Adjö trafikmonster!
De senaste året har jag blivit hetsk i trafiken som jag tidigare nämnt. Jag vrålar och svär och vevar med armarna när människor inte beter sig som de borde. Det gynnar ingen. Jag inser det mer och mer.
Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att bryta mitt negativa tankemönster. Yes.
Idag blev jag omkörd på en 50-sträcka, mitt i en korsning, av en man i medelåldern i en Audi som gick väldigt väldigt fort. Efter att reflexmässigt vrålat en ramsa svordomar och nästan kört av vägen stannade jag upp och kom på hur jag skulle göra. Troligen så var det ju så att personen i bilen hade en döende 3-årig son som han var tvungen att åka hem till. De arga tankarna var som bortblåsta, klart killen var tvungen att köra som en idiot. Det var ju akut!
I stan efter jobbet körde sedan en dam omkring i en ful gammal opel och vägrade köra mer än 35 km i timmen på 50-väg. Inte så kul för mig som hamnade bakom. Men efter att ha kommit till insikt om att hon kanske minsann är hemlös och bor i bilen, som bara har två fungerande cylindrar och är baktung eftersom hon förvarar sina enda ägodelar där (varav en byrå efter en gammal moster) så kändes det inte så farligt. Klart damen måste få köra långsamt?
Bland det värsta jag vet är människor som inte kan använda blinkers då de ska svänga. De där ni vet som tror att blinkers tillhör extrautrustning på bilen och dessutom kostar per användning. Precis de personerna. Jag har avskytt dem. Så nu ikväll höll jag och Frans på att bli påkörd av just en sådan. En sån där som inte blinkade eller på annat sätt hade vett att visa att han tänkte svänga. Så slog det mig, stackarn! Han har ju ingen vänsterarm! Dessutom hade han jättestora framtänder (vilket iofs knappast hade med blinkersen att göra...) Stackars... klart han inte kunde blinka när han svängde eftersom han inte har någon arm...
Jag är nog på väg att bryta ett av mina dåliga tankemönster! Nu behöver jag inte skrika svordomar längre även om kanske det ibland kan bli lite väl elaka omskrivningar... Det får gå lite vingligt i början. Det är OK.
Sen är det lite intressant att jag aldrig någonsin visar ilska annars, men tydligen går det bra i trafiken...
Nu tänkte jag försöka bryta några andra av mina halvbra tankemönster. Nu när jag vet att det går. För det går faktiskt.
Förövrigt så har jag bokat klipptid för Frans i nästa vecka. Klipp och bad. Det finns ingen ursäkt... Hundsalongen, here we come!
Övrig status: ont överallt så inåt helvete och har så haft ett par veckor nu, med käcka inslag av febertoppar och noll sömn. Litar inte på min kropp alls tyvärr. Men har lyckats gå en lunchpromenad varje dag denna vecka iaf! Det är jag mycket mycket stolt över. Här om kvällen var jag relativt övertygad om att jag skulle behöva ta kryckorna till jobbet dagen efter, men jag försöker in i det sista att låta bli och stå ut och har lyckats än.
De är så fina mina kollegor. Flera av dem, som inte ens är de jag jobbar närmst, har kommit fram och lagt en hand på min axel och frågat hur jag mår. Det gör på något vis saken lättare. När jag först fick reda på att min kropp inte är så kry ville jag inte alls prata om det och framför allt inte att någon skulle ta upp det. Nu känns det bara bra att se att folk bryr sig.
Nu: försöka få sömn!
Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att bryta mitt negativa tankemönster. Yes.
Idag blev jag omkörd på en 50-sträcka, mitt i en korsning, av en man i medelåldern i en Audi som gick väldigt väldigt fort. Efter att reflexmässigt vrålat en ramsa svordomar och nästan kört av vägen stannade jag upp och kom på hur jag skulle göra. Troligen så var det ju så att personen i bilen hade en döende 3-årig son som han var tvungen att åka hem till. De arga tankarna var som bortblåsta, klart killen var tvungen att köra som en idiot. Det var ju akut!
I stan efter jobbet körde sedan en dam omkring i en ful gammal opel och vägrade köra mer än 35 km i timmen på 50-väg. Inte så kul för mig som hamnade bakom. Men efter att ha kommit till insikt om att hon kanske minsann är hemlös och bor i bilen, som bara har två fungerande cylindrar och är baktung eftersom hon förvarar sina enda ägodelar där (varav en byrå efter en gammal moster) så kändes det inte så farligt. Klart damen måste få köra långsamt?
Bland det värsta jag vet är människor som inte kan använda blinkers då de ska svänga. De där ni vet som tror att blinkers tillhör extrautrustning på bilen och dessutom kostar per användning. Precis de personerna. Jag har avskytt dem. Så nu ikväll höll jag och Frans på att bli påkörd av just en sådan. En sån där som inte blinkade eller på annat sätt hade vett att visa att han tänkte svänga. Så slog det mig, stackarn! Han har ju ingen vänsterarm! Dessutom hade han jättestora framtänder (vilket iofs knappast hade med blinkersen att göra...) Stackars... klart han inte kunde blinka när han svängde eftersom han inte har någon arm...
Jag är nog på väg att bryta ett av mina dåliga tankemönster! Nu behöver jag inte skrika svordomar längre även om kanske det ibland kan bli lite väl elaka omskrivningar... Det får gå lite vingligt i början. Det är OK.
Sen är det lite intressant att jag aldrig någonsin visar ilska annars, men tydligen går det bra i trafiken...
Nu tänkte jag försöka bryta några andra av mina halvbra tankemönster. Nu när jag vet att det går. För det går faktiskt.
Förövrigt så har jag bokat klipptid för Frans i nästa vecka. Klipp och bad. Det finns ingen ursäkt... Hundsalongen, here we come!
Övrig status: ont överallt så inåt helvete och har så haft ett par veckor nu, med käcka inslag av febertoppar och noll sömn. Litar inte på min kropp alls tyvärr. Men har lyckats gå en lunchpromenad varje dag denna vecka iaf! Det är jag mycket mycket stolt över. Här om kvällen var jag relativt övertygad om att jag skulle behöva ta kryckorna till jobbet dagen efter, men jag försöker in i det sista att låta bli och stå ut och har lyckats än.
De är så fina mina kollegor. Flera av dem, som inte ens är de jag jobbar närmst, har kommit fram och lagt en hand på min axel och frågat hur jag mår. Det gör på något vis saken lättare. När jag först fick reda på att min kropp inte är så kry ville jag inte alls prata om det och framför allt inte att någon skulle ta upp det. Nu känns det bara bra att se att folk bryr sig.
Nu: försöka få sömn!
Kommentarer
Trackback
