Ugly Bird

Nu har jag vinkat av mamma vid flyget. Panikångestattacken kom direkt när jag insåg att hon verkligen tänkte åka med flyget och resa hem igen. En del av mig ville så gärna att det skulle vara en bluff och att hon inte skulle gå. Det var sorgligt. Jag ville inte att hon ska åka. Jag ville verkligen inte. Det gjorde sådär ont i kroppen att krama henne hej då. Det är så långt dit där hon bor... På tok för långt...

Imorgon är en potentiellt skitjobbig dag. Jag ska träffa en ny läkare och få en ny bedömning. En ny dom helt enkelt. Jag har gett upp tanken på att jag ska gå därifrån med en diagnos, men det vore trevligt att ta sig ett steg närmre i alla fall. Jag är ändå fullkomligt livrädd. Bara provtagningen innan skrämmer vettet ur mig. Med lite otur tycker läkaren dessutom att jag bör få kortison injicerat i några leder också för att dämpa smärtan. Kortison fungerar. Det fungerar bra, men det är det värsta smärta jag upplevt att få den långa nålen in i ryggen och känna hur den letar sig ner till leden. Fy fan. Svårt att beskriva hur äckligt det är. Sist försökte jag svimma några gånger men blev väckt av en snäll sköterska varje gång.

Senare i veckan ska jag ut med grannen Susanne och hundar i spåret och åka längdskidor. Känns som något som skulle behövas filmas. På riktigt, det finns risk att det kommer bli fantastiskt underhållande. Jag har dessutom uttalat mig om att Frans är för liten för att dra mig, men vi får se hur det slutar... Han drar ju omkring mig ute på skorna dagligen så... Men han ska inte dra mig som en huskey, det är bara så.

Håll tummarna för mig imorgon?

Det kan vara chocken från tisdagens gitarrlektion som gjort att bloggandet uteblivit några dagar. Eller att mamma varit här och hälsat på (fortfarande är kvar). Jag har fått mammas längdskidor med motiveringen: "De är något mindre antika än dina" Tack mamma ;)

Vi har just varit på Loftet (trevlig restaurang i stan) och käkat en fantastisk middag. Det känns att min kropp har någon form av näringsbrist just nu. Fryser konstant liksom innifrån märgen och mår inte som en prinsessa, har en sjuuuk huvudvärk nästan konstant. Efter varje måltid går kroppstemperaturen upp en timme eller så för att sedan sjunka nära fryspunkt igen. Jag fryser så jag bokstavligt talat skakar. Inte helt bra... Imorse visade vågen 60,0. Tänkte direkt att det måste vara fullkomligt omöjligt och ställde mig igen och vägde lite fram och tillbaka och lyckades övertyga vågen att visa 60,2. (Den förra vågen slängde jag ut eftersom jag var övertygad om att den visade fel och att jag var jättelurad eftersom jag såg i spegeln att jag var fet, fast vågen sa att jag inte var det... Försöker lita på vågen nu och inse att jag inte är så stor längre. Lurigt. 60 kg är inte speciellt lite egentligen, men jag har tappat några kilon för fort nu och troligen är det därför min kropp reagerar. Jag får helt enkelt inte i mig det jag behöver. Så det är dags att tänka på maten nu ett tag, tänka lagom vill säga. Inte bli manisk...

Tänk, jag var en smula seriös i mitt bloggande en stund! Inte så dumt!

På bilden nedan var jag större! Jag är nästan lite sugen på att bli rödhårig igen. Hehe... Hade varit ljus, nästan blond, innan och på jobbet (Saab i Linköping) var gubbarna en smula chockade när jag klev in en dag fullkomligt illröd i frisyren...


En vecka höll det... sen var jag less på kommentarerna och färgade det mörkt igen... Inte så kul.

Fast jag tycker det var ganska läckert...

Titta så liten bäbis-Fralla var! Liten liten sötskit!

Så var då gitarrlektion nr 2 avklarad. Alla utom jag och 19-åriga tjejen hade fixat prydliga pärmar till sina papper. Jag är en rebell!

