommer att få dras med läkartider och värk i tid och otid, men till en början var jag knäckt. Jag var fullkomligt knäckt av tanken på att jag ska bära den här sjukdomen, vad den nu är, i resten av mitt liv. Det är det enda läkarna är ganska eniga om. Det är inget som växer bort. Men det känns inte längre så otäckt. Ser fram emot att bli gravid, om den dagen nu kommer, för det är många som menar att värken helt försvinner under tiden man är gravid. Inte så tokigt, det får väl bli en 7-8 kottar kanske? Sen kan man ju se fram emot att bli gravid av andra anledningar, men det är ju en annan sak... ;)
Hur som helst så blir många som har Bechterews mycket bättre av träning, då kan man slippa undan den annars obligatoriska "fällknivsryggen" då man stelnar i ryggen och tvingas gå framåtböjd. Så träning it is. Träning är bra oavsett vilken reumatisk diagnos man har, så jag riskerar inte att förstöra nått. Nu har jag fått inpasseringsbricka till Golds på Fyrvalla så ursäkten att "öppettiderna passar inte" fungerar inte längre. Nu kan jag träna mitt i natten om jag vill. Anledningen att jag inte tränat som jag kanske borde hittills är dels att människan av naturen är lat, dels att värken gör att det ibland är outhärdligt bara att gå i en trapp eller kliva ur en bil, eller bara att kliva ur sängen på morgonen. Det är lite som ett lotteri dock, ibland gör jag ingenting och blir ändå tvärdålig med feber och värk, men jag skulle lika gärna kunnat tränat ett hårt gympass utan att känna något dagen efter.
Jag kan dock inte leva med rädslan för att få ont. Det är sanningen. Då kommer jag ge upp allt och då är det kört. Jag har insett det nu i dagarna och bestämt mig för att helt enkelt göra det bästa av situationen. Just nu är jag pigg så varför inte börja träna nu då? Sjukdomen går i skov som man säger, så ofta kommer jag ju må toppen. Jag är dessutom skicklig att dölja att jag har ont om det behövs, så jag får väl göra det om jag blir dålig. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig.
Om någon är nyfiken står det hyggligt bra beskrivet om Bechterews sjukdom här: http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=5881
Året 2011 ska bli det bästa året på många. Jag har lovat mig själv att prioritera att ta hand om mig både kroppsligt och psykiskt före allt annat.
Det känns ganska bra att ha lastat ur mig det där. Det är egentligen inte en jättestor grej, men det har stundvis gnagt och växt så mycket inom mig att jag behövde få skriva ner det. Berätta det. Rakt ut bara. Så här är det.
Börje hälsar avslutningsvis till er alla att ibland känns målet långt borta, men det går alltid att nå, det krävs bara mer eller mindre ansträngning! =)
Nu måste jag göra det, berätta en annan av mina svagheter för er. Vissa av er vet redan, andra har ingen aning. Det som inte är jag, men en del av mig, som jag måste hantera och acceptera även om det känns svårt vissa dagar.
Det senaste året har varit kantat av läkarbesök för mig. Det är något som är fel med mina leder, muskelfästen och senfästen och till slut var jag tvungen att söka hjälp för att få veta vad som händer i min kropp. Efter att distriktsläkare inom landstinget vägrat försöka hjälpa mig sökte jag upp en privat specialistläkare som såg en smula oroad ut och omgående remitterade mig till reumatologen. På bara en vecka var cirkusen igång. Det var inget snack om att något är fel. Äntligen började de förstå, dock inte exakt vad som är fel. De har varit teorier fram och tillbaka i dryga året nu, men de kan inte fastställa en diagnos än dessvärre.
