Mästerverket...
...är färdigt. Jag har uppnått nya höjder i mitt inredande. De är på plats. Hyllpapperet och hyllremsorna. I alla fall i de stora köksskåpen. De mindre, skafferiet samt lådorna är fortfarande kvar. Det är dock hyfsat mycket pyssel att få till det, så det får tas i omgångar. Först ska ju allt ut från skåpen och bara det är ett slit. Det märkliga är att jag tyckte att det blev mycket fler saker när jag packade tillbaka allt? Hur kommer det sig?
Inte så tokigt va?
Hur sött får det bli?
Så med lite 50- och 60-tals såssnipor och kannor och skålar och så vidare innfinner sig en mycket hemtrevlig känsla.
Tada!
Lite nöjd är jag allt. Klart mer nöjd än jag var när jag åkte runt och letade efter ekipaget Simon och Frans som befann sig någonstans på Frösön mellan Mjälle och Hornsberg med nycklar till lägenheten men utan telefon. MEN eftersom jag är listig så förstod jag ju att de skulle gå den "vanliga" vägen så att jag skulle kunna hitta igen dem lite enkelt om det hände dem eller mig något. Jag upptäckte givetvis inte avsaknaden av hemnycklar förrän jag lastat ur bilen (inklusive slalomskidor modell jättetunga) utan blev tvungen att lasta in allt igen. Där började jag bli småirriterad på mig själv över att ha glömt nycklarna samt att min sambo vägrade ge sig utan promt skulle gå hem från min far och rasta hunden. Jag begav mig hur som helst ut på "vanliga" vägen för att ganska snart inse att de saknade ej fanns att återfinna där. Inte heller på någon av de andra 45 småvägarna däromkring. Efter 30 minuters runtsnurrande med Subaru på Frösön och ett trytande humör ringde min mobil och det var givetvis det saknade ekipaget som nu hunnit hem. De hade gått en annan väg, som tydligen också var en "vanlig" väg. Me not like. Men ja, okej, lite underhållande är det så här i efterhand.
Men nu är jag åter på gott humör efter att ha satt upp hyllpapper och hyllremsor. Och imorgon verkar det som att det blir Bydalen. Utan takräcken på Subarun. De fanns givetvis inte inne hos nån bilhandlare. En dag då ganska många saker gick emot.
Förövrigt borde det finnas något som heter "häftstiftstumme". Min tumme är utsliten efter att ha gjort iordning hyllorna. På gammalt klassiskt vis fästs nämligen papperet och remsorna med häftstift. Yes.
Inte så tokigt va?
Hur sött får det bli?
Så med lite 50- och 60-tals såssnipor och kannor och skålar och så vidare innfinner sig en mycket hemtrevlig känsla.
Tada!
Lite nöjd är jag allt. Klart mer nöjd än jag var när jag åkte runt och letade efter ekipaget Simon och Frans som befann sig någonstans på Frösön mellan Mjälle och Hornsberg med nycklar till lägenheten men utan telefon. MEN eftersom jag är listig så förstod jag ju att de skulle gå den "vanliga" vägen så att jag skulle kunna hitta igen dem lite enkelt om det hände dem eller mig något. Jag upptäckte givetvis inte avsaknaden av hemnycklar förrän jag lastat ur bilen (inklusive slalomskidor modell jättetunga) utan blev tvungen att lasta in allt igen. Där började jag bli småirriterad på mig själv över att ha glömt nycklarna samt att min sambo vägrade ge sig utan promt skulle gå hem från min far och rasta hunden. Jag begav mig hur som helst ut på "vanliga" vägen för att ganska snart inse att de saknade ej fanns att återfinna där. Inte heller på någon av de andra 45 småvägarna däromkring. Efter 30 minuters runtsnurrande med Subaru på Frösön och ett trytande humör ringde min mobil och det var givetvis det saknade ekipaget som nu hunnit hem. De hade gått en annan väg, som tydligen också var en "vanlig" väg. Me not like. Men ja, okej, lite underhållande är det så här i efterhand.
Men nu är jag åter på gott humör efter att ha satt upp hyllpapper och hyllremsor. Och imorgon verkar det som att det blir Bydalen. Utan takräcken på Subarun. De fanns givetvis inte inne hos nån bilhandlare. En dag då ganska många saker gick emot.
Förövrigt borde det finnas något som heter "häftstiftstumme". Min tumme är utsliten efter att ha gjort iordning hyllorna. På gammalt klassiskt vis fästs nämligen papperet och remsorna med häftstift. Yes.
Dra på trissor!
Nu var det minsann ett par dagar sen. Även en stjärna behöver bloggsemester, som jag brukar säga.
Min fantasi spinner konstant nu för tiden. Ganska roligt. Som igår när jag kom på att det skulle va coolt med en sjöjungfru i ett akvarium. Och sådana grävande räkor. Nåja...
Tänk om mina fantasier kunde vara lite längre, så att jag kunde skriva en bok? Det hade ju varit grymt, nu får jag knappt ihop en novell... Letade efter ett speciellt inlägg som jag skrev en gång i tiden. Ett mycket tänkvärt inlägg som jag har lagt in här i bloggen tidigare, men hittade istället igen ett inlägg från 2009 med en massa foton från förr om åren. I September 2009 la jag in dem för den som är nyfiken på vad jag pratar om. Asså det är ju för gulligt med kort där man var tonåring? Klargörande: jag la in korten i bloggen i sep 2009; jag var inte tonåring i sep 2009 hur gärna jag än önskar... hehe
Sen hittade jag igen den, den lilla historien som jag själv tycker väldigt mycket om.
Repeterar Stjärnfall... begrunda!
I det något daggvåta gräset låg Flickan. Hon blickade mot den mörka molnfria himlen som just denna kväll erbjöd henne en fantastisk anblick över himlavalvets stjärnor. ”En dag är jag också en stjärna” tänkte hon samtidigt som hon fick en bestämd känsla av att någon promenerade över hennes panna med sikte ner mot hennes högra öra. (En betraktare från ovan hade dock skönjt att så inte riktigt var fallet, varelsen promenerade egentligen med sikte på hennes haka, men med risk för att försvinna in i hennes näsa då hon drog ett av sina vanliga på tok för djupa andetag, valde den att först promenera förbi hennes båda ögonbryn via pannan för att sedan svänga vänster ner över kinden för att nå sitt mål.)
Flickan kände ett uns av ilska över att någon gjorde sådana kraftiga försök att förstöra hennes annars så rofyllda och vackra kväll. Hon råkar starkt ogilla att varelser tar sig sådana friheter som att med oförsiktiga steg och utfällda klor vandra sin kvällspromenad över hennes panna för att söka skydd för natten i hennes öra. Flickan tycker inte om när någon snarkar högljutt i hennes öra och hon inte kan komma åt dem. Det kan nämligen te sig aningen irriterande och störa värd-varelsens nattsömn.
För att undkomma eventuella obehagligheter på grund av parasiten, svepte flickan med en lätt och ljudlös rörelse sin ena hand över sin panna. Den lilla varelsen delades i särdeles många ojämna bitar, då flickans hand vidrörde pannan i ett för det lilla krypet kraftigt slag. Den efterlämnade sig en liten krusande blodpöl då dess döda styckade kropp lämnade pannan smetad mot flickans handflata. Flickan sänkte sin hand och placerade den utmed sin sida. I hennes panna fanns en liten blodfläck och i hennes handflata satt resterna av en liten, en gång lyckligt levande och väldigt oskyldig varelse fast. En liten varelse som hade för avsikt att sova i hennes lilla grop på hakan för en natt, då den råkade tycka hakor var väldigt vackra och bekväma. Flickan blickade åter mot den mörka, molnfria stjärnklara himlen. Hennes tankar vandrade iväg och hon glömde snart det nyss inträffade. Hur mycket denna flicka än skulle betrakta stjärnorna skull hon aldrig notera att där nu fanns en ny stjärna, nyss född, där på himlavalvet.
/Wilma - blickar mot himlen
Alltså; jag tycker om det där. Jag minns inte vad jag hade i tankarna när det där skrevs, men jag vill tro att det var något djupt! För er som ej varit med så länge så var mitt pseudonym Wilma tidigare. Jag skrev alltid under pseudonym när jag la ut saker på nätet. Det fanns till och med bekanta som vägrade kalla mig något annat än just Wilma. Ibland saknar jag Wilma. Kanske ska trolla fram henne igen?
Min fantasi spinner konstant nu för tiden. Ganska roligt. Som igår när jag kom på att det skulle va coolt med en sjöjungfru i ett akvarium. Och sådana grävande räkor. Nåja...
Tänk om mina fantasier kunde vara lite längre, så att jag kunde skriva en bok? Det hade ju varit grymt, nu får jag knappt ihop en novell... Letade efter ett speciellt inlägg som jag skrev en gång i tiden. Ett mycket tänkvärt inlägg som jag har lagt in här i bloggen tidigare, men hittade istället igen ett inlägg från 2009 med en massa foton från förr om åren. I September 2009 la jag in dem för den som är nyfiken på vad jag pratar om. Asså det är ju för gulligt med kort där man var tonåring? Klargörande: jag la in korten i bloggen i sep 2009; jag var inte tonåring i sep 2009 hur gärna jag än önskar... hehe
Sen hittade jag igen den, den lilla historien som jag själv tycker väldigt mycket om.
Repeterar Stjärnfall... begrunda!
I det något daggvåta gräset låg Flickan. Hon blickade mot den mörka molnfria himlen som just denna kväll erbjöd henne en fantastisk anblick över himlavalvets stjärnor. ”En dag är jag också en stjärna” tänkte hon samtidigt som hon fick en bestämd känsla av att någon promenerade över hennes panna med sikte ner mot hennes högra öra. (En betraktare från ovan hade dock skönjt att så inte riktigt var fallet, varelsen promenerade egentligen med sikte på hennes haka, men med risk för att försvinna in i hennes näsa då hon drog ett av sina vanliga på tok för djupa andetag, valde den att först promenera förbi hennes båda ögonbryn via pannan för att sedan svänga vänster ner över kinden för att nå sitt mål.)
Flickan kände ett uns av ilska över att någon gjorde sådana kraftiga försök att förstöra hennes annars så rofyllda och vackra kväll. Hon råkar starkt ogilla att varelser tar sig sådana friheter som att med oförsiktiga steg och utfällda klor vandra sin kvällspromenad över hennes panna för att söka skydd för natten i hennes öra. Flickan tycker inte om när någon snarkar högljutt i hennes öra och hon inte kan komma åt dem. Det kan nämligen te sig aningen irriterande och störa värd-varelsens nattsömn.
För att undkomma eventuella obehagligheter på grund av parasiten, svepte flickan med en lätt och ljudlös rörelse sin ena hand över sin panna. Den lilla varelsen delades i särdeles många ojämna bitar, då flickans hand vidrörde pannan i ett för det lilla krypet kraftigt slag. Den efterlämnade sig en liten krusande blodpöl då dess döda styckade kropp lämnade pannan smetad mot flickans handflata. Flickan sänkte sin hand och placerade den utmed sin sida. I hennes panna fanns en liten blodfläck och i hennes handflata satt resterna av en liten, en gång lyckligt levande och väldigt oskyldig varelse fast. En liten varelse som hade för avsikt att sova i hennes lilla grop på hakan för en natt, då den råkade tycka hakor var väldigt vackra och bekväma. Flickan blickade åter mot den mörka, molnfria stjärnklara himlen. Hennes tankar vandrade iväg och hon glömde snart det nyss inträffade. Hur mycket denna flicka än skulle betrakta stjärnorna skull hon aldrig notera att där nu fanns en ny stjärna, nyss född, där på himlavalvet.
/Wilma - blickar mot himlen
Alltså; jag tycker om det där. Jag minns inte vad jag hade i tankarna när det där skrevs, men jag vill tro att det var något djupt! För er som ej varit med så länge så var mitt pseudonym Wilma tidigare. Jag skrev alltid under pseudonym när jag la ut saker på nätet. Det fanns till och med bekanta som vägrade kalla mig något annat än just Wilma. Ibland saknar jag Wilma. Kanske ska trolla fram henne igen?
En dag i Bydalen med Sha-Boom
Igår var jag och Veronica en tur till Bydalen. Vi hade en jättemysig dag trots att vädret inte var toppen.
Det var liksom precis som förr! På vägen upp skrålade vi till Sha-Boom och Freestyle så att rutorna nästan immade igen och det var oklart om vi skulle få parkera i Bydalen. Vi dämpade oss lagom tills att vi kom fram och jag tror att ingen uppmärksammade vår skönsång tack o lov.
Jag försökte lura Veronica att det finns osynliga människor som man bara kan se om man sprayar dem med Axe deospray. Vill man se sjömän sprayar man Axe Marine och så vidare... Jag tror det var nära att hon köpte konceptet... hehe
Jag tror att vi gapskrattade alternativt sjöng ungefär 95 % av tiden vi var där.