Mötte den snorkiga besserwissertjejen utanför, men hon hejjade inte. Det var nog lurigt att känna igen mig med gitarren på ryggen utanför gitarrlektionslokalen. Det måste ha varit så. Idag var hon lite mer lågmäld. Eller ja, alltså hon var nog lite besviken att vi andra inte hade lärt oss alla erkända gitarrackord och sådär, men vi stod på oss. Det ÄR en nybörjarkurs. Jag skrek inombords när jag hamnade bredvid henne i lokalen. Tack och lov hade jag 19-åriga tjejen på andra sidan om mig.

Så släpptes bomben, kursledaren tänkte sig att vi skulle spela olika stämmor, "som i en gitarrorkester". Jag ville dö en smula. Herregud tänkte jag, räckte det inte med "gitarrorkestern" som förra veckan fullkomligt massakrerade Tom Dooley, en i för övrigt väldigt enkel låt. Han tänkte sig fyra olika stämmor av "Love me tender". Om vi säger såhär, Elvis skulle ha 'left the building' illa kvickt... Nu hann vi inte så långt som till Love me tender...

...vi hade fullt upp med att lära oss tre nya ackord, C, B7 och Em. Två hade jag smygövat på tidigare. Det hjälpte inte när det kom till nästa bombnedsläpp. "Bad moon rising". Alla som någonsin varit på en afterski eller lyssnat på en trubadur eller ja, inte varit instängd i en källare sen år 1969 har förmodligen hört denna låt och vet att det är fart i den. Ikväll kunde man från en källarlokal på Köpmangatan höra vad som troligen var historiens mest låååångsamma version av Bad moon rising. Jag gick sönder inombords. Efter att överklassdamen försökt skråla jättelångsamt meddelade kursledaren på ett artigt vis att det nog var bra om bara han sjöng och vi andra koncentrerade oss på ackorden. Jag och 19-åriga tjejen fnissade hysteriskt.

När vi hade massakrerat även Bad moon rising eftersom alla som vanligt spelat olika ackord helt fel och inte samtidigt tyckte Urban att vi nog skulle lämna den låten och bara öva oss på ackordbyten utan nån slags melodi... Jag misstänker att han var föga imponerad av vår gitarrkompetens. Själv tycker jag nog att jag skötte mig exemplariskt för att vara kursens rebell...

Yes, sen kom en glad överraskning i form av den låt som jag i smyg drömt om att lära mig. Yes, Leonard Cohens 'Hallelujah'! Whooho! Jag kan tillräckligt med ackord för att faktiskt kunna spela den nu. Det är bara en fråga om att lära mig lite snabbare byten och lite mindre falska ackord. Busenkelt! Urban spelade och sjöng den och jag kände att jag blev sådär fullkomligt lyrisk och lycklig för en stund. Han är helt otroligt jäkla duktig. Jag är verkligen tacksam över att han är den som lär mig ta mina första gitarrsteg. En riktig förebild är han. Undrar om besserwissertjejen känner samma sak, eller om hon bara surar över att vi andra faktiskt är nybörjare?

Det går väldigt fort fram i den där kursen... För en vecka sen lärde jag mig gitarrens delar, nu spexar jag till det med Bad moon rising (lite tveksamma ackord som tidigare nämnt dock...)

Ja det är klart man spekulerar hur det kommer låta om två veckor när det glada gänget (minus surtant) ses igen... Blir det då fyra stämmor av Love me tender och en tårdrypande version av Hallelujah? Tårdrypande som i vackert så det är tårdrypande alltså, inget annat...

Nyklippt är jag dagen till ära. Ganska mycket kortare blev det, jo alltså jag är medveten om att det oftast blir kortare när man klipper sig, men jag brukar vilja ha det så långt som möjligt av någon anledning. Kort (<--- ordvits) och gott så blev jag nöjd fast det blev ganska kort, för att va långt alltså... Nu återstår att se hur det blir när jag tvättat ur alla stylingprodukter och ska fixa till det själv hehe hehe...

Ibland blir jag helt matt. Som ni vet har jag nu i några dagar peppat mig själv att komma igång med träningen för att nå oanade höjder. Så när jag kommer hem från jobbet idag ligger ett kuvert innanför dörren. Ett kuvert innehållande en enkätundersökning. "Förfrågan om deltagande i enkätundersökning kring fysisk aktivitet och funktionsnedsättning". Funktionsnedsättning? På riktigt? Jag har aldrig sett det så, jag har aldrig på riktigt sett det som att jag har en funktionsnedsättning. Nu är det verkligen officiellt.