En av teorierna är att det är Bechterews sjudom vilket jag själv också tror att det är. Har läst en artikel om denna åkomma senast idag och blir mer och mer övertygad om att det är den jag har. Tilläggas skall att jag testar positivt för den (det gör jag visserligen för SLE oxå...). Det känns inte som någon katastrof idag att jag mest troligt kommer att få dras med läkartider och värk i tid och otid, men till en början var jag knäckt. Jag var fullkomligt knäckt av tanken på att jag ska bära den här sjukdomen, vad den nu är, i resten av mitt liv. Det är det enda läkarna är ganska eniga om. Det är inget som växer bort. Men det känns inte längre så otäckt. Ser fram emot att bli gravid, om den dagen nu kommer, för det är många som menar att värken helt försvinner under tiden man är gravid. Inte så tokigt, det får väl bli en 7-8 kottar kanske? Sen kan man ju se fram emot att bli gravid av andra anledningar, men det är ju en annan sak... ;)
Hur som helst så blir många som har Bechterews mycket bättre av träning, då kan man slippa undan den annars obligatoriska "fällknivsryggen" då man stelnar i ryggen och tvingas gå framåtböjd. Så träning it is. Träning är bra oavsett vilken reumatisk diagnos man har, så jag riskerar inte att förstöra nått. Nu har jag fått inpasseringsbricka till Golds på Fyrvalla så ursäkten att "öppettiderna passar inte" fungerar inte längre. Nu kan jag träna mitt i natten om jag vill. Anledningen att jag inte tränat som jag kanske borde hittills är dels att människan av naturen är lat, dels att värken gör att det ibland är outhärdligt bara att gå i en trapp eller kliva ur en bil, eller bara att kliva ur sängen på morgonen. Det är lite som ett lotteri dock, ibland gör jag ingenting och blir ändå tvärdålig med feber och värk, men jag skulle lika gärna kunnat tränat ett hårt gympass utan att känna något dagen efter.
Jag kan dock inte leva med rädslan för att få ont. Det är sanningen. Då kommer jag ge upp allt och då är det kört. Jag har insett det nu i dagarna och bestämt mig för att helt enkelt göra det bästa av situationen. Just nu är jag pigg så varför inte börja träna nu då? Sjukdomen går i skov som man säger, så ofta kommer jag ju må toppen. Jag är dessutom skicklig att dölja att jag har ont om det behövs, så jag får väl göra det om jag blir dålig. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig.
Om någon är nyfiken står det hyggligt bra beskrivet om Bechterews sjukdom här: http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=5881
Året 2011 ska bli det bästa året på många. Jag har lovat mig själv att prioritera att ta hand om mig både kroppsligt och psykiskt före allt annat.
Det känns ganska bra att ha lastat ur mig det där. Det är egentligen inte en jättestor grej, men det har stundvis gnagt och växt så mycket inom mig att jag behövde få skriva ner det. Berätta det. Rakt ut bara. Så här är det.
Börje hälsar avslutningsvis till er alla att ibland känns målet långt borta, men det går alltid att nå, det krävs bara mer eller mindre ansträngning! =)
At least try to be decent...
Det finns några saker i mitt liv som jag inte är speciellt stolt över. En av dem är kursen i programmeringsspråket ADA son jag läste år 2 på universitetet. När jag nådde sista terminen hängde denna kurs i ADA fortfarande som ett mörkt, deprimerande moln över mitt huvud. Ångesten var fullkomlig. Programmering verkade inte riktigt vara min grej... Tack och lov träffade jag Simon då vilket blev räddningen för att jag fick ut min examen rent ut sagt. Han visste inte hur illa det var då han tog sig an problemet med att lära denna ganska söta flicka detta bortglömda programmeringsspråk. Jag minns hur han frågade vad jag kunde i ADA, så han visste var vi skulle börja, och blev föga imponerad när jag stolt berättade att jag kunde skriva ut mitt namn på skärmen och att jag nästan hade bemästrat att skriva ut ett rutertecken i olika storlekar på skärmen (nu lyckades jag aldrig med ett rutertecken utan egentligen var det två stycken V som låg i varandra, alternativt bredvid varandra, dock kunde man faktisikt välja storlek...).