Det där måste helt klart göras om. Insåg att en stuga hade varit förträffligt på sin plats.
Idag har jag som väntat galet ont i ryggen, men det var så otroligt jäkla värt det!
Det var liksom precis som förr! På vägen upp skrålade vi till Sha-Boom och Freestyle så att rutorna nästan immade igen och det var oklart om vi skulle få parkera i Bydalen. Vi dämpade oss lagom tills att vi kom fram och jag tror att ingen uppmärksammade vår skönsång tack o lov.
Jag försökte lura Veronica att det finns osynliga människor som man bara kan se om man sprayar dem med Axe deospray. Vill man se sjömän sprayar man Axe Marine och så vidare... Jag tror det var nära att hon köpte konceptet... hehe
Jag tror att vi gapskrattade alternativt sjöng ungefär 95 % av tiden vi var där.
Det där måste helt klart göras om. Insåg att en stuga hade varit förträffligt på sin plats.
Idag har jag som väntat galet ont i ryggen, men det var så otroligt jäkla värt det!
En dag på jobbet...
Jag känner att det är viktigt att vi kan lita på varandra. Så för att lära känna varandra ännu bättre fick nyförvärvet vara praktikanter på jobbet idag. Att prya är ju väldigt nyttigt! Då får man förståelse för varandra!
Här jobbar vi lite...
I slutet av dagen kändes som att de kunde få frihet (under ansvar) vid datorn...
Så de fick räkna och dona lite själva. Tror att de tyckte att det var roligt.
Sen tog vi en tur till pappa efter jobbet och hämtade hem Frans och vi teamade ihop oss med snowboarden.
De passade fantastiskt bra ihop och nu kan vi snart inte hålla oss längre, vi måste ut i snön på riktigt! Stod på pappas källargolv och gjorde tuffa moves ihop... Oj oj...
En helt vanlig fredag! Weeeeeeiooooo!
Här jobbar vi lite...
I slutet av dagen kändes som att de kunde få frihet (under ansvar) vid datorn...
Så de fick räkna och dona lite själva. Tror att de tyckte att det var roligt.
Sen tog vi en tur till pappa efter jobbet och hämtade hem Frans och vi teamade ihop oss med snowboarden.
De passade fantastiskt bra ihop och nu kan vi snart inte hålla oss längre, vi måste ut i snön på riktigt! Stod på pappas källargolv och gjorde tuffa moves ihop... Oj oj...
En helt vanlig fredag! Weeeeeeiooooo!
Grönt!
Efter dagens tidigare inlägg kände jag mig tvungen att skriva ett till. Jag är på bättre humör nu. Inser att det är den här månadens vimsiga hormoner tillsammans med den otroligt stora fullmånen som sätter mina känslor fullkomligt ur spel och jag kan börja gråta åt vad som helst. Precis vad som helst och det går inte att stoppa.
Nu är glädjen stor dock när jag helt plötsligt nyss kom att tänka på en grön blomkruka. Helt plötsligt kommer jag ihåg att det fanns en grön blomkruka i keramik hemma hos pappa. Det slår mig att det måste vara Upsala Ekeby och 50-tal. Ringde pappa och efter en tur i källaren hittade han mycket riktigt igen krukan. Den fanns kvar och det var mycket riktigt är det Uppsala Ekeby. Hur roligt var inte det? Så den skänkte han till mig. Weeei! Så nu är jag en tidstypisk 50-tals blomkruka rikare. Så efter det gick turen till Tradera och där finns en himla massa fina blomkrukor! Roligt värre!
Dock lär humöret kunna svänga ett antal gånger till under kvällen. Lynnig tror jag humöret kallas... hehe
Nu är glädjen stor dock när jag helt plötsligt nyss kom att tänka på en grön blomkruka. Helt plötsligt kommer jag ihåg att det fanns en grön blomkruka i keramik hemma hos pappa. Det slår mig att det måste vara Upsala Ekeby och 50-tal. Ringde pappa och efter en tur i källaren hittade han mycket riktigt igen krukan. Den fanns kvar och det var mycket riktigt är det Uppsala Ekeby. Hur roligt var inte det? Så den skänkte han till mig. Weeei! Så nu är jag en tidstypisk 50-tals blomkruka rikare. Så efter det gick turen till Tradera och där finns en himla massa fina blomkrukor! Roligt värre!
Dock lär humöret kunna svänga ett antal gånger till under kvällen. Lynnig tror jag humöret kallas... hehe
Gudars skymning!
Idag fick jag papperen från den skola som anordnar den gitarrkurs jag har anmält mig till. Eftersom jag måste veta ganska precis allt så blev jag ju väldigt nyfiken på att ta reda på vem den här kursledaren är. Eftersom jag dessutom redan hade bestämt vem han var så var det egentligen oviktigt, men för att bekräfta mina antaganden så gjorde jag en liten Snoky Snokysson och kollade upp vederbörande.
Hypotes: Övre medelålders halvbitter man (red.anm med stora svarta glasögon av nån anledning, troligen astigmatiker...) som harvat som musiklärare i 20 år eftersom drömmen om att bli en rocklegend inte verkar slå in, men han måste försörja sig på nått vis. Egentligen är han är ganska less på att hålla nybörjarkurser eftersom han varje gång ser alla dessa misslyckade elever med rocklegenddrömmar (som inte heller kommer att slå in), men han gör det för pengarna och för att det ibland faktiskt kan vara ganska underhållande.
Dvs min hypotes gör att jag helt utan att skämmas kan ta med mig min ostämda gitarr och gå till första lektionen för att lära mig spela gitarr... Perfekt!
Resultat efter snokning: Kursledaren är en ung rockig grabb (mest troligt betydligt yngre än mig!) med rocklegenddrömmar som fortfarande kan besannas!
Slutsats: Min hypotes var åt h-vete fel och resultatet gör att det är förbannat läskigt för mig att gå till första kurstillfället. Jösses! Nu känner jag ju att jag måste försöka paniklära mig nått tills det är dags! Man kan inte komma till en sån kursledare och inte kunna nått?! Det är emot alla mina principer! Han har säkert inte haft omusikaliska nybörjare på kurs tidigare och jag kommer att framstå som ännu sämre än jag är! Jag kan ju inte gärna dra en ostämd version av "Var bor du lilla råtta" för honom?
Gudars Skymning!
Paniken har spridit sig här och anmälan är bindande. Vad göra?
I övrigt har det inte heller varit något bra dag. PMS-häxan i mig har åter gjort sig påmind och jag är mer lättstött och überledsen för ingenting än vad man kan tro. Efter ännu en incident med en 203-årig farbror i en Yaris som körde 30 km i timmen framför mig och attackvinglade på vägen körde jag in vid blå center och bröt ihop och storgrät en sväng. Så kom jag på att jag ändå var vid Tasseborg när jag tjöt och passade på att torka tårarna och gå in och köpa ett koppel till Frallan. Så grät jag en skvätt till innan jag backade ut från parkeringen och styrde hemåt. Hann inte mer än till trafikljusen innan Frösöbron så dök en herre i en Subaru Legacy upp i filen bredvid. Han trodde på riktigt att han skulle komma iväg fortare än PMS-häxan i Forestern när det slog om till grönt. Behöver jag berätta att han inte gjorde det? Han fick snällt lägga sig bakom mig (och nej, jag överträdde aldrig hastighetsbegränsningen och ja, jag hade full koll på övergångsställena innan jag bestämde mig för att han inte skulle få sin vilja igenom och vara först på bron.) Jag vann helt enkelt. En ärlig seger.
Hypotes: Övre medelålders halvbitter man (red.anm med stora svarta glasögon av nån anledning, troligen astigmatiker...) som harvat som musiklärare i 20 år eftersom drömmen om att bli en rocklegend inte verkar slå in, men han måste försörja sig på nått vis. Egentligen är han är ganska less på att hålla nybörjarkurser eftersom han varje gång ser alla dessa misslyckade elever med rocklegenddrömmar (som inte heller kommer att slå in), men han gör det för pengarna och för att det ibland faktiskt kan vara ganska underhållande.
Dvs min hypotes gör att jag helt utan att skämmas kan ta med mig min ostämda gitarr och gå till första lektionen för att lära mig spela gitarr... Perfekt!
Resultat efter snokning: Kursledaren är en ung rockig grabb (mest troligt betydligt yngre än mig!) med rocklegenddrömmar som fortfarande kan besannas!
Slutsats: Min hypotes var åt h-vete fel och resultatet gör att det är förbannat läskigt för mig att gå till första kurstillfället. Jösses! Nu känner jag ju att jag måste försöka paniklära mig nått tills det är dags! Man kan inte komma till en sån kursledare och inte kunna nått?! Det är emot alla mina principer! Han har säkert inte haft omusikaliska nybörjare på kurs tidigare och jag kommer att framstå som ännu sämre än jag är! Jag kan ju inte gärna dra en ostämd version av "Var bor du lilla råtta" för honom?
Gudars Skymning!
Paniken har spridit sig här och anmälan är bindande. Vad göra?
I övrigt har det inte heller varit något bra dag. PMS-häxan i mig har åter gjort sig påmind och jag är mer lättstött och überledsen för ingenting än vad man kan tro. Efter ännu en incident med en 203-årig farbror i en Yaris som körde 30 km i timmen framför mig och attackvinglade på vägen körde jag in vid blå center och bröt ihop och storgrät en sväng. Så kom jag på att jag ändå var vid Tasseborg när jag tjöt och passade på att torka tårarna och gå in och köpa ett koppel till Frallan. Så grät jag en skvätt till innan jag backade ut från parkeringen och styrde hemåt. Hann inte mer än till trafikljusen innan Frösöbron så dök en herre i en Subaru Legacy upp i filen bredvid. Han trodde på riktigt att han skulle komma iväg fortare än PMS-häxan i Forestern när det slog om till grönt. Behöver jag berätta att han inte gjorde det? Han fick snällt lägga sig bakom mig (och nej, jag överträdde aldrig hastighetsbegränsningen och ja, jag hade full koll på övergångsställena innan jag bestämde mig för att han inte skulle få sin vilja igenom och vara först på bron.) Jag vann helt enkelt. En ärlig seger.
Ovärt och värt!
Ibland undrar jag vart världen är på väg; folk kan inte ens vistas i trafiken hyfsat säkert! Bara på hemväg träffade jag på ett flertal exemplar som man önskar kunde hålla sig borta från vägarna;
Jag har i alla fall slutat att irritera mig på folk som inte kan följa reglerna i tvättstugan! Det gör saken mycket enklare. Dessutom kan jag själv med gott samvete låta bli att vara en paragrafryttare. Ingen annan följer reglerna slaviskt, så varför måste jag göra det? Enkelt! Så ingen mer maxpuls där inte! Mer ludd i torktumlarfiltret vettja! =)
Nu har jag nya snowboardskor. Yes! Hämtade upp dem på hemväg! Vi passar på att bekanta oss nu när vi är ensamma en stund. Först lagade vi lite käk:
Sen åt vi tillsammans:
De fick träffa Frallan:
Sen tittade vi på tv i soffan en stund och bara hängde gäng
och sen längtade vi ut i backen en stund...
...men de hade haft en tuff dag så de ville krypa till kojs och så söta som de är så kan man ju inte gärna neka dem...
En bra dag helt enkelt!
- Yngre man i gammal Volvo som inte orkar bry sig om att jag är på huvudled utan kör rakt ut från en sidoväg. En krock är inte långt borta. Jag svär en ful ramsa och blir irriterad.
- Farbror som går rakt ut och över vägen utan att se sig för och utan att vara i närheten av övergångsställe. Jag fick tvärnita och fick stopp ett par meter ifrån honom, gubben vänder inte ens på huvudet. Han noterade troligen inte ens att min existens. Jag skrek rakt ut inne i bilen och svor en mindre vacker ramsa. Min puls närmade sig max, farbrorn verkade inte ha någon puls.
- Tant som kör 35 km/h på Frösöbron (70 km/h) Folk kör om henne som galningar vilket ger en ganska trist trafiksituation. Jag ligger bakom tanten och svär. Pulsen är vid detta laget på en orimligt hög nivå.
Jag har i alla fall slutat att irritera mig på folk som inte kan följa reglerna i tvättstugan! Det gör saken mycket enklare. Dessutom kan jag själv med gott samvete låta bli att vara en paragrafryttare. Ingen annan följer reglerna slaviskt, så varför måste jag göra det? Enkelt! Så ingen mer maxpuls där inte! Mer ludd i torktumlarfiltret vettja! =)
Nu har jag nya snowboardskor. Yes! Hämtade upp dem på hemväg! Vi passar på att bekanta oss nu när vi är ensamma en stund. Först lagade vi lite käk:
Sen åt vi tillsammans:
De fick träffa Frallan:
Sen tittade vi på tv i soffan en stund och bara hängde gäng
och sen längtade vi ut i backen en stund...