Jag har nu skrivit och skrivit massor om hur jag känner och raderat det igen. Det blir inte mer om det där brevet i detta inlägg. Jag känner mig förolämpad över att ha fått det. Vilka är de som har rätt att påstå att jag har ett funktionshinder? Jag är inte lika stark som många andra och jag har jämt smärta och skit, men i-helvete heller att jag har en funktionsnedsättning. Eller har jag det? Är det bestämt nu?

Imorgon är en stor dag. Först ska Frans följa till kontoret. Han ska till veterinären på morgonen och kolla höfterna så vi åker förbi kontoret och jobbar lite först... Det blir intressant... Sen är det dags för klipptid (för min del, inte Frans...) på lunchen. Undrar om det blir en lugg iaf? Jag är seriöst bra sugen fast jag innerst inne vet att om tre veckor kommer jag ångra mig bittert... Men just NU är jag sugen på lugg och det är väl det som räknas väl?

Imorgon kväll blir det åter gitarrlektion. Då kommer en uppdatering, jag lovar. Jag har övat som besatt i veckan för att få ackorden att sitta. Jag kan några stycken nu faktiskt, känns riktigt bra. =) A, A7, G, D, Em, C kan jag faktiskt hitta igen nu, även om det inte går så fort... Det ska bli spännande med lektion imorgon igen! Weeei!


Funktionsnedsatta? Inte alls, bara lite annorlunda!

Jag har en vision. Jag tror man måste ha det.

Som ni vet är min kropp allt annat än kry och det är osäkert varje morgon hur dagen kommer att bli... Ibland vet jag redan när jag vaknar att det kommer bli en tuff dag eftersom natten varit värdelös. Ibland vaknar jag och mår som en nyponros.

Jag har bestämt mig att jag måste ha ett mål att träna inför istället för att träna för att jag är sjuk och inte ska bli sämre. Jag har bestämt mig för att sikta mot Mt Everest. Jag är seriös. Jag är vansinnigt seriös. Givetvis blir det inte i år, inte heller nästa år eller året på det. Men upp ska jag. Det är min vision. Everest har varit en dröm sen tonåren och varför skulle inte jag kunna när så många andra kan? Herregud, en kille med proteser istället för ben har klarat det, varför skulle inte jag?

Så nu skall jag igång med träningen igen för att bli stark och frisk och orka. Jag har tagit steget och skall lära mig klättra. Har testat på det tidigare och tyckt att det varit fantastiskt roligt, men sen lagt av eftersom jag aldrig trott på mig själv. Nu ska jag tro på mig själv. Det här är min dröm, min vision.

Konditionen måste bli på topp, därför begav jag mig till min far idag för att hämta igen längdskidorna som förvarats i garaget sen sist. Inte tänkte jag på när "sist" var... Skidorna hade i det närmsta blivit mumifierade. Lite snopet. Jag var SÅ taggad och kände mig en smula snopen när jag insåg att de hade sett sina bästa dagar (precis som stavarna och pjäxorna ;) ). Pappa upplyste mig om att vi köpte de där skidorna när jag gick i gymnasiet. Alltså, jag mindes att det var ett tag sen men... hehe 12 år sen var mer än jag kom ihåg. *S* Inte undra på att de blivit en smula dammiga där i taket på garaget, hur gammal är jag egentligen? Pappa skämtade till det och sa att Jamtli (historielandet/museet i stan) varit och frågat efter dem... Inte så kul.



Leta leta, vilka av de här 1900-tals laggen är det som är mina..? *leta leta*


Så här glad blir man när man hittat antika skidor i garaget!

Små, små steg framåt, det SKA gå, jag SKA komma iform, men samtidigt måste jag lyssna på min kropp. Det har jag lovat mig själv. Jag vet iaf att löparskorna är lite fräschare än längdskidorna och nu skall löpning varvas med längdåkning och styrketräning är planen. Det kommer bli tufft att komma igång igen jag är medveten om det. Men jag ser det som en utmaning. Latmasken i mig måste dö.