Det var tydligen ingen bragd. Sen att jag kläckte ur mig att jag hade omtenta 2 dagar innan tentan var väl inte helt lysande heller, men nån slags stolthet hade jag ändå och försökte in i det sista mörka för killen som jobbade med programmering att jag hade en dold hemlighet. Den gången gick inte tentan vägen, men konstigt nog gav jag inte upp utan bestämde mig för att nästa omtenta skulle det bara gå vägen och jag planerade i tid att börja läsa till den, hör och häpna.
10:e gången jag skrev omtentan, en sån tenta där man fick en programmeringsuppgift på papper och sen programmerade man och kompilerade och drog iväg den till examinatorn som testkörde o godkände/underkände, var jag verkligen laddad och jag blev faktiskt godkänd. Tidigare omtentor hade jag mest gått dit och hoppats på en enkel uppgift där man skulle rita nått snofsigt på skärmen (typ två 'V' i varandra...), men den uppgiften dök aldrig upp. (Jag hade aldrig tid eller lust att plugga till den heller så det var högst halvhjärtade försök.) En av tentatanterna sa till mig efter 9:e gången jag skrev tentan: "Det här med programmering är inte din grej va...?". När en tentatant känner igen en är man illa ute... Jag var helt enkelt bra på andra saker än just programmering.
Att ta en lupplur och toksova mitt på dagen tillexempel, det är jag bra på. =) Frans oxå.
Anledningen att jag drar upp denna lilla historia är att jag nu har skaffat mig en egen domän. Jajjebox. OCH jag har bestämt mig för att själv bemästra tillräckligt mycket av CSS för att kunna göra en hyfsad sida på egen hand. Och jag har lovat mig själv att lägga stoltheten på hyllan och be om hjälp om det behövs. Klarar jag detta eldprov kommer denna blogg i framtiden finnas på ett annat ställe, ett ställe där jag själv kan känna att jag varit delaktig i utformandet. Ser fram emot att plocka fram min kreativa sida igen. Jag tror det här kan bli riktigt bra faktiskt. Jag hoppas det iaf, hoppas att mitt tålamod håller och att jag inte är lika dålig på CSS som på ADA, då är det nog kört. ;)
Nu ska jag aktivt lyssna på P3's Teknik-Pata och bli en smula inspirerad! Yey!
Det var tydligen ingen bragd. Sen att jag kläckte ur mig att jag hade omtenta 2 dagar innan tentan var väl inte helt lysande heller, men nån slags stolthet hade jag ändå och försökte in i det sista mörka för killen som jobbade med programmering att jag hade en dold hemlighet. Den gången gick inte tentan vägen, men konstigt nog gav jag inte upp utan bestämde mig för att nästa omtenta skulle det bara gå vägen och jag planerade i tid att börja läsa till den, hör och häpna.
10:e gången jag skrev omtentan, en sån tenta där man fick en programmeringsuppgift på papper och sen programmerade man och kompilerade och drog iväg den till examinatorn som testkörde o godkände/underkände, var jag verkligen laddad och jag blev faktiskt godkänd. Tidigare omtentor hade jag mest gått dit och hoppats på en enkel uppgift där man skulle rita nått snofsigt på skärmen (typ två 'V' i varandra...), men den uppgiften dök aldrig upp. (Jag hade aldrig tid eller lust att plugga till den heller så det var högst halvhjärtade försök.) En av tentatanterna sa till mig efter 9:e gången jag skrev tentan: "Det här med programmering är inte din grej va...?". När en tentatant känner igen en är man illa ute... Jag var helt enkelt bra på andra saker än just programmering.
Att ta en lupplur och toksova mitt på dagen tillexempel, det är jag bra på. =) Frans oxå.
Anledningen att jag drar upp denna lilla historia är att jag nu har skaffat mig en egen domän. Jajjebox. OCH jag har bestämt mig för att själv bemästra tillräckligt mycket av CSS för att kunna göra en hyfsad sida på egen hand. Och jag har lovat mig själv att lägga stoltheten på hyllan och be om hjälp om det behövs. Klarar jag detta eldprov kommer denna blogg i framtiden finnas på ett annat ställe, ett ställe där jag själv kan känna att jag varit delaktig i utformandet. Ser fram emot att plocka fram min kreativa sida igen. Jag tror det här kan bli riktigt bra faktiskt. Jag hoppas det iaf, hoppas att mitt tålamod håller och att jag inte är lika dålig på CSS som på ADA, då är det nog kört. ;)
Nu ska jag aktivt lyssna på P3's Teknik-Pata och bli en smula inspirerad! Yey!