...men de hade haft en tuff dag så de ville krypa till kojs och så söta som de är så kan man ju inte gärna neka dem...
En bra dag helt enkelt!
Konstiga djur och små, små blommor.
En hyfsat bra dag det här. Tittar på Animal Planet på ett fantastiskt program som heter nått i stil med "nick bakers underliga djur" och undrar varför jag inte oftare tittar på denna kanal. Förut tittade jag ofta på tv, mest Discovery och dokumentärer om andra världskriget eller tuffa ubåtar. Vad hände med den vanan undrar jag? Har den för evigt byts ut mot mer hjärndöda program som "ensam mamma söker"? Det är så bekvämt att slå på tv'n och bara glo. Inte behöva tänka något alls, utan bara stirra. Gärna zappa lite mellan kanalerna oxå. Zappa är en talang jag har. Jag är grym på att zappa mellan kanaler och dessutom ha relativt bra koll på vad som är på de olika kanalerna.
Har jagat snowboardboots idag. Jag tror att jag hittat ett par. De heter Burton Emerald och är vita med en massa små blommor i kulörta färger. Vid första anblicken ganska motbjudande, men efter att ha stoppat ner foten så ångrade jag mig. Rena himmelriket. Dock var jag mycket vuxen och kände att jag ska kolla upp övriga marknaden innan jag gör nått drastiskt (läs: Simon får springa på stan på lunchen imorgon och köpa dem till mig). Hehe
I övrigt fick jag vuxenpoäng när jag åt brysselkål till middagen. Sen fick jag minuspoäng när jag inte åt upp alla och liknade dem vid roliga men inte helt angenäma saker. Helt enligt linjen för en fyraåring. Dock med ett skratt, jag pratar väldigt sällan illa om mat. Väldigt väldigt sällan. Brysselkål tillhör dock inte favoritkategorin grönsaker kan jag glatt konstatera. Brysselkål och ärtor, troligen samma upphovsman och inte en helt lyckad grej kan jag tycka... men vad vet jag? ;)
Det är dags...
... nu har det hänt. Ingen vet exakt hur utfallet kommer att bli och hur mycket som kommer att förändras. Kommer Sveriges BNP dramatiskt öka, kommer istiden att återvända, kommer färgtv:n att försvinna? Är ni beredda? Håller ni i hatten? Här kommer det:
Jag har anmält mig till en nybörjarkurs i aukustisk gitarr.
Jag anser mig nog som nybörjare trots att jag på egen hand lärt mig att spela både "Var bor du lilla råtta" och "Den blomstertid nu kommer". Det kan vara mitt döskalleplektrums förtjänst. Tydligen lät det dock inte genuint bra utan snarare åt det mer falska hållet. Så jag släpper stoltheten och klassar mig som nybörjare. Nu är dock förhoppningen att det stadiet snart är över. Larven skall bli en puppa som skall bli en fjäril! Det fanns en annan kurs, men det kändes lite väl avancerat att starta med Cornelis och Taube även om Cornelis är en av mina stora idoler.
Så ikväll har jag skrålat "En kväll i juni" efter tips av Carin. Det har varit en såndär fredagsstämning trots att det är måndag. Eller så var det bara i mitt huvud. Jag har i alla fall varit på strålande humör.
Jag skrattade så jag grät när en av kollegorna öppnade ett kuvert hon fått från Posten. A4-kuvertet innehöll en lapp där det stod nått med kontentan: "Vi råkade skada ditt brev, hoppas du överlever". I kuvertet låg det kuvert som vi skulle ha skickat till en kund om det inte gått sönder hos posten och blivit returnerat till oss. Ett C5-kuvert vars nedre vänstra hörn och övre högra hörn var fullkomligt bortrivet. Inte bara hörnet... vänta ska jag illustrera:
Så, nu förstår ni bättre! Så där såg det ut, plus att det lilla som var kvar var helt tillknycklat och sen hade ett försök till att släta ut det gjorts av någon barmhärtig postenanställd. Hahahaha så postens kommentar "vi har råkat skada ditt brev" kändes fantastiskt på sin plats. Hahahahaha, skadat, no shit Sherlock!
Tänk att jag äntligen gör slag i saken och lär mig spela gitarr. Är stolt över mig själv över att jag har tagit steget. I februari drar det igång om det blir tillräckligt många anmälda... Blir det inte det är det inte meningen att jag ska gå kursen, så resonerar jag.
Jag har anmält mig till en nybörjarkurs i aukustisk gitarr.
Jag anser mig nog som nybörjare trots att jag på egen hand lärt mig att spela både "Var bor du lilla råtta" och "Den blomstertid nu kommer". Det kan vara mitt döskalleplektrums förtjänst. Tydligen lät det dock inte genuint bra utan snarare åt det mer falska hållet. Så jag släpper stoltheten och klassar mig som nybörjare. Nu är dock förhoppningen att det stadiet snart är över. Larven skall bli en puppa som skall bli en fjäril! Det fanns en annan kurs, men det kändes lite väl avancerat att starta med Cornelis och Taube även om Cornelis är en av mina stora idoler.
Så ikväll har jag skrålat "En kväll i juni" efter tips av Carin. Det har varit en såndär fredagsstämning trots att det är måndag. Eller så var det bara i mitt huvud. Jag har i alla fall varit på strålande humör.
Jag skrattade så jag grät när en av kollegorna öppnade ett kuvert hon fått från Posten. A4-kuvertet innehöll en lapp där det stod nått med kontentan: "Vi råkade skada ditt brev, hoppas du överlever". I kuvertet låg det kuvert som vi skulle ha skickat till en kund om det inte gått sönder hos posten och blivit returnerat till oss. Ett C5-kuvert vars nedre vänstra hörn och övre högra hörn var fullkomligt bortrivet. Inte bara hörnet... vänta ska jag illustrera:
Så, nu förstår ni bättre! Så där såg det ut, plus att det lilla som var kvar var helt tillknycklat och sen hade ett försök till att släta ut det gjorts av någon barmhärtig postenanställd. Hahahaha så postens kommentar "vi har råkat skada ditt brev" kändes fantastiskt på sin plats. Hahahahaha, skadat, no shit Sherlock!
Tänk att jag äntligen gör slag i saken och lär mig spela gitarr. Är stolt över mig själv över att jag har tagit steget. I februari drar det igång om det blir tillräckligt många anmälda... Blir det inte det är det inte meningen att jag ska gå kursen, så resonerar jag.
Mössor och solsida
Idag har jag stickat en mössa. I fredags kom jag på att jag behövde en ny grå mössa. Vad göra? Ska det gå undan är det bäst att man gör det själv tänkte jag och började på att sticka en mössa. Dock fanns inte så mycket tid i fredags kväll. Igår var jag inte hemma på hela dagen så då hann den inte bli klar. Idag avslutade jag den. Den blev inte så tokig.
Frans skulle oxå vara med på kort, utan mössa... Det är inte hans tass på mina tuttar, det är mina lockar... Haha
Ganska söt mysse? Jag blev hyfsat nöjd iaf. Det gick ju ganska snabbt så ett perfekt resultat kanske jag inte kan förvänta mig...
Snart drar Solsidan igång igen. Äntligen! Jag har sett fram emot det sen förra säsongen slutade. Weeei!
Frans skulle oxå vara med på kort, utan mössa... Det är inte hans tass på mina tuttar, det är mina lockar... Haha
Ganska söt mysse? Jag blev hyfsat nöjd iaf. Det gick ju ganska snabbt så ett perfekt resultat kanske jag inte kan förvänta mig...
Snart drar Solsidan igång igen. Äntligen! Jag har sett fram emot det sen förra säsongen slutade. Weeei!
Siamesiska tvillingar?
Idag var vi i Bydalen. Fyra personer, 2 bilar (ingen av oss har lyckats skaffa takräcke eller takbox...) isvindar och glatt humör.
Jag har för små snowboardskor. Nu är det officiellt. Fy helvete vad ont jag hade i mina tår. Nu måste jag köpa nya. Omedelbums!
Obligatorisk fika i värmstugan i Bydalen såg bland annat ut såhär:
Den obligatoriska gul/blå termosen! Den har varit med i ALLA år... hehehehe
De obligatoriska siamestvillingbilderna som jag o Veronica alltid envisas med att ta. (läs: jag)
Ahh den där (ovan) var dock inte lika siamestvillinglik som de brukar bli, vi brukar se ut som att vi sitter ihop i huvudet ;)
Såhär!
Eller så här! Hmm ahh fingret pekar på vilket håll jag ska rikta kameran för att jag också komma med på bilden. Jag lyckas oftast hamna utanför... Tok.
Vi var i Hovde en sväng oxå, och den nya jackan invigdes.
Jag gav oxå i ett svagt ögonblick löftet att jag skall hyra skidor i vinter och testa även det. Jag har inte åkt en gång sen jag började åka snowboard när jag var sådär 13 år... Mina föräldrar lärde mig åka skidor när jag var tre år, sen åkte jag tills jag började med bräda. Det blir en spännande upplevelse, tekniken gällande skidor har tydligen utvecklats en del. Veronica är i samma sits, så vi ska hyra skidor tillsammans. Såklart! Sist vi åkte skidor var när skidorna såg ut såhär:
japp, de var en hel familj idag som åkte på den här typen av skidor; respekt! De såg ut som plockade direkt ur ett fotoalbum från år 1986. (Även om jag misstänker att de här skidorna var ännu äldre...). Jag fick efter att vi sett dessa snällt lova att inte reta Veronica för hennes bräda och bindningar (som till och med är något äldre än min bräda) efter att vi noterat dessa åkdon. Hennes bräda framstod som årsmodell nyast i jämförelse med ovan. (Sen gick Veras bindning sönder idag oxå, så hon måste hur som helst uppdatera sig. Plast håller sig tydligen inte mjukt i alla evigheters evigheter... ;) )
Sen åkte vi hem. Fantastiskt roligt vad GPS:en säger ibland:
Vad säger ni om den positionen? Isvägarna är tydligen inte utritade på kartan... Dessutom tror jag att våra kartor är från samma år som skidorna på bild ovan. Nog dags att ta och uppdatera dem...
Mysigt med isväg!
Trots kalla vindar var dagen till belåtenhet. Min kropp skriker dock nu och undrar hur i helvete jag kunde vara så ofattbart dum att bege mig ut i backarna. Men that's life! Det var klart värt det! Ett par nya snowboardskor och ett par nya varmare handskar så kommer det bli en lätt match att åka nästa gång! Yeeey!
Jag har för små snowboardskor. Nu är det officiellt. Fy helvete vad ont jag hade i mina tår. Nu måste jag köpa nya. Omedelbums!
Obligatorisk fika i värmstugan i Bydalen såg bland annat ut såhär:
Den obligatoriska gul/blå termosen! Den har varit med i ALLA år... hehehehe
De obligatoriska siamestvillingbilderna som jag o Veronica alltid envisas med att ta. (läs: jag)
Ahh den där (ovan) var dock inte lika siamestvillinglik som de brukar bli, vi brukar se ut som att vi sitter ihop i huvudet ;)
Såhär!
Eller så här! Hmm ahh fingret pekar på vilket håll jag ska rikta kameran för att jag också komma med på bilden. Jag lyckas oftast hamna utanför... Tok.
Vi var i Hovde en sväng oxå, och den nya jackan invigdes.
Jag gav oxå i ett svagt ögonblick löftet att jag skall hyra skidor i vinter och testa även det. Jag har inte åkt en gång sen jag började åka snowboard när jag var sådär 13 år... Mina föräldrar lärde mig åka skidor när jag var tre år, sen åkte jag tills jag började med bräda. Det blir en spännande upplevelse, tekniken gällande skidor har tydligen utvecklats en del. Veronica är i samma sits, så vi ska hyra skidor tillsammans. Såklart! Sist vi åkte skidor var när skidorna såg ut såhär:
japp, de var en hel familj idag som åkte på den här typen av skidor; respekt! De såg ut som plockade direkt ur ett fotoalbum från år 1986. (Även om jag misstänker att de här skidorna var ännu äldre...). Jag fick efter att vi sett dessa snällt lova att inte reta Veronica för hennes bräda och bindningar (som till och med är något äldre än min bräda) efter att vi noterat dessa åkdon. Hennes bräda framstod som årsmodell nyast i jämförelse med ovan. (Sen gick Veras bindning sönder idag oxå, så hon måste hur som helst uppdatera sig. Plast håller sig tydligen inte mjukt i alla evigheters evigheter... ;) )
Sen åkte vi hem. Fantastiskt roligt vad GPS:en säger ibland:
Vad säger ni om den positionen? Isvägarna är tydligen inte utritade på kartan... Dessutom tror jag att våra kartor är från samma år som skidorna på bild ovan. Nog dags att ta och uppdatera dem...