Vi har haft bus på isen idag! Passade på att träna lite oxå, kottar är en av världens roligaste belöningar om man heter Frans.




Jakten på den flygande kotten har just börjat!

Frans har badat idag, han gjorde illa tassen när vi var ute och lekte i snön och han jagade kottar. Så han blodade ner sig själv och badet var ett faktum. Det är inte så kul att bada när man är en liten Schnauzer. Konsten att se olycklig ut har han bemästrat med glans:


Ser ni skräcken i ögat och den sista ansträngningen till ett skrik...

Jösses, det är ett bad, ingen tortyrkammare...


Krampaktigt håller tassarna över badkarskanten...

Förövrigt har jag idag bemästrat "jag vill ha en egen måne" på gitarr! Weeioooo! Tisdag är det dags för nästa gitarrlektion! Väntar med spänning!

Efter Veronicas kommentar till förra inlägget tänkte jag direkt gå in i försvarsmode och påtala förtal. Sen kom jag på att det finns bildbevis. Eller fanns... Hur som helst, jag erkänner. Jag har alltid pratat i sömnen. DOCK Veronica så hände det som hände i St Anton under viss påverkan av alkohol. Bakgrundsfakta: 6 flickor åkte till alperna över milleniumskiftet, tre bodde på ett ställe och tre på annat ställe. Jag och Veronica bodde tillsammans med en tjej till i ett rum.

Min sida av historien som Veronica nämnde som kommentar till förra inlägget: Efter avslutad kväll gick alla hem utom jag som trevade omkring på ett eget äventyr och kom hem lite (nån timme) efter de andra... Efter att på ett listigt vis överlistat hur nyckel och nyckelhål är kompatibla med varandra och ljudlöst (min version) tassat in i rummet där de andra sov så tog jag mig en kort tupplur på det två decimeter breda elementet som varmt och härligt välkomnade mitt något spritfyllda huvud. Efter denna powernap tänkte jag fridfullt borsta tänderna, men det blev för fridfullt så jag beslöt att ta en powernap vilandes med huvudet i handfatet. Sen började jag enligt andras utsago att övertygande fråga var beduinerna var och var i helvete limefrukten tagit vägen. Till sist hittade jag sist nämda (beduinerna återfanns aldrig...) och fick för mig att jag skulle bolla över limefrukten lite checkt till Veronica som inte var riktigt beredd... Ingen vet varför jag helt plötsligt initierade kast med liten limefrukt med Veronica kl 05 på morgonen...  Sen vill jag minnas att jag somnade prydligt i min del av dubbelsängen. Här skiljer sig versionerna åt. Veronica hävdar att jag föll som en fura till golvet och somnade med huvudet under en garderob tillsammans med limefrukten och att det då och då kom konstiga haranger om beduiner och limefrukter från golvet under garderoben. Ingenting jag vill kännas vid. Men jag var ju bara 18 år, då vill jag minnas att man gjorde en del konstiga saker. Eller? Men okej, jag pratar och går i sömnen även utan påverkan av sömntabletter... Jag erkänner ;) Vill du berätta din version av historien Veronica så skriv en kommentar vettja hehe, jag tror dock att jag fick med det mesta? ;) Dessutom var jag i backen kl 09.00 morgonen efter så jag skötte mig exemplariskt hävdar jag! Det är ju det som räknas!

Idag har vi varit i Klövsjö och härjat. Träffade vänner som var uppe från Linköping för att åka skidor och må gott och vi har tillsammans med dem och deras vänner haft en underbar dag! Dock trillade jag. Ingen på något vis någon cool vurpa, inget dödslängtande hopp över en ravin som misslyckades utan bara ett felskär på ett isfält som fick mig och min bräda att fullkomligt förlora greppet och kana ut över den svarta backen. Givetsvis gjorde jag som man inte ska göra, viftade med armarna, fastnade till med handen bakom mig och vips så hade jag sträckt axel/skuldra/rygg ruskigt fel. Så åkte jag iofs resten av dagen ändå eftersom det inte gjorde jätteont så länge man inte viftade så mkt... Så jag lät bli att vifta och åkte istället.