Annandagsrea och merinofår...
Jag skulle ju bara titta lite... Precis som när man "bara ska titta" på en hundvalp, ska man inte heller "bara titta lite på mellandagsrean". Jag var in och bytte ett underställ som råkade vara ett måndagsexemplar till ett nytt och sen ramlade det bara på. Jag och Susanne gjorde stan och kom hem med ett antal kassar var. Dock givetvis ingen jacka och inga skor, vilket egentligen var det stora behovet... Som alltid. Ska dock försöka komma ihåg till nästa år att inte gå på rean på annadagen, helvete vad mkt folk som letat sig ut...
Har iaf fått ett underställ från Icebreaker i merinoull i julklapp. Verkar hur bra som helst och jag som alltid fryser behöver nått varmt inunder. Att tröjan är chockrosa gör bara saken bättre hävdar jag. Hehe... Dessutom är det lite roligt för i varje plagg finns en "baacode" som gör att man kan spåra ullen i plagget till den gård varifrån den kommer. Det tycker jag är en check detalj!
Frans har ett eget får, misstänker att det inte är ett merinofår dock...
När han var liten sov han ofta med fåret. ;) Sötskit där.
Nu är det snart dags för det årliga födelsedagskalaset hos Sara. Weeei!
Har iaf fått ett underställ från Icebreaker i merinoull i julklapp. Verkar hur bra som helst och jag som alltid fryser behöver nått varmt inunder. Att tröjan är chockrosa gör bara saken bättre hävdar jag. Hehe... Dessutom är det lite roligt för i varje plagg finns en "baacode" som gör att man kan spåra ullen i plagget till den gård varifrån den kommer. Det tycker jag är en check detalj!
Frans har ett eget får, misstänker att det inte är ett merinofår dock...
När han var liten sov han ofta med fåret. ;) Sötskit där.
Nu är det snart dags för det årliga födelsedagskalaset hos Sara. Weeei!
Tur och Otur i Gräftåvallen och annat...
Klockan är inte ens nio på morgonen och jag sitter och och bloggar. Har funderat halva natten på saker jag skulle kunna blogga om. Varför jag inte sover istället? Njae... Jag vet inte, inne i en period igen där jag har svårt att sova utan att drömma helt vansinnigt sjuka drömmar så då väljer nog min hjärna att hålla mig vaken istället, att det är trevligare så. Något åt det hållet tror jag.
Och sen finns de de som somnar hur som helst, var som helst....
Idag ska jag komma igång med träningen igen. Jag tränar på Golds och har gjort sen vi flyttade hit (med varierande frekvens) och nu har jag även fått en inpasseringsbricka till Golds lokaler på Fyrvalla så att jag ska kunna träna när som helst på dygnet och inte kan skylla på knasiga öppettider på deras gym i stan. Dessutom fick jag en riktigt rolig personvåg i julklapp, en sån man kan mäta både kroppsfett %, vatten, benmassa och en massa annat. Rejält uppskattad.
Jag bör hålla igång träningen för min kropps skull. Det bör väl egentligen alla, men kanske jag lite extra eftersom jag blivit diagnostiserad med någon typ av reumatisk skit. Exakt vad det är vet inte läkarna. Det gör mig lite smått vansinnig om jag ska vara ärlig. Jag kan vara riktigt sjuk i perioder, men ingen kan berätta varför. Inflammationer i kroppen, så mkt kan de säga. Dock syns aldrig de där inflammationerna på röntgen/prover etc vilket kan få mig att vilja bryta ihop ibland. De var nästan fullkomligt säkra på att det var Bechterews-sjukdom som jag har, tills magnetröntgensvaren inte visade det som de trodde att de skulle se. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet bara att stora delar av min kropp inte alls fungerar på det sätt de är tänka för.