Mysigt med isväg!
Trots kalla vindar var dagen till belåtenhet. Min kropp skriker dock nu och undrar hur i helvete jag kunde vara så ofattbart dum att bege mig ut i backarna. Men that's life! Det var klart värt det! Ett par nya snowboardskor och ett par nya varmare handskar så kommer det bli en lätt match att åka nästa gång! Yeeey!
Suzuki Swift och Sha-Boom
Imorgon bär det av till Bydalen. Äntligen. Jag behöver få åka bräda.
Osökt kom jag att tänka på de turer jag och Veronica gjort till bland annat Bydalen i en Suzuki Swift som jag tror att hennes dåvarande grabb ägde. Fast om jag inte missminner mig så hade han inget körkort? På nått vis hade vi iaf den där bilen som inte var av nyaste modell på något sätt. Den hade dock en del roliga finesser, exempelvis att man fick välja om man ville kunna använda helljuset eller om man hellre lyssnade på musik. Båda delarna kunde man inte göra samtidigt. Intressant. Men körde man inte om kvällen så var det ju lugnt... Haha, den hade vissa problem med uppförsbackarna på väg till fjällen och var inte helt pålitlig kan man säga. Vi lyssnade och diggade Sha -Boom på kasettbandspelaren och hade det ganska fantastiskt. Anledningen till att det var just Sha-Boom var att vi alltid glömde att leta rätt på nått annat band, och Sha-Boom bandet låg i bilen. Dessutom var inte kasettband något som var speciellt inne heller då, modet var CD-skiva. Men vi hade det gott iaf i den där lilla jäkla Suzukin. Ibland beror allt på sällskapet.
När jag tänker efter har jag och Vera en ganska många historier tillsammans som innefattar bilar.
Ett tag härjade vi omkring i en illgul bil som skulle kunna liknas vid en postbil, modell liten skåpbil. Den hände iofs inte så mycket tok i. Vi råkade åka mot enkelriktat en gång. Men vi hade jättebråttom. Så det så.
Sen en annan gång var Vera o jag fyllechaffis åt ett gäng som var många år äldre än oss, Vera var väl 18 år (kan inte haft körkort länge...) och jag 17 år och hon skulle köra in ett helt gäng med bekanta och obekanta från en ganska rejäl fest i nån liten by till krogen i en skåpbil som någon i det där gänget ägde. Dit tog vi oss i en annan lånad bil som nån annan i gänget ägde, tror det var en röd Mazda, inte heller på något vis ny. Den hade ingen vänster blinkers upptäckte vi efter en stunds färd. Sen hade den inga backspeglar heller. Då började det bli otäckt. Men vi tog oss dit! Efter att på plats ha bytt bil till någon form av äldre minivan och stuvat in på tok för många berusade människor i den avverkade vi dessa punkter innan vi hade kommit fram till krogen:
Nehe om man skulle förbereda inför imorgon kanske; tidig morgon dubbel dag, ni vet!
När jag tänker efter har jag och Vera en ganska många historier tillsammans som innefattar bilar.
Ett tag härjade vi omkring i en illgul bil som skulle kunna liknas vid en postbil, modell liten skåpbil. Den hände iofs inte så mycket tok i. Vi råkade åka mot enkelriktat en gång. Men vi hade jättebråttom. Så det så.
Sen en annan gång var Vera o jag fyllechaffis åt ett gäng som var många år äldre än oss, Vera var väl 18 år (kan inte haft körkort länge...) och jag 17 år och hon skulle köra in ett helt gäng med bekanta och obekanta från en ganska rejäl fest i nån liten by till krogen i en skåpbil som någon i det där gänget ägde. Dit tog vi oss i en annan lånad bil som nån annan i gänget ägde, tror det var en röd Mazda, inte heller på något vis ny. Den hade ingen vänster blinkers upptäckte vi efter en stunds färd. Sen hade den inga backspeglar heller. Då började det bli otäckt. Men vi tog oss dit! Efter att på plats ha bytt bil till någon form av äldre minivan och stuvat in på tok för många berusade människor i den avverkade vi dessa punkter innan vi hade kommit fram till krogen:
- Immat igen alla rutor 100 ggr.
- Fått en trasig gitarr i huvudet.
- Tappat skjutdörren (!)
- Baxat in skjutdörren i bilen för att kunna fortsätta färden. (Det var mitt i vintern och drog rätt mkt utan dörr...)
- Fått soppatorsk vid trafikljusen mitt i stan.
Nehe om man skulle förbereda inför imorgon kanske; tidig morgon dubbel dag, ni vet!
Att känna efter...
Sitter och tittar på Masterchef USA och har en liten Frans som sover med huvudet i mitt knä. Mattes lillbäbis.
Fick Reumatikerförbundets tidning, Reumatikervärlden, idag. Där fanns en artikel som handlade om hur mycket enklare det är att leva med sjukdom om man får en diagnos. En diagnos och inte bara en massa smärta. Tårarna kom omedelbums. Öm tå tydligen. Jag vill tro att jag tar det hela med en klackspark, att jag är sådär duktig och lever med min värk och är stark och allt det där. Ändå börjar jag gråta bara jag ser rubriken på en sådan där artikel. Snopet. Vad hände med fröken stark?
Det är ganska häftigt det där med känslor, jag har ju haft minst sagt begränsad tillgång till dem under många år. Jag grät mycket när Frida lämnade mig, men det är nog i prinicp allt jag gråtit de senaste 10 åren. Min stora tillgång under dessa år har varit stolthet och läkemedel som gjort att jag haft en falsk känsla av att vara stark och klara det mesta. "Ensam är stark, men inte särskilt länge" sa en bekant till mig när jag nekat att umgås och inte ville diskutera hur jag kände mig efter att fått reda på att Frida var sjuk i leukemi. Jag hade förvisso en period när jag var som allra djupast i min depression då jag grät oavbrutet när jag tänker efter. Då valde jag också att vara ensam. Många försökte komma nära och finnas där, men det kan inte ha varit enkelt. Jag minns när Calle, världens bästa Calle, försökte få mig att må lite bättre. Han skrev på msn (jag svarade aldrig om någon ringde) och frågade om jag ville hänga med och köpa glass och hänga. Jag minns att jag log för mig själv, men tackade nej utan att ens överväga. Sen ringde det på dörren en stund senare och jag såg att det var Calle, blev en smula irriterad först måste jag erkänna. Öppnade dock faktiskt dörren på glänt och han stack åt mig en 88. Min favoritglass. Han ville inte komma in, inte prata, bara visa att han fanns där. Fullkomligt genialiskt. Jag försökte rufsa till min frisyr lite och verka hyfsat normal bakom ett väldigt, väldigt slitet yttre. Calles kommentar under ett stort leende "Du ser ut som en trafikolycka" jag garvade och sa tack. Det kändes som en komplimang.
Jag har nästan aldrig tänkt tillbaka på den här perioden i mitt liv. Den var så himla mörk och så himla olik mig. Jag är ju glad och sprallig och lite halvvild. Den där dystra, tillbakadragna hade jag inte träffat tidigare och jag tyckte inte om henne alls. Höll ju till och med på att göra slut på henne. Men det är en helt annan historia. Nu är jag helt ren från kemikalier och har börjat hitta tillbaka till känslorna. Diverse känslor och det känns som att det svämmar över ibland. Både bra och dåliga känslor. Ny företeelse, men inte otrevligt. Jag jobbar dock på att lära mig hantera dem utan att börja stortjuta hela tiden... hehe
Sa jag att jag skrev en insändare till reumatikertidningen förövrigt? Som svar på två reumatiska 50-taggare som var fruktansvärt besvikna på att bara klara av att ha sex med sina män 3 ggr i veckan. Jag blev helt jäkla skogstokig här hemma när jag läste om dem och tänkte på alla som läser tidningen som är så sjuka att de knappt eller inte alls ens klarar av att duscha/äta/klä på sig själva, och så beklagar sig tanterna över att de BARA klarar att ha sex 3 ggr i veckan? Vad i h-vete kände jag... jösses... Nåväl, nu har jag hur som helst skrivit en insändare tillbaka eftersom jag var tvungen att försvara alla de som har sån värk att de inte ens klarar tänka på sex. Så det gjorde jag. Som en annan Robin Hood. Nu börjar jag fundera på om jag var lite väl spontan, kanske inte hade behövt gå på så hårt... Men, men nu är det gjort... Typiskt mig. Har inte sett mitt svar i någon tidning än, så vi får väl se... väntar med spänning, det här härligt att bli förbannad å andras vägnar! Också en känsla!
Fick Reumatikerförbundets tidning, Reumatikervärlden, idag. Där fanns en artikel som handlade om hur mycket enklare det är att leva med sjukdom om man får en diagnos. En diagnos och inte bara en massa smärta. Tårarna kom omedelbums. Öm tå tydligen. Jag vill tro att jag tar det hela med en klackspark, att jag är sådär duktig och lever med min värk och är stark och allt det där. Ändå börjar jag gråta bara jag ser rubriken på en sådan där artikel. Snopet. Vad hände med fröken stark?
Det är ganska häftigt det där med känslor, jag har ju haft minst sagt begränsad tillgång till dem under många år. Jag grät mycket när Frida lämnade mig, men det är nog i prinicp allt jag gråtit de senaste 10 åren. Min stora tillgång under dessa år har varit stolthet och läkemedel som gjort att jag haft en falsk känsla av att vara stark och klara det mesta. "Ensam är stark, men inte särskilt länge" sa en bekant till mig när jag nekat att umgås och inte ville diskutera hur jag kände mig efter att fått reda på att Frida var sjuk i leukemi. Jag hade förvisso en period när jag var som allra djupast i min depression då jag grät oavbrutet när jag tänker efter. Då valde jag också att vara ensam. Många försökte komma nära och finnas där, men det kan inte ha varit enkelt. Jag minns när Calle, världens bästa Calle, försökte få mig att må lite bättre. Han skrev på msn (jag svarade aldrig om någon ringde) och frågade om jag ville hänga med och köpa glass och hänga. Jag minns att jag log för mig själv, men tackade nej utan att ens överväga. Sen ringde det på dörren en stund senare och jag såg att det var Calle, blev en smula irriterad först måste jag erkänna. Öppnade dock faktiskt dörren på glänt och han stack åt mig en 88. Min favoritglass. Han ville inte komma in, inte prata, bara visa att han fanns där. Fullkomligt genialiskt. Jag försökte rufsa till min frisyr lite och verka hyfsat normal bakom ett väldigt, väldigt slitet yttre. Calles kommentar under ett stort leende "Du ser ut som en trafikolycka" jag garvade och sa tack. Det kändes som en komplimang.
Jag har nästan aldrig tänkt tillbaka på den här perioden i mitt liv. Den var så himla mörk och så himla olik mig. Jag är ju glad och sprallig och lite halvvild. Den där dystra, tillbakadragna hade jag inte träffat tidigare och jag tyckte inte om henne alls. Höll ju till och med på att göra slut på henne. Men det är en helt annan historia. Nu är jag helt ren från kemikalier och har börjat hitta tillbaka till känslorna. Diverse känslor och det känns som att det svämmar över ibland. Både bra och dåliga känslor. Ny företeelse, men inte otrevligt. Jag jobbar dock på att lära mig hantera dem utan att börja stortjuta hela tiden... hehe
Sa jag att jag skrev en insändare till reumatikertidningen förövrigt? Som svar på två reumatiska 50-taggare som var fruktansvärt besvikna på att bara klara av att ha sex med sina män 3 ggr i veckan. Jag blev helt jäkla skogstokig här hemma när jag läste om dem och tänkte på alla som läser tidningen som är så sjuka att de knappt eller inte alls ens klarar av att duscha/äta/klä på sig själva, och så beklagar sig tanterna över att de BARA klarar att ha sex 3 ggr i veckan? Vad i h-vete kände jag... jösses... Nåväl, nu har jag hur som helst skrivit en insändare tillbaka eftersom jag var tvungen att försvara alla de som har sån värk att de inte ens klarar tänka på sex. Så det gjorde jag. Som en annan Robin Hood. Nu börjar jag fundera på om jag var lite väl spontan, kanske inte hade behövt gå på så hårt... Men, men nu är det gjort... Typiskt mig. Har inte sett mitt svar i någon tidning än, så vi får väl se... väntar med spänning, det här härligt att bli förbannad å andras vägnar! Också en känsla!
Spökläsare...