Vi skulle stanna på middag med gänget i deras stuga, men det gick inte pga smärta. Givetvis hade jag lämnat värktabletterna hemma (HUR ÄR DET MÖJLIGT???) så det var bara att packa sig in i bilen och röra sig hemåt mot dem istället för att hänga gäng och umgås. Vad är väl en bal på slottet? Jag blir trött på mig själv när jag glömmer att ta med mig värktabletter... Vanligtvis går jag inte en meter utanför lägenheten utan dem. Men plötsligt händer det när man verkligen behöver dem.



Riktigt fint väder var det, -14 i dalen och -9 på toppen.

Idag tänkte jag bjuda på något som blivit lite av en klassisker här i hemmet. Min förmåga att prata och agera i sömnen. De nätter jag inte kan sova på grund av ångest, smärta eller bara allmänt absolut inte kan sova händer det att jag tar insomningstabletter för att få några timmars ostörd sömn. Dessa har vissa biverkningar...

Ett axplock av de vanliga biverkningarna; minnesstörningar, hallucinationer, agitation och mardrömmar. Bland de mindre vanliga återfinns; förvirring, retlighet samt dubbelseende och bland de ovanliga förekommer vanföreställingar, sömngång och rastlöshet. Yes.

Detta kan ibland, inte alltid, beroende på vilken sinnesstämning jag är i vid sänggåendet få olika konsekvenser. Av de ovanstående nämnda biverkningarna har jag alla. Jag ställer till med ibland hysteriskt roliga grejjer och kommer ofta inte ihåg något av det morgonen efter. Sambo har vid ett par tillfällen gjort ljudupptagningar... INTE populärt när han tokskrattande har återberättat nattens bravader och jag försöker hävda min oskuld och anklaga honom för förtal... Jag kommer ihåg saker ibland tack och lov... (Som när Johnny Depp var på besök som pirat, det minns jag hehehe)

Således; Jag pratar om mycket märkliga saker i sömnen, viftar och pekar och visar samt avkräver ibland av min sambo att han lovar saker, exempelvis igår var han tvungen att se till att: "Per Elofsson inte fick vara med på föreläsningen" Jaha liksom? Ibland kan jag dessutom säga saker som först verkar väldigt vettiga och sen slutar med typ "köttsoppa i kvarnen" eller något annat obegripligt. Så blir jag fullkomligt jätteirriterad när han inte förstår mig. Som en missförstådd poet svamlar jag haranger som är fullkomligt obegripliga för en vaken person i normalt sinnestillstånd. Själv är jag vid dessa tillfällen i ett parallellt universum, mellan medvetande och sömn, i en ganska behaglig värld.

En kväll hörde min sambo hur jag fnissade hysteriskt och gick in och frågade vad som var så roligt. Inget svar. Han frågade igen och jag hade svarat "inget" och fortsatt att hysteriskt fnissa. Så lyfte han täcket vid fotänden och inser att jag ligger och kittlar mig själv under foten med den andra foten... Jajjemän...

En gång var jag övertygad om att det var en ubåt i sovrummet och att ryssen var nära. Och ni tycker att jag är paranoid på dagtid? Haha

En annan gång hade jag som sagt ett piratskepp med Johnny depp på besök och var INTE nöjd när sambon försökte väcka mig... Tror jag det... Sen skulle jag gå ut på balkongen och skotta snö... I JULI månad. Sambon hann stoppa mig och övertyga mig om att det kunde vänta tills morgonen.

Jag har dubbelseende och vanförseställningar och kan ibland bli livrädd när jag tittar på min sambo eftersom hans ansikte i min värld förvrids, som allt annat. Förvrids och blir dubbelt och jag blir livrädd ELLER tokskrattar. Det kan man aldrig veta. Ibland är saker otäcka och ibland hur roliga som helst. Ibland regnar det bokstäver och ganska ofta ser jag personer som inte finns och ber dem att gå. Eller säger åt sambo att säga åt dem att gå. Det går att fråga mig saker och ibland får man svar man förstår och ibland får man väldigt märkliga svar.