Här om dagen störtade jag ut för trappen hos min far för att till min fasa upptäcka att det bara var överkroppen som störtade sig, benen stod kvar och rörde sig betydligt långsammare eftersom knäna är en led som var dålig just den dagen... Ja ni förstår resten själv? Ibland kan jag bli HELT tokig. Eftersom de heller inte kan säga vad det är som är felet har jag valt att sätta ut alla läkemedel. Tidvis har jag ätit ganska stora mängde smärtstillande för att må okej, men nu har jag som sagt slutat. Jag vill se om det går att tänka sig frisk och kanske lära kroppen att leva med smärtan. Min förhoppning är att den dämpar sig med tiden... (även om min läkare säger att det inte fungerar så). De ville sätta mig på cellgifter alternativt TNF-alfa blockerare men jag sa stopp... DET är farliga grejjer. DET vill jag klara mig utan. Kan de inte ens bestämma sig för vad jag har för sjukdom så får det vara, jag tänker inte agera försökskanin.
INTE en försökskanin...
För att avsluta med något roligare så måste jag ju berätta att jag och Veronica var till fjälls i höstas och plockade hjortron. Jajjemen! Vi tog med oss frallan, packade in oss och en massa fika i hennes rally-skoda (som inte är kvar med oss längre *snyft* ) och drog till gräftåvallen.
Vi ugick ifrån min farbrors stuga och masade oss iväg upp på fjället.
Såhär många hjortron hittade vi. Inte fem liter utan fem hjortron. Jajjemen.
Min far sa nått i stil med "ja, men fikar man längre tid än man letar hjortron så är det kanske inte så konstigt" ja, jösses... ingen tillit alls...
... men jo det är klart vi fikade oxå. Med utsikt över ett vattenfall. Otroligt vackert, givetvis var jag så hänförd att jag glömde bort att ta någon bild... Däremot sitter Veronica o Frans och fikar på den här bilden.
Frans gillar att vara i fjällen, eller iofs så gillar han att vara med där det händer. Han ansåg att dagen var väldigt lyckat oavsett mängd bär. Det ansåg tack o lov både jag och Veronica oxå...
Sen hittade vi en gigantisk svamp som jag försökte lura i Veronica nått bra namn på, minns inte vad. =) Den var jäkligt stor faktiskt...
Så hittade jag igen en vacker naturbild som får avsluta hela berättelsen om dagen i Gräftåvallen:
Hehe eller vänta... det där var inte slutet på dagen. Vi skulle ju förstås hem oxå. Då fick vi lite trubbel... tydligen var inte den fantastiska skodan beredd på att härja i skogen med oss, så vi hann inte längre än till Bydalen förrän vi halvt hade tappat avgassystemet... Men ingenting som inte Vera fixar!!
Några spännband att knyta upp det med bara så höll det sig till stan! Frans undrade vad i helsike som försiggick där...
Det är så typiskt Vera o mig att nått sånt där ska hända. Det är liksom så förutsägbart på nått vis? Det ska alltid hända nått lite annorlunda när vi är ute...
Det är nog delvis därför som vi har så förbannat roligt när vi hänger gäng. Och för att hon är en helt fantastisk människa förstås som jag bara älskar att umgås med!
Och sen finns de de som somnar hur som helst, var som helst....
Idag ska jag komma igång med träningen igen. Jag tränar på Golds och har gjort sen vi flyttade hit (med varierande frekvens) och nu har jag även fått en inpasseringsbricka till Golds lokaler på Fyrvalla så att jag ska kunna träna när som helst på dygnet och inte kan skylla på knasiga öppettider på deras gym i stan. Dessutom fick jag en riktigt rolig personvåg i julklapp, en sån man kan mäta både kroppsfett %, vatten, benmassa och en massa annat. Rejält uppskattad.