Ni är några stycken som läser min blogg. Under valptidens blogg var ni ännu fler givetvis, men nu är det bara gamla torra jag kvar. Tänkte göra en snabb uträkning för att visa er en läcker procentsats över över hur få som kommenterar inläggen numer, men sen insåg jag att den där siffran, 1, vid antalet kommentarer visar rätt tydligt på hur många det är. ;)
När jag var yngre skrev jag "dagbok" på en då väldigt populär site. Min älskade Veronica skrev ut alla inlägg och satte prydligt in dem i mappar sorterade efter år. Idag finns inte sidan på nätet kvar tror jag, min användare försvann hur som helst för många, många år sedan, idag är jag ytterst tacksam över att hon skrev ut mina små historier och dagboksinlägg. Vad jag skrev om? Jag skrev nästan aldrig om mig själv i första person. Istället skrev jag om flickan som av misstag delade en citronfjäril i tusen små olikformade bitar med gräsklipparen och om hennes funderingar över om citronfjärilssläktet skulle hämnas på henne genom att komma upp genom golvbrunnen i badrummet och döda henne när hon sov. Ja det var nog en av de mer realistiska sakerna jag skrev om när jag tänker efter. Det var egentligen väldigt mycket annat jag skrev om, hittepå helt enkelt. Ganska ovanliga historier, ofta med ett uns av verklighetsförankring dock. Jag var väldigt inspirerad av Douglas Adams ett tag där skall tilläggas.
Jag hade en fantastisk tid då jag varje dag fortsatte på en historia om en flicka, en prinsessa och fröken president (samma person) som gjorde en himla massa saker i en fantastisk låtsasvärld. Sen träffade prinsessan en pojke. Så vid den tidpunkten påbörjar en annan skribent en parallell historia om en pojke, som möter en flicka, prinsessa och fröken president. Minns hur jag nästan maniskt uppdaterade sidan för att se vad som hänt i pojkens värld. Till en början var det hela blommigt och vackert, sen spårade allt ur ganska kraftigt kan man säga efter en rad missförstånd. Personen bakom "pojken" la för mycket vikt vid orden som skrevs och det hela blev nästan hotfullt och otäckt till sist minns jag. Det kan även ha varit så att jag provocerade ganska mycket också, hör och häpna ;). Undrar om han läser detta förövrigt... Vi har trots vissa konflikter sporadiskt bibehållit kontakten genom åren. Vissa personer har man en märklig koppling till som är svår att beskriva och svår att bryta.
Jag kallar er för spökläsare, ni som läser mina inlägg men aldrig eller sällan ger er till känna.
Appropå spökläsare, har ni hört Las Palmas låt Spökskrivare? Helt underbar text, tyvärr finns bara en mindre bra remix tillgänglig på Spotify ännu. Leta upp texten annars och rappa själva vettja, det gjorde jag. Igår var det "Morning has broken" till middagslagandet, idag var det "Spökskrivare" efter maten.
När jag var yngre skrev jag "dagbok" på en då väldigt populär site. Min älskade Veronica skrev ut alla inlägg och satte prydligt in dem i mappar sorterade efter år. Idag finns inte sidan på nätet kvar tror jag, min användare försvann hur som helst för många, många år sedan, idag är jag ytterst tacksam över att hon skrev ut mina små historier och dagboksinlägg. Vad jag skrev om? Jag skrev nästan aldrig om mig själv i första person. Istället skrev jag om flickan som av misstag delade en citronfjäril i tusen små olikformade bitar med gräsklipparen och om hennes funderingar över om citronfjärilssläktet skulle hämnas på henne genom att komma upp genom golvbrunnen i badrummet och döda henne när hon sov. Ja det var nog en av de mer realistiska sakerna jag skrev om när jag tänker efter. Det var egentligen väldigt mycket annat jag skrev om, hittepå helt enkelt. Ganska ovanliga historier, ofta med ett uns av verklighetsförankring dock. Jag var väldigt inspirerad av Douglas Adams ett tag där skall tilläggas.
Jag hade en fantastisk tid då jag varje dag fortsatte på en historia om en flicka, en prinsessa och fröken president (samma person) som gjorde en himla massa saker i en fantastisk låtsasvärld. Sen träffade prinsessan en pojke. Så vid den tidpunkten påbörjar en annan skribent en parallell historia om en pojke, som möter en flicka, prinsessa och fröken president. Minns hur jag nästan maniskt uppdaterade sidan för att se vad som hänt i pojkens värld. Till en början var det hela blommigt och vackert, sen spårade allt ur ganska kraftigt kan man säga efter en rad missförstånd. Personen bakom "pojken" la för mycket vikt vid orden som skrevs och det hela blev nästan hotfullt och otäckt till sist minns jag. Det kan även ha varit så att jag provocerade ganska mycket också, hör och häpna ;). Undrar om han läser detta förövrigt... Vi har trots vissa konflikter sporadiskt bibehållit kontakten genom åren. Vissa personer har man en märklig koppling till som är svår att beskriva och svår att bryta.
Jag kallar er för spökläsare, ni som läser mina inlägg men aldrig eller sällan ger er till känna.
Appropå spökläsare, har ni hört Las Palmas låt Spökskrivare? Helt underbar text, tyvärr finns bara en mindre bra remix tillgänglig på Spotify ännu. Leta upp texten annars och rappa själva vettja, det gjorde jag. Igår var det "Morning has broken" till middagslagandet, idag var det "Spökskrivare" efter maten.
Sanningen om Ånge...
Nu är jag här!
Vilken grej, kom hem från sjukhuset i torsdags och blev helt makalöst sjuk på kvällen så jag har legat i sängen tills igår... Inte alls speciellt mysigt. Någon form av hämningslös influensa. Jag som aldrig är förkyld ens har varit fullkomligt däckad och tröstlös.
Har väntat på min jacka i många dagar nu, ganska exakt 10 stycken, men idag kom den äntligen efter att ha varit i "Ånge, sorterad" i något som närmast kan liknas vid en evighet.
Funderingarna väcktes genast, vad är det egentligen som händer i Ånge? Jag kom på tre troliga alternativ, av helt olika rumsrenhetsgrad. Känsliga läsare varnas:
Eftersom jag (först) inte orkade fota mig själv i jackan så redigerade jag ett foto på en annan mörkhårig skönhet i jackan. Skulle bara ändra färgen på hennes byxor eftersom jag upptäckte att hon har vita byxor och det åker ju inte jag i... och måla om henns opraktiska vita vantar... ehh... så det blev ju inte alls någon extra ansträngning... Men snyggt tycker jag nog det blev... Inte lika vackert som när jag sjöng "Morning has broken" när jag stod och lagade middag, men nästan lika vackert! Sen skulle jag då klippa dit mitt ansikte, men det gick inte. Fullkomligt omöjligt. Så jag gav upp, gick ut med hunden och sen tog sambo en bild. Lika bra.
Inte så tokigt va? Mycket nöjd är jag faktiskt!
Vilken grej, kom hem från sjukhuset i torsdags och blev helt makalöst sjuk på kvällen så jag har legat i sängen tills igår... Inte alls speciellt mysigt. Någon form av hämningslös influensa. Jag som aldrig är förkyld ens har varit fullkomligt däckad och tröstlös.
Har väntat på min jacka i många dagar nu, ganska exakt 10 stycken, men idag kom den äntligen efter att ha varit i "Ånge, sorterad" i något som närmast kan liknas vid en evighet.
Funderingarna väcktes genast, vad är det egentligen som händer i Ånge? Jag kom på tre troliga alternativ, av helt olika rumsrenhetsgrad. Känsliga läsare varnas:
- Det tuffa alternativet. Alla paket scannas först (1 dag) och DNA-testas (4 dagar inkl provtagning, PCR, gelelektrofores osv.) i sann CSI-anda för att hitta smugglade egyptiska försvunna skatter samt knark. Narkotika måste man alltid leta nämligen. Dessutom har även CSI-typer kaffepauser (1 dag). Sen skall paketen återslutas och sorteras.
- Det internationella alternativet. All sortering sköts egentligen i Indien. Egentligen ligger Ånge i södra delarna av Indien och stavas inte Ånge. (red anm: Ange (?)), men posten har ännu inte vågat gå ut offentligt med sin outsourcing. Antalet dagar för transport dit, sortering och hemtransport? Gissa själva...
- Det hemska alternativet. Ett gäng bortglömda pryo-elever öppnar alla paket och ollar/sniglar (ja tjejer kan oxå ;) ) innehållet innan paketen sorteras (4 dagar), de dricker kaffe (1 dag) och paketen kan skickas vidare. Varför? För att de kan antagligen och för att de gillar kaffe...
Eftersom jag (först) inte orkade fota mig själv i jackan så redigerade jag ett foto på en annan mörkhårig skönhet i jackan. Skulle bara ändra färgen på hennes byxor eftersom jag upptäckte att hon har vita byxor och det åker ju inte jag i... och måla om henns opraktiska vita vantar... ehh... så det blev ju inte alls någon extra ansträngning... Men snyggt tycker jag nog det blev... Inte lika vackert som när jag sjöng "Morning has broken" när jag stod och lagade middag, men nästan lika vackert! Sen skulle jag då klippa dit mitt ansikte, men det gick inte. Fullkomligt omöjligt. Så jag gav upp, gick ut med hunden och sen tog sambo en bild. Lika bra.
Inte så tokigt va? Mycket nöjd är jag faktiskt!
Extrem fundering
Jag gillar inte att behöva gå omkring och fundera över saker. Så eftersom jag inte hittade några snowboards från Extrem varken i butikerna i stan eller på internet samt hade hört en del mindre roliga rykten om företaget så skrev jag såklart ett e-mail till Extrem och frågade dem. Jag har kört på en Extrembräda senaste åren och gillar den verkligen. Jag litar helst inte på rykten utan föredrar fakta så tog jag reda på hur det låg till.
Fick svaret igår:
"Hej Sara,
Tack för ditt mail. För tillfället så har vi inga snowboards, men det kommer nästa år.
Anledningen är att vi hade en enorm volymväxt på skidor förra året, vilket resulterade i förseningar och beslut om att skjuta upp snowboards 1 år. Hoppas att du kan vänta på den perfekta brädan."
Inte så roligt. Vänta ett år? Vad göra, jag hade ställt mig in på att hitta den perfekta brädan i år. Men jo, jag tror faktiskt att jag ska göra så. Vänta. Vänta på den perfekta brädan. Det är värt det. =)
Jag och Vera har åkt massa massa massa bräda ihop. =) Vi borde göra det oftare hävdar jag!
Det kan vara så att i vinter kommer vi båda ha röda jackor! Weeei!
Vi var ju sånna där white-trash brudar som bodde på husvagnscampingen hela vintrarna. Fast jag erkänner, de första åren var jag livrädd för henne, hon var så cool och hängde med det "rätta" folket... ;) Sen vi lärde känna varandra där uppe till fjälls har vi varit i princip oskiljaktiga, med en liten diff på några år. ;) Nu är vi dock oskiljaktiga igen. Wiiii (Hahaha trodde jag iaf tills jag precis upptäckte att hon lösenordsskyddat sin blogg och inte delgett mig nått inlogg minsann WTF! hahaha)
Myyyyyys! Mer fjäll till folket!
Jag nöjer mig med nya jackan i år, den är förövrigt "sorterad i Göteborg" nu så den borde vara här när som helst kan man tycka...
Fick svaret igår:
"Hej Sara,
Tack för ditt mail. För tillfället så har vi inga snowboards, men det kommer nästa år.
Anledningen är att vi hade en enorm volymväxt på skidor förra året, vilket resulterade i förseningar och beslut om att skjuta upp snowboards 1 år. Hoppas att du kan vänta på den perfekta brädan."
Inte så roligt. Vänta ett år? Vad göra, jag hade ställt mig in på att hitta den perfekta brädan i år. Men jo, jag tror faktiskt att jag ska göra så. Vänta. Vänta på den perfekta brädan. Det är värt det. =)
Jag och Vera har åkt massa massa massa bräda ihop. =) Vi borde göra det oftare hävdar jag!
Det kan vara så att i vinter kommer vi båda ha röda jackor! Weeei!
Vi var ju sånna där white-trash brudar som bodde på husvagnscampingen hela vintrarna. Fast jag erkänner, de första åren var jag livrädd för henne, hon var så cool och hängde med det "rätta" folket... ;) Sen vi lärde känna varandra där uppe till fjälls har vi varit i princip oskiljaktiga, med en liten diff på några år. ;) Nu är vi dock oskiljaktiga igen. Wiiii (Hahaha trodde jag iaf tills jag precis upptäckte att hon lösenordsskyddat sin blogg och inte delgett mig nått inlogg minsann WTF! hahaha)
Myyyyyys! Mer fjäll till folket!
Jag nöjer mig med nya jackan i år, den är förövrigt "sorterad i Göteborg" nu så den borde vara här när som helst kan man tycka...
Akuten vs Fångarna på Fortet?