Jag har råkat somna till i soffan och tittat på texten på tv'n vid några tillfällen och frågat sambon vilka av textraderna man ska läsa eftersom de är så många... Sen bär det iväg till ett parallellt universum igen och jag har inbillat mig vid några tillfällen att personerna på tv'n är på riktigt och jag har haft härliga konversationer med dem. Gärna på ett främmande språk. Inga problem. I den världen är allt möjligt.

Så ibland kommer jag på att jag ska upp och gå ur sängen/soffan. Det är oftast ingen hit med detta sömnläkemedel i kropppen utan kan sluta med att man trillar och slår sig. Ibland behöver man inte ens gå upp för att ramla. En gång ramlade jag ur soffan med ett brak. Själv tyckte jag att jag landade som bland moln och frågade S när han kom springande: "Men, HUR hörde du mig?". Det var tydligen inte så lurigt eftersom jag hade brakat rakt ner i parketten och slagit i huvudet samt flyttat vardagsrumsbordet ett par meter... Nåja... I min värld var jag ljudlös!

Jag försöker som ni nog förstår klara mig utan dessa... men det är inte utan att det har blivit ganska mycket roligt när jag har behövt ta dem. Det blir dock inte jättemycket sovit för min sambo som behöver vara lite av en ordningsvakt för att hålla ställningarna så att det inte blir nått tok. Men ofta somnar jag så gott så gott utan några som helst tveksamheter...

Jag undrar fortfarande hur Per Elofsson kom med i bilden igår... Det hade varit rimligare med någon rocklegend efter gårdagens gitarrsession... Men förhoppningsvis kommer den kvällen oxå... hehe eller så återvänder Johnny Depp, det är min största förhoppning...

Idag tilldrog sig den händelse som så länge har spekulterats kring. Det känns nästan som att denna dag var lika stor som den dag man hittade Mose i vassen. Min första gitarrlektion.

Som ni vet var förväntningarna en smula upptrissade efter att jag googlat namnet på kursledaren och även sökt efter hans anlete på facebook och kommit till insikt om att han är en rockgrabb yngre i ålder än jag och inte alls någon sliten musiklärare. Paniken spred sig ganska kvickt och förväntningarna på mig själv var enorma. Idag, väl på plats möttes jag av Urban. Inte Robin. Urban. Urban är inte alls någon rock-yngling utan en medelålders man med lundhagsbyxor och en ganska sliten uppsyn. Sliten så där på musikers vis ni vet. Detta var kursledaren och åter fick jag erfara att man "inte ska betala ränta på ett lån man inte tagit"... Det kändes genast lite tryggare med Urban måste jag erkänna...

Kursdeltagarna, jo tack, nu ska ni få höra. På plats var fem kvinnor. Alla typer fanns representerade:

• Damen som var jättenervös, garanterat bor ensam med sin tjocka katt och skrattar jättenervöst hela tiden och tror att hon inte kan någonting och tittar på alla för medhåll konstant. Dessutom kan hon spela en hel drös ackord, hon bara låtsas att hon inte kan. Spelar jättefint och skrattar nervöst och säger "Neeeej jag kan inte!"
• Överklasstanten som har en gitarr som henne make köpte åt henne för att den var dyr och snygg utan en tanke på att det är vad man tydligen kallar en stålsträngad westerngitarr. Den är tydligen svårare att spela på för en nybörjare av olika anledningar. Den damen kunde också spela ganska mycket såklart, men var inte lika duktig som ovan nämnda tant. Hon skulle bara spela för barnbarnen iaf.
• Sen fanns även 19-åriga tjejen med, snygg och minst lika förvirrad som jag. Vi bildade gäng hon och jag och hävdade att alla visst får vara med. Hon vill också bli Anna Ternheim, vi kom överens om att vi båda kan bli Anna. Alla får faktiskt vara med.
• Sen har vi då karaktären som fick min bägare att rinna över ett par gånger. Tanten som innan första lektionstillfället hade skrivit ut de flesta existerande gitarrackord och dessutom redan lärt sig dem som ett rinnande vatten samt verkar kunna spela alla visor från och med år 1923 och framåt. Hon kan allting, precis allting och måste kommentera ALLT som kursledaren gör SAMT göra livet mycket mycket svårare för oss andra. Särskilt för mig som önskar att jag kunde allting. *muttrar*
• Sen var det då jag. Jag gjorde ett klockrent första intryck som vanligt. Kursledaren frågade oss hur mycket vi kunde sen tidigare och jag fick uppgivet släppa stoltheten och svara: "Jag har inte ens lyckats fälla ut mitt notställ, på den nivån är jag, men jag vill gärna bli som Anna Ternheim". Alla fnissade och så visste alla vem jag var. Kursledaren fick rycka in och börja med att visa hur jag fällde ut notstället. Det bästa var att alla (utom hon som visste allt då förstås) hade lyckats fälla ut notstället fel *asg*. Så de fick minsann också göra om.