Jag bör hålla igång träningen för min kropps skull. Det bör väl egentligen alla, men kanske jag lite extra eftersom jag blivit diagnostiserad med någon typ av reumatisk skit. Exakt vad det är vet inte läkarna. Det gör mig lite smått vansinnig om jag ska vara ärlig. Jag kan vara riktigt sjuk i perioder, men ingen kan berätta varför. Inflammationer i kroppen, så mkt kan de säga. Dock syns aldrig de där inflammationerna på röntgen/prover etc vilket kan få mig att vilja bryta ihop ibland. De var nästan fullkomligt säkra på att det var Bechterews-sjukdom som jag har, tills magnetröntgensvaren inte visade det som de trodde att de skulle se. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet bara att stora delar av min kropp inte alls fungerar på det sätt de är tänka för.
Här om dagen störtade jag ut för trappen hos min far för att till min fasa upptäcka att det bara var överkroppen som störtade sig, benen stod kvar och rörde sig betydligt långsammare eftersom knäna är en led som var dålig just den dagen... Ja ni förstår resten själv? Ibland kan jag bli HELT tokig. Eftersom de heller inte kan säga vad det är som är felet har jag valt att sätta ut alla läkemedel. Tidvis har jag ätit ganska stora mängde smärtstillande för att må okej, men nu har jag som sagt slutat. Jag vill se om det går att tänka sig frisk och kanske lära kroppen att leva med smärtan. Min förhoppning är att den dämpar sig med tiden... (även om min läkare säger att det inte fungerar så). De ville sätta mig på cellgifter alternativt TNF-alfa blockerare men jag sa stopp... DET är farliga grejjer. DET vill jag klara mig utan. Kan de inte ens bestämma sig för vad jag har för sjukdom så får det vara, jag tänker inte agera försökskanin.
INTE en försökskanin...
För att avsluta med något roligare så måste jag ju berätta att jag och Veronica var till fjälls i höstas och plockade hjortron. Jajjemen! Vi tog med oss frallan, packade in oss och en massa fika i hennes rally-skoda (som inte är kvar med oss längre *snyft* ) och drog till gräftåvallen.
Vi ugick ifrån min farbrors stuga och masade oss iväg upp på fjället.
Såhär många hjortron hittade vi. Inte fem liter utan fem hjortron. Jajjemen.
Min far sa nått i stil med "ja, men fikar man längre tid än man letar hjortron så är det kanske inte så konstigt" ja, jösses... ingen tillit alls...
... men jo det är klart vi fikade oxå. Med utsikt över ett vattenfall. Otroligt vackert, givetvis var jag så hänförd att jag glömde bort att ta någon bild... Däremot sitter Veronica o Frans och fikar på den här bilden.
Frans gillar att vara i fjällen, eller iofs så gillar han att vara med där det händer. Han ansåg att dagen var väldigt lyckat oavsett mängd bär. Det ansåg tack o lov både jag och Veronica oxå...
Sen hittade vi en gigantisk svamp som jag försökte lura i Veronica nått bra namn på, minns inte vad. =) Den var jäkligt stor faktiskt...
Så hittade jag igen en vacker naturbild som får avsluta hela berättelsen om dagen i Gräftåvallen:
Hehe eller vänta... det där var inte slutet på dagen. Vi skulle ju förstås hem oxå. Då fick vi lite trubbel... tydligen var inte den fantastiska skodan beredd på att härja i skogen med oss, så vi hann inte längre än till Bydalen förrän vi halvt hade tappat avgassystemet... Men ingenting som inte Vera fixar!!
Några spännband att knyta upp det med bara så höll det sig till stan! Frans undrade vad i helsike som försiggick där...
Det är så typiskt Vera o mig att nått sånt där ska hända. Det är liksom så förutsägbart på nått vis? Det ska alltid hända nått lite annorlunda när vi är ute...
Det är nog delvis därför som vi har så förbannat roligt när vi hänger gäng. Och för att hon är en helt fantastisk människa förstås som jag bara älskar att umgås med!
Snart nytt år...
Snart nytt år, nya tider. Nästa år ska bli året som jag började ta hand om mig själv lite bättre och året som jag och Frans blev ett tävlingsekipage. Det är de tilltänka nyårslöftena.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