Men är det inte typiskt mig? Vad hände igår tror ni, kvällen efter att jag bloggat om mitt tidigare sjukhusbesök? Jorå, efter jobbet så kände jag att ryggvärken snabbt intensifierades. Under storhandligen på Ica Maxi kände jag att nått helt klart var på gång. Hade vagnen som en gåstol och vi lyckades ta mig runt och handla hängande på den, tjurig som en åsna som man är. Jag skulle minsann inte åka hem förrän handlingen var klar.
Väl hemma ramlade jag i säng på en gång. Hade ju försökt att ringa reumatologen under förmiddagen, men utan framgång och smärtan blev bara mer och mer intensiv och febertopparna/frossan avlöste varandra. Det var ju själva helvetet oxå tänkte jag och var duktig och ringde till den trevliga tanten på sjukvårdsupplysningen som direkt och utan att tveka bokade en jourtid hos distriktsläkare på akuten. Ringde kl 18.40, fick tid 19.10. Snabba ryck!
En ung sympatisk läkare konstaterade kl 19.14 efter att ha försökt vidröra min rygg och gjort diverse märkliga känseltester att en ortoped behövde snoka lite extra så att de kunde utesluta att nått riktigt otrevligt hänt i ryggen. Jag hade inte så många rätt gällande rörlighet, känsel och smärtnivå tydligen. Jag kan bara tipsa om att ringa och boka en tid först istället för att bara åka in. Jag fick träffa läkaren exakt på minuten då jag bokat tid och slapp vänta överhuvudtaget. Det var riktigt bra, jag tycker vården i Sverige fungerar förbaskat bra. Eller så har jag alltid haft en väldig tur, tror dock mer på det först nämnda. Jag började fundera på om det var Grey's anatomy jag hamnat i. Akuten drällde av unga, snygga läkare och sjuksköterskor. Det är ju jäkligt typiskt att man inte direkt visar sig från sin bästa sida sånna där gånger, hehe. ;)
Sen var det bara att vänta... Låg och stirrade på konsten på väggen i ett par timmar. Man blir påhittig när man måste vänta länge och är smärtpåverkad. Rummet blev till rena fångarna på fortet med gåtor som var tvungna att besvaras. Fick inga sju nycklar dock och personalen var inte på långa vägar lika effektiva som Gunde vill jag lova...
Gigantisk tavla som tog upp hela väggen i mitt rum... Ett troll som fiskar, en älg, två fiskar och en rovfågel samt ett vattenfall och skog på samma bild. Fågeln hade dock inga riktiga klor vilket genast retade mig såklart. I övrigt var fåglen väldigt detaljrik, och så har konstnären missat att måla dit klorna. Ser att det ser ut som att den har klor på bilden ovan, men när du ligger en meter ifrån ser du på en gång att där inte är några klor. Så det så.
Ena tavlan bakom min säng. Svår att titta på från sängliggande. Dock var jag så smärtpåverkad att jag rörde på mig hela tiden så jag hann med att se den oxå. Liksom den här:
Ingen höjdare kanske...
Sen funderade jag på om det kanske fanns nått smärtstillande som man kunde koppla in på egen hand eftersom de var en smula långsamma att ha att göra med personalen. Tydligen var det inte bara jag som hängde gäng på akuten ;)
Hittade dock ingenting...
Klockan blev nog kring 22 innan jag fick träffa nästa läkare. En ännu mer sympatisk ung herre som gjorde ännu fler skojiga tester och sa den ganska roliga meningen "ja, du blir ju inte diskvalificerad bara för att du har reumatisk värk annars" och menade på att det mycket väl kunde vara nått tok med någon disk eller kota. Han tyckte att jag skulle stanna för observation över natten. Jag gjorde ett tappert försök att få åka hem. Men Simon stoppade min Åka-hem-kampanj och frågade läkaren rakt ut vad han ansåg. Läkaren hade nämligen börjat vackla ;). Så blev jag kvar i alla fall, fick snällt inse att det bästa var att stanna, oavsett hur jag kände inför det. Det kom en sköterska och jag fick schysst smärtlindring rätt in i blodomloppet. Sen slutade jag frossa. Han var fantastisk, fixade ostmackor och te och presenterade mig för nattsköterskan som skulle visa mig sovplatsen sen. Många pluspoäng för ostmackorna. Grät till och med en skvätt där i köket. Det kan iofs ha berott mer på smärtan än ostmackorna.
Fick sova bakom ett draperi på obs akuten, och det var väl inte på nått vis speciellt extraordinärt. De höll koll på mig hela natten, för jag erkänner, jag var en smula skärrad. På morgonen kom samme läkare och gick ronden och kollade de nytagna proverna och kunde konstatera att det inte verkade vara någon infektion i någon disk eller liknande. Det kändes skönt. Så jag fick lite mer smärtstillande och fick åka hem. Ingen var lyckligare än jag =). Fick inte jättemånga timmars sömn under natten så jag däckade när jag kom hem.
Nu är jag vaken och mår okej. På riktigt alltså, jag mår okej. Värken har lugnat sig något och febern är borta.
Så tog jag den här bilden och ser hur trött och sorgsen jag ser ut... men jag är okej, lite besviken över att de inte kan säga exakt varitfrån värken kommer dock, men that's life. =)
Väl hemma ramlade jag i säng på en gång. Hade ju försökt att ringa reumatologen under förmiddagen, men utan framgång och smärtan blev bara mer och mer intensiv och febertopparna/frossan avlöste varandra. Det var ju själva helvetet oxå tänkte jag och var duktig och ringde till den trevliga tanten på sjukvårdsupplysningen som direkt och utan att tveka bokade en jourtid hos distriktsläkare på akuten. Ringde kl 18.40, fick tid 19.10. Snabba ryck!
En ung sympatisk läkare konstaterade kl 19.14 efter att ha försökt vidröra min rygg och gjort diverse märkliga känseltester att en ortoped behövde snoka lite extra så att de kunde utesluta att nått riktigt otrevligt hänt i ryggen. Jag hade inte så många rätt gällande rörlighet, känsel och smärtnivå tydligen. Jag kan bara tipsa om att ringa och boka en tid först istället för att bara åka in. Jag fick träffa läkaren exakt på minuten då jag bokat tid och slapp vänta överhuvudtaget. Det var riktigt bra, jag tycker vården i Sverige fungerar förbaskat bra. Eller så har jag alltid haft en väldig tur, tror dock mer på det först nämnda. Jag började fundera på om det var Grey's anatomy jag hamnat i. Akuten drällde av unga, snygga läkare och sjuksköterskor. Det är ju jäkligt typiskt att man inte direkt visar sig från sin bästa sida sånna där gånger, hehe. ;)
Sen var det bara att vänta... Låg och stirrade på konsten på väggen i ett par timmar. Man blir påhittig när man måste vänta länge och är smärtpåverkad. Rummet blev till rena fångarna på fortet med gåtor som var tvungna att besvaras. Fick inga sju nycklar dock och personalen var inte på långa vägar lika effektiva som Gunde vill jag lova...
Gigantisk tavla som tog upp hela väggen i mitt rum... Ett troll som fiskar, en älg, två fiskar och en rovfågel samt ett vattenfall och skog på samma bild. Fågeln hade dock inga riktiga klor vilket genast retade mig såklart. I övrigt var fåglen väldigt detaljrik, och så har konstnären missat att måla dit klorna. Ser att det ser ut som att den har klor på bilden ovan, men när du ligger en meter ifrån ser du på en gång att där inte är några klor. Så det så.
Ena tavlan bakom min säng. Svår att titta på från sängliggande. Dock var jag så smärtpåverkad att jag rörde på mig hela tiden så jag hann med att se den oxå. Liksom den här:
Ingen höjdare kanske...
Sen funderade jag på om det kanske fanns nått smärtstillande som man kunde koppla in på egen hand eftersom de var en smula långsamma att ha att göra med personalen. Tydligen var det inte bara jag som hängde gäng på akuten ;)
Hittade dock ingenting...
Klockan blev nog kring 22 innan jag fick träffa nästa läkare. En ännu mer sympatisk ung herre som gjorde ännu fler skojiga tester och sa den ganska roliga meningen "ja, du blir ju inte diskvalificerad bara för att du har reumatisk värk annars" och menade på att det mycket väl kunde vara nått tok med någon disk eller kota. Han tyckte att jag skulle stanna för observation över natten. Jag gjorde ett tappert försök att få åka hem. Men Simon stoppade min Åka-hem-kampanj och frågade läkaren rakt ut vad han ansåg. Läkaren hade nämligen börjat vackla ;). Så blev jag kvar i alla fall, fick snällt inse att det bästa var att stanna, oavsett hur jag kände inför det. Det kom en sköterska och jag fick schysst smärtlindring rätt in i blodomloppet. Sen slutade jag frossa. Han var fantastisk, fixade ostmackor och te och presenterade mig för nattsköterskan som skulle visa mig sovplatsen sen. Många pluspoäng för ostmackorna. Grät till och med en skvätt där i köket. Det kan iofs ha berott mer på smärtan än ostmackorna.
Fick sova bakom ett draperi på obs akuten, och det var väl inte på nått vis speciellt extraordinärt. De höll koll på mig hela natten, för jag erkänner, jag var en smula skärrad. På morgonen kom samme läkare och gick ronden och kollade de nytagna proverna och kunde konstatera att det inte verkade vara någon infektion i någon disk eller liknande. Det kändes skönt. Så jag fick lite mer smärtstillande och fick åka hem. Ingen var lyckligare än jag =). Fick inte jättemånga timmars sömn under natten så jag däckade när jag kom hem.
Nu är jag vaken och mår okej. På riktigt alltså, jag mår okej. Värken har lugnat sig något och febern är borta.
Så tog jag den här bilden och ser hur trött och sorgsen jag ser ut... men jag är okej, lite besviken över att de inte kan säga exakt varitfrån värken kommer dock, men that's life. =)
Stel som ett postkontor...
... planen var att ta sig till gymmet idag. Hade just packat väskan och gjort mig redo för avfärd så slog huvudvärken till igen. Vet inte vad jag gör för att förtjäna den? Haft den ganska många dagar nu och börjar uppriktigt bli trött. Det är för mycket huvudvärk för att jag ska kunna ignorera den. Tror kanske jag måste ringa min läkare imorgon och höra efter vad det är frågan om. Kanske kommer det från nån led i axeln eller något muskelfäste eller nått som jävlas så att jag får huvudvärk. I ett tidigare inlägg hade jag beskrivit det som "stel som ett postkontor" vilket stämmer in även nu.
Sist jag inte ringde läkaren när jag hade lite för mycket huvudvärk hamnade jag till sist på akuten och läkaren där ville absolut lägga in mig över natten för observation och för att ta mer prover, men jag tjatade till mig att få åka hem och lurade alla i min omgivning att det var läkaren som minsann tyckte att jag kunde åka hem, fast de var en lögn. Jag gillar inte sjukhus okej? Sjukhuset kunde ju inte tvinga mig att vara kvar så jag åkte hem i fosterställning och hävdade att det kändes bättre. Jag kan ofta reagera så när jag blir livrädd...
Summa summarum blev att jag fick åka in ännu mer akut ett par dagar senare efter att varit liggande i studentlägenheten i fosterställning och varken kunnat äta eller dricka något sen senaste akutbesöket och blev därmed inlagd i fyra dagar med dropp och misstänkt blodpropp i skallen. Sådär muntert. Jag hade lite trista symptom nämligen. Minnet var fläckvis borta, ögonen var helskumma, blicken följde inte med som jag begärde, inte en reflex på höger kroppshalva, noll balans osv. Läkarna undrade på ren svenska varför i h-vete jag valde att åka hem första gången på akuten när de ville ha mig kvar. Inte så kul att försöka förklara för sina närmst anhöriga att jag av ren tjurighet valde att åka hem istället för att kolla upp om jag hade en propp i hjärnan... Jag var inte så populär just då.
När jag kom in den sista gången visade inte ryggmärgsvätskan det som förväntades, man sa att det troligen helt enkelt var för sent att se tecknen på en ev blodpropp som lösts upp av sig själv. Ryggmärgsvätskeprovet kunde inte längre avslöja om det varit en propp i mitt system. Jag skämdes lite. Det hade troligen varit bra att veta om det var en blodpropp som löste upp sig själv som jag haft. Det skulle ju statistiskt sett kunna innbära att jag skulle riskera att få en till. Ibland är jag lite för vrång för mitt eget bästa. Huvudvärken gav dock med sig med stark värkmedicin efter några dagar. Jag tror inte att det var en blodpropp, det vore ju skitäckligt. Dock funderar jag nu faktiskt på om det kan vara läge att ringa läkaren imorgon... Jag har så att säga lärt mig av mina misstag...
En gång hamnade Börje o Bettan på sjukhuset. De åkte egentligen dit för att muntra upp Veronica som hade jättemycket ont i magen. Jag tror de lyckades muntra upp henne en smula i denna utstyrsel.
Funderar på om huvudvärken denna gång kan ha ett samband med mitt just nu halvkassa näringsintag. Jag är inte jättebra på att äta längre. Mår helt enkelt inget vidare då jag äter. Ingen vet direkt varför. Kan vara för att jag inte har frågat någon som eventuellt vet. Därav försöker jag få i mig proteinshakes i mellan varven för att få i mig någon näring. En del av mig tycker om att inte äta. En del av mig vet att jag måste äta. Moment 22.
Appropå mat så syns det väl på fotona från Japan att jag var ungefär 20 kg tyngre på den tiden. Jag småler lite åt bilderna på mig och stortjuter när jag ser bilderna på Frida. En väldigt harmonisk kombination. Har haft högläsning ur dagboksanteckningarna från resan och skrattat samt gråtit lätt hysteriskt här. Tror det är bra att få ut känslorna. Det är nog det jag behöver.
Sist jag inte ringde läkaren när jag hade lite för mycket huvudvärk hamnade jag till sist på akuten och läkaren där ville absolut lägga in mig över natten för observation och för att ta mer prover, men jag tjatade till mig att få åka hem och lurade alla i min omgivning att det var läkaren som minsann tyckte att jag kunde åka hem, fast de var en lögn. Jag gillar inte sjukhus okej? Sjukhuset kunde ju inte tvinga mig att vara kvar så jag åkte hem i fosterställning och hävdade att det kändes bättre. Jag kan ofta reagera så när jag blir livrädd...
Summa summarum blev att jag fick åka in ännu mer akut ett par dagar senare efter att varit liggande i studentlägenheten i fosterställning och varken kunnat äta eller dricka något sen senaste akutbesöket och blev därmed inlagd i fyra dagar med dropp och misstänkt blodpropp i skallen. Sådär muntert. Jag hade lite trista symptom nämligen. Minnet var fläckvis borta, ögonen var helskumma, blicken följde inte med som jag begärde, inte en reflex på höger kroppshalva, noll balans osv. Läkarna undrade på ren svenska varför i h-vete jag valde att åka hem första gången på akuten när de ville ha mig kvar. Inte så kul att försöka förklara för sina närmst anhöriga att jag av ren tjurighet valde att åka hem istället för att kolla upp om jag hade en propp i hjärnan... Jag var inte så populär just då.
När jag kom in den sista gången visade inte ryggmärgsvätskan det som förväntades, man sa att det troligen helt enkelt var för sent att se tecknen på en ev blodpropp som lösts upp av sig själv. Ryggmärgsvätskeprovet kunde inte längre avslöja om det varit en propp i mitt system. Jag skämdes lite. Det hade troligen varit bra att veta om det var en blodpropp som löste upp sig själv som jag haft. Det skulle ju statistiskt sett kunna innbära att jag skulle riskera att få en till. Ibland är jag lite för vrång för mitt eget bästa. Huvudvärken gav dock med sig med stark värkmedicin efter några dagar. Jag tror inte att det var en blodpropp, det vore ju skitäckligt. Dock funderar jag nu faktiskt på om det kan vara läge att ringa läkaren imorgon... Jag har så att säga lärt mig av mina misstag...
En gång hamnade Börje o Bettan på sjukhuset. De åkte egentligen dit för att muntra upp Veronica som hade jättemycket ont i magen. Jag tror de lyckades muntra upp henne en smula i denna utstyrsel.
Funderar på om huvudvärken denna gång kan ha ett samband med mitt just nu halvkassa näringsintag. Jag är inte jättebra på att äta längre. Mår helt enkelt inget vidare då jag äter. Ingen vet direkt varför. Kan vara för att jag inte har frågat någon som eventuellt vet. Därav försöker jag få i mig proteinshakes i mellan varven för att få i mig någon näring. En del av mig tycker om att inte äta. En del av mig vet att jag måste äta. Moment 22.
Appropå mat så syns det väl på fotona från Japan att jag var ungefär 20 kg tyngre på den tiden. Jag småler lite åt bilderna på mig och stortjuter när jag ser bilderna på Frida. En väldigt harmonisk kombination. Har haft högläsning ur dagboksanteckningarna från resan och skrattat samt gråtit lätt hysteriskt här. Tror det är bra att få ut känslorna. Det är nog det jag behöver.
Älskade möbler
Varje gång jag går in på den lilla fina loppisen/muséumet "Friggeboden" som ligger här på Frösön kommer jag ut med något nytt vackert, ofta från 50-talet... Idag blev det det här:
Omärkt, men dansk design enligt Iréne som har Friggeboden. Föll pladask för det hur som helst.
Och en helt fantastisk 70-tals lampa i en galen orange färg.
Med all rätt kan man säga att lampan är ganska stor och bordet är ganska litet...
Två nummer av antikvärlden fick följa med hem oxå.
Så ska jag ringa Iréne i veckan också och kolla om hon har några hyllpapper på lager någonstans. Hyllpapper måste som jag nämnde tidigare snart in i köksskåpen.
Det blev en eftermiddagspromenad med Fralla idag. Kungsgården är så fin så här års. I och för sig otroligt vackert där alla tider på året. Kungsgården har länge varit till salu. Den var om jag inte missminner mig bostad till flottiljchefen tidigare. Nu är regementet nedlagt och byggnaderna har länge stått tomma. Huset säljs inte som permanent boende utan där måste bedrivas någon form av verksamhet. Trist tycker jag. Jag hade med stor glädje bott i huset.
Därbakom skymtar huvudbyggnaden.
Här har vi den lilla ladugården.
Till husen hör en gigantisk sjötomt... Vi brukar gå där med Frans ganska ofta, särskilt när vi varit på golfbanan som ligger alldeles intill. Frans älskar att härja runt husen.
Lycklig Fralla väntar på att snöboll ska kastas.
Liten Fralla hämtar snöboll som elak matte kastat rakt ut för en brant slänt...
Det tog en stund att lista ut att det smartaste var att ta sig ut till ett befintligt spår och ta det tillbaka...
Det var nära att matte fick ingripa och hämta upp hunden. Hehe... Men han kom på hur han skulle göra. Behöver jag nämna att han är ganska trött nu Schnauzern?
Omärkt, men dansk design enligt Iréne som har Friggeboden. Föll pladask för det hur som helst.
Och en helt fantastisk 70-tals lampa i en galen orange färg.
Med all rätt kan man säga att lampan är ganska stor och bordet är ganska litet...
Två nummer av antikvärlden fick följa med hem oxå.
Så ska jag ringa Iréne i veckan också och kolla om hon har några hyllpapper på lager någonstans. Hyllpapper måste som jag nämnde tidigare snart in i köksskåpen.
Det blev en eftermiddagspromenad med Fralla idag. Kungsgården är så fin så här års. I och för sig otroligt vackert där alla tider på året. Kungsgården har länge varit till salu. Den var om jag inte missminner mig bostad till flottiljchefen tidigare. Nu är regementet nedlagt och byggnaderna har länge stått tomma. Huset säljs inte som permanent boende utan där måste bedrivas någon form av verksamhet. Trist tycker jag. Jag hade med stor glädje bott i huset.
Därbakom skymtar huvudbyggnaden.
Här har vi den lilla ladugården.
Till husen hör en gigantisk sjötomt... Vi brukar gå där med Frans ganska ofta, särskilt när vi varit på golfbanan som ligger alldeles intill. Frans älskar att härja runt husen.
Lycklig Fralla väntar på att snöboll ska kastas.
Liten Fralla hämtar snöboll som elak matte kastat rakt ut för en brant slänt...
Det tog en stund att lista ut att det smartaste var att ta sig ut till ett befintligt spår och ta det tillbaka...
Det var nära att matte fick ingripa och hämta upp hunden. Hehe... Men han kom på hur han skulle göra. Behöver jag nämna att han är ganska trött nu Schnauzern?
Inredningsfrossa
Jag vet inte exakt när jag blev så fast i 50 och 60-talets design. Det var många år sedan nu. Långt innan det blev en trend. Jag har ofta missat sådana där trender med ganska många år (red.anm; jag har varit helt ute och cyklat enligt andra).
I lägenheten nu finns tapeter från sent 60-tal vilket gör ganska mycket för hela intrycket. Min mormors helt fantastiska 50-talsbokhylla i teak står perfekt tillsammans med en 50-talsfåtölj i grönt tyg som jag avgudar. Till fåtöljen finns en soffa som dock hamnat i tv-rummet numer. Soffan och fåtöljen köptes för 200 spänn i Linköping av ett par som skulle flytta samma dag och behövde bli av med dem Jag fullkomligt älskar dem (soffan och fåtöljen alltså, inte paret). Tyvärr är soffan väldigt sliten och stygg i tyget numera sen herr Frans härjat och torkat näbben på finsoffan. Det ryktas om att soffan kanske måste ge vika snart för något mer bekvämt. En del av mig kommer att dö den dagen. I lägenheten finns givetvis en del andra mindre möbler också som även dessa hör tidsepoken till. Bland annat en liten byrå och några mindre bord och lite annat krafs. Dessutom finns det ett sminkbord med spegel i teak som någon dag skall finnas i mitt boende också, men i nuläget får det inte plats.
Trist bild, visar inte riktigt på möblernas storhet. Får testa igen sen när mörkret fallit och mysbelysningen intagit sin rätta plats. Notera de gamla bioaffischerna på väggen som kommer ifrån biografer här i stan. Bakom soffan är väggarna vita. Jag noterar nu hur lite jag uppskattar det. Motsatt vägg är illgrön och känns bättre även om inte den väggen heller på något sätt är klockren trots att jag själv valde tapeterna. Det kändes bra då. Det ska tapetseras om där. Enligt mig bör detta ske snarast. Enligt andra är köket mer prioriterat. ;) Jag fungerar så att kommer jag på att jag vill att något ska förändras så skulle det helst ha skett igår. Därför blir inte allt helt genomtänkt alla gånger. ;)
I garderoben och städskåpet som revs i samband med hallrenovering hittades ett gammalt medicinskåp från -57. Detta var jag inte sen med att lacka ett stort rött kors på och snabbt sätta upp igen. Gillar mitt medicinskåp.
Jag älskar att blanda nytt med gammalt för att forma ett hem i en trygg hemtrevlig stil där inte allt är vitt. Ingenting ont om vitt, men jag är så trött på vitt. Jag behöver färg! Jag behöver få ha en personlig stil, vitt och minimalistiskt i all ära, men det är inte jag och tack och lov håller min sambo med mig. Kunde ha blivit knivigt annars.
Såhär blev det i ena hallen, det finns två "hallar" i lägenheten, båda har den här tapeten, fondvägg var liksom inget att fundera över. Nu blev faktiskt möblerna i hallen vita, det var lite otippat, men det föll sig så. Jag gillar hallen. Det enda jag avskyr är att den gröna gummimattan som är nyligen inlagd inte går att städa och knappt ens blir ren om man handskurar. Det hatar jag på riktigt, hur snygg den än är.
I övrigt älskar jag 50-talets husgeråd som ofta var i helt fantastiskt bra kvalitet. Samlar på en del sånt och det börjar bli en del nu... Det senaste är muggarna jag fick av min mor som heter "Asia" och är från Rörstrand. De får mig att gråta av lycka.
I köksskåpet upptas mer och mer plats av husgeråd i den här stilen:
Det är bara en liten detalj kvar... Dels har den som tapetserade om senast valt en check orange färg på väggarna. En sån typisk -90-tals randig tapet, misstänker att färgen kallades Terracotta på sin tid och var något väldigt hippt. Den är inte hipp. Den är bara ful. Sen finns det ju en liten hake med 50-tals kök, de är vansinnigt låga för oss nu. Diskbänken måste höjas och bänkskivor bytas. Det kommer bli en Sigvard Bernadotte "Virrvarr" i antracit på bänken under köksskåpen som får vara kvar.
Tog förövrigt just en paus i bloggandet för att bjuda på ett gäng hyllremsor på tradera. Hyllremsor och hyllpapper är ett måste när man har gedigna 50-tals köksskåp med trähyllor. Just nu finns inget alls på dem som ni ser och det gör ont i mitt hjärta. Men om en timme hoppas jag iaf vara stolt ägare till ett gäng hyllremsor i original från ovan nämd tidsepok.
Avslutningsvis måste jag ju visa var jag bloggar ifrån. Det här är mitt bloggnäste:
Inte heller detta någon bra bild... Nåja...
... och det här är delar av den utsikt jag har från mitt bloggnäste:
Här har vi Lisa Larssons keramikfigurer "Katt" ur "Lilla Zoo" och "Malin". Dessutom ses en Läkerolask från affär i svunna tider. Fantastiskt. Tänk om sakerna kunde tala. Jag älskar saker som har en historia. Bry er inte om boken "Grow your own drugs" Den var en gåva.... hehe. Den är inte så otäck som den låter förövrigt. Men många bra naturliga tips på hur man gör ögoncrémer och liknande.
I framtiden hoppas jag på att det står ett par sånna här i vardagsrummet:
Arne Jacobsen:s Egget.
Dessa är dock lite över budget kan man säga. Men drömma får man. Så länge samlar jag på annat... ;)
I lägenheten nu finns tapeter från sent 60-tal vilket gör ganska mycket för hela intrycket. Min mormors helt fantastiska 50-talsbokhylla i teak står perfekt tillsammans med en 50-talsfåtölj i grönt tyg som jag avgudar. Till fåtöljen finns en soffa som dock hamnat i tv-rummet numer. Soffan och fåtöljen köptes för 200 spänn i Linköping av ett par som skulle flytta samma dag och behövde bli av med dem Jag fullkomligt älskar dem (soffan och fåtöljen alltså, inte paret). Tyvärr är soffan väldigt sliten och stygg i tyget numera sen herr Frans härjat och torkat näbben på finsoffan. Det ryktas om att soffan kanske måste ge vika snart för något mer bekvämt. En del av mig kommer att dö den dagen. I lägenheten finns givetvis en del andra mindre möbler också som även dessa hör tidsepoken till. Bland annat en liten byrå och några mindre bord och lite annat krafs. Dessutom finns det ett sminkbord med spegel i teak som någon dag skall finnas i mitt boende också, men i nuläget får det inte plats.
Trist bild, visar inte riktigt på möblernas storhet. Får testa igen sen när mörkret fallit och mysbelysningen intagit sin rätta plats. Notera de gamla bioaffischerna på väggen som kommer ifrån biografer här i stan. Bakom soffan är väggarna vita. Jag noterar nu hur lite jag uppskattar det. Motsatt vägg är illgrön och känns bättre även om inte den väggen heller på något sätt är klockren trots att jag själv valde tapeterna. Det kändes bra då. Det ska tapetseras om där. Enligt mig bör detta ske snarast. Enligt andra är köket mer prioriterat. ;) Jag fungerar så att kommer jag på att jag vill att något ska förändras så skulle det helst ha skett igår. Därför blir inte allt helt genomtänkt alla gånger. ;)
I garderoben och städskåpet som revs i samband med hallrenovering hittades ett gammalt medicinskåp från -57. Detta var jag inte sen med att lacka ett stort rött kors på och snabbt sätta upp igen. Gillar mitt medicinskåp.
Jag älskar att blanda nytt med gammalt för att forma ett hem i en trygg hemtrevlig stil där inte allt är vitt. Ingenting ont om vitt, men jag är så trött på vitt. Jag behöver färg! Jag behöver få ha en personlig stil, vitt och minimalistiskt i all ära, men det är inte jag och tack och lov håller min sambo med mig. Kunde ha blivit knivigt annars.
Såhär blev det i ena hallen, det finns två "hallar" i lägenheten, båda har den här tapeten, fondvägg var liksom inget att fundera över. Nu blev faktiskt möblerna i hallen vita, det var lite otippat, men det föll sig så. Jag gillar hallen. Det enda jag avskyr är att den gröna gummimattan som är nyligen inlagd inte går att städa och knappt ens blir ren om man handskurar. Det hatar jag på riktigt, hur snygg den än är.
I övrigt älskar jag 50-talets husgeråd som ofta var i helt fantastiskt bra kvalitet. Samlar på en del sånt och det börjar bli en del nu... Det senaste är muggarna jag fick av min mor som heter "Asia" och är från Rörstrand. De får mig att gråta av lycka.
I köksskåpet upptas mer och mer plats av husgeråd i den här stilen:
Det är bara en liten detalj kvar... Dels har den som tapetserade om senast valt en check orange färg på väggarna. En sån typisk -90-tals randig tapet, misstänker att färgen kallades Terracotta på sin tid och var något väldigt hippt. Den är inte hipp. Den är bara ful. Sen finns det ju en liten hake med 50-tals kök, de är vansinnigt låga för oss nu. Diskbänken måste höjas och bänkskivor bytas. Det kommer bli en Sigvard Bernadotte "Virrvarr" i antracit på bänken under köksskåpen som får vara kvar.
Tog förövrigt just en paus i bloggandet för att bjuda på ett gäng hyllremsor på tradera. Hyllremsor och hyllpapper är ett måste när man har gedigna 50-tals köksskåp med trähyllor. Just nu finns inget alls på dem som ni ser och det gör ont i mitt hjärta. Men om en timme hoppas jag iaf vara stolt ägare till ett gäng hyllremsor i original från ovan nämd tidsepok.
Avslutningsvis måste jag ju visa var jag bloggar ifrån. Det här är mitt bloggnäste:
Inte heller detta någon bra bild... Nåja...
... och det här är delar av den utsikt jag har från mitt bloggnäste:
Här har vi Lisa Larssons keramikfigurer "Katt" ur "Lilla Zoo" och "Malin". Dessutom ses en Läkerolask från affär i svunna tider. Fantastiskt. Tänk om sakerna kunde tala. Jag älskar saker som har en historia. Bry er inte om boken "Grow your own drugs" Den var en gåva.... hehe. Den är inte så otäck som den låter förövrigt. Men många bra naturliga tips på hur man gör ögoncrémer och liknande.
I framtiden hoppas jag på att det står ett par sånna här i vardagsrummet:
Arne Jacobsen:s Egget.
Dessa är dock lite över budget kan man säga. Men drömma får man. Så länge samlar jag på annat... ;)
Men hör och häpna...
Jag har köpt en ny vinterjacka som även funkar till snowboardåkning! Grymt!
En röd Burtonjacka från junkyard. Yes! Om några dagar är den här och bara min! Bara att hoppas att den uppfyller mina förväntningar nu. Jag har ju letat en jacka här i stan i evigheter nu utan att hitta nått bra. Nu såg jag den här och det kändes som kärlek. Så nu är det bara att hålla tummarna för att den passar oxå...
En röd Burtonjacka från junkyard. Yes! Om några dagar är den här och bara min! Bara att hoppas att den uppfyller mina förväntningar nu. Jag har ju letat en jacka här i stan i evigheter nu utan att hitta nått bra. Nu såg jag den här och det kändes som kärlek. Så nu är det bara att hålla tummarna för att den passar oxå...
Första dagen på det nya året...
Så här började jag o Fralla det nya året:
Så här på första dagen på det nya året lyssnar jag på radion. Lyssnar på vad ungdomar och barn tror om döden. Finns det ett liv efter döden osv.
Jag orkar inte bli så djup. Det är frågor jag ställt mig så ofantligt många gånger. Givetvis undrar jag vad som hänt Frida, var hon är nu denna älskade tjej. Finns hon här i bland oss fast jag inte kan se henne? Satt hon på platsen i kyrkan som jag lämnat enkom åt henne under högmässan när hennes namn omnämdes? Hör hon mig när jag pratar med henne? Jag väljer att tro att hon gör det. Det är enklast så. Hon brukar vara hos mig i drömmarna ganska ofta. Det känns tryggt, där kan vi hänga gäng och vara som vanligt. Hon brukar ibland faktiskt säga till mig i drömmen "Fast du vet att jag är död va?" Och jag skrattar och säger "ja, det vet jag väl, fast du är ju här nu och det är det som räknas". Hjärnan är märklig. Det kan vara så att den sorg som jag inte har lyckats bearbeta efter Fridas sjukdom och bortgång hanteras i mitt undermedvetna om nätterna. Nu har jag även börjat försöka väcka minnena av henne försiktigt på dagtid och bearbeta sorgen som fortfarande finns kvar... Sorg försvinner tydligen inte om man gömmer den bakom antidepressiva läkemedel och ångestdämpande. Känslan av sorg försvinner temporärt, men sorgen finns där. Jag märker det nu när jag är fri från läkemedel. Sorgen är kvar, näst intill obearbetad trots alla tårar.
Men som sagt, jag misstänker detta forum kan vara en väg för mig att släppa taget om sorgen...
Vi åkte in till akuten andra veckan efter att skolan dragit igång igen efter sommarlovet. Frida var så förkyld och det gav sig aldrig. Hon var riktigt dålig. Vi bestämde att det var halsfluss. Hon hade fått antibiotika, men det hälpte föga. Inte så märkligt så här i efterhand... Jag fick inte vara kvar på sjukhuset när de gjorde alla tester där på akuten utan åkte till skolan en timme eller så minns jag. När jag kom tillbaka till henne säger hon "läkarna misstänker att det är leukemi..." Jag har aldrig blivit så rädd, men lyckats dölja det så bra. Vi hade ju bestämt att det var halsfluss? Året som passerade efter den dagen tillbringade jag till stor del på sjukhuset med henne. Ingenting var någonting värt längre förutom Frida. Skolan, som alltid varit allt för mig, var helt plöstligt ingenting och jag var nästan aldrig där.
När år två började på skolan var Frida friskförklarad och började på universitetet igen, ett år efter mig. Jag läste in alla ämnen som jag missat under året och kände mig helt oövervinnerlig. Frida var frisk och allt var som i en dröm.
Nu lämnar jag ämnet för denna gång. Det gör så ont. Har just mailat resedagboken för att få hjälp att komma ihåg mitt lösenord till min sida där vilken jag och Frida hade under resan vi gjorde. Där finns alla inlägg vi skrev tillsammans och alla foton. Jag har inte tittat på sidan sen år 2006. Nu är det dags.
Så här såg det ut; kvällen innan vi skulle åka. =)
Så här på första dagen på det nya året lyssnar jag på radion. Lyssnar på vad ungdomar och barn tror om döden. Finns det ett liv efter döden osv.
Jag orkar inte bli så djup. Det är frågor jag ställt mig så ofantligt många gånger. Givetvis undrar jag vad som hänt Frida, var hon är nu denna älskade tjej. Finns hon här i bland oss fast jag inte kan se henne? Satt hon på platsen i kyrkan som jag lämnat enkom åt henne under högmässan när hennes namn omnämdes? Hör hon mig när jag pratar med henne? Jag väljer att tro att hon gör det. Det är enklast så. Hon brukar vara hos mig i drömmarna ganska ofta. Det känns tryggt, där kan vi hänga gäng och vara som vanligt. Hon brukar ibland faktiskt säga till mig i drömmen "Fast du vet att jag är död va?" Och jag skrattar och säger "ja, det vet jag väl, fast du är ju här nu och det är det som räknas". Hjärnan är märklig. Det kan vara så att den sorg som jag inte har lyckats bearbeta efter Fridas sjukdom och bortgång hanteras i mitt undermedvetna om nätterna. Nu har jag även börjat försöka väcka minnena av henne försiktigt på dagtid och bearbeta sorgen som fortfarande finns kvar... Sorg försvinner tydligen inte om man gömmer den bakom antidepressiva läkemedel och ångestdämpande. Känslan av sorg försvinner temporärt, men sorgen finns där. Jag märker det nu när jag är fri från läkemedel. Sorgen är kvar, näst intill obearbetad trots alla tårar.
Men som sagt, jag misstänker detta forum kan vara en väg för mig att släppa taget om sorgen...
Vi åkte in till akuten andra veckan efter att skolan dragit igång igen efter sommarlovet. Frida var så förkyld och det gav sig aldrig. Hon var riktigt dålig. Vi bestämde att det var halsfluss. Hon hade fått antibiotika, men det hälpte föga. Inte så märkligt så här i efterhand... Jag fick inte vara kvar på sjukhuset när de gjorde alla tester där på akuten utan åkte till skolan en timme eller så minns jag. När jag kom tillbaka till henne säger hon "läkarna misstänker att det är leukemi..." Jag har aldrig blivit så rädd, men lyckats dölja det så bra. Vi hade ju bestämt att det var halsfluss? Året som passerade efter den dagen tillbringade jag till stor del på sjukhuset med henne. Ingenting var någonting värt längre förutom Frida. Skolan, som alltid varit allt för mig, var helt plöstligt ingenting och jag var nästan aldrig där.
När år två började på skolan var Frida friskförklarad och började på universitetet igen, ett år efter mig. Jag läste in alla ämnen som jag missat under året och kände mig helt oövervinnerlig. Frida var frisk och allt var som i en dröm.
Nu lämnar jag ämnet för denna gång. Det gör så ont. Har just mailat resedagboken för att få hjälp att komma ihåg mitt lösenord till min sida där vilken jag och Frida hade under resan vi gjorde. Där finns alla inlägg vi skrev tillsammans och alla foton. Jag har inte tittat på sidan sen år 2006. Nu är det dags.
Så här såg det ut; kvällen innan vi skulle åka. =)