Sen pratade kursledaren en himla massa innan han stämde våra gitarrer. Hon som visste allt var fantastiskt rolig när hon direkt säger "Alltså min är redan stämd, en kompis som är jätteduktig stämde den för tre veckor sen så den är bra". Och så lät den helt vansinnigt falskt. Jag och 19-åriga tjejen dog av skratt en smula. Det gjorde inte översittartjejen. Det var en stund så att jag undrade om det fanns en dold kamera någonstans.

Sen lärde vi oss två ackord. Jag och 19-åriga tjejen slet med att få fingrarna att räcka till och få ackordet att låta hyfsat, medan översittartjejen absolut skulle lära sig en massa överkursgrejjer eftersom hon antagligen lärde sig dessa två ackord redan när hon var 3 år gammal. Så fick vi andra också försöka lära oss överkursgrejer direkt. Det var då vi enade oss, jag och 19-åriga tjejen och insåg att vi inte var riktigt på samma nivå som de andra.

Efter dessa två ackord fick vi spela klassikern Tom Dooley. Yes, så klart! Alla spelade i otakt och 19-åriga tjejen försökte förklara för kursledaren att hon inte förstod hur ofta hon skulle "slå på strängarna" och kursledaren fick ha en kort kurs om takten i sången för henne och han ritade prydligt på hennes papper var hon skulle "slå på strängarna". Hennes följdfråga "men alltså, vad är en takt?" Fantastiskt! Henne gillar jag.

Sen fick vi ungefär 7 papper fulla med olika ackord för att ha som lathund tills senare. Översittartanten föreslog att vi skulle ha alla dessa ackord i läxa tills nästa gång!!! Herregud! Ja, hon sa det på allvar. Och jag som tycker att jag brukar kunna vara präktig och duktig? Hahaha jag framstod som klassens clown på denna kurs kan jag lova. Hahaha

Men jag har lärt mig ganska mycket faktiskt. Och såklart så blir det en kortare lektion nästa tillfälle eftersom kursledaren är musiker och hade viktigare saker för sig nästa gång. Ja och gången efter det då kommer han inte alls för då hade han nått annat med musik som han var tvungen att göra... Åh... det verkar va rätt nice att vara musiker. Sen skulle han komma tillbaka iaf och lära oss ännu mer om gitarrspel.

Ja, jag är en smula förvirrad efter kvällens kurstillfälle... men mest har jag nog inte släppt att Robin inte dök upp. Var tog han vägen undrar jag? Var är han nu? Förverkligar han sina rockerdrömmar istället för att lära mig bli en ny Anna Ternheim? 

Idag känns det som att jag har ett stort hål i huvudet. Inte riktigt närvarande. Troligen är det nervositeten inför morgondagens första gitarrlektion. Dagen till ära är tre plektrum inhandlade. För säkerhets skull liksom. Åh jag är så himla dålig på att vara nybörjare på något. Jag vill alltid kunna allting från början. Det är inte alltid så bra.

Det är för övrigt kallt ute, riktigt jäkla griskallt. Det blåser och är många minusgrader. Glömde klä på hunden när vi gick ut. Han överlevde dock, tydligen har han päls även fast den är lite gles... Nu ligger han ihopkurad bredvid mig och värmer sig.

Imorse hände det otänkbara. Jag smakade på yoghurt. Japp. Ni som känner mig vet att det egentligen är större risk att Åreskutan förvandlas till en vulkan och kräks lava. Så liten var alltså chansen. Fast egentligen var det kanske inte någon riktig yoghurt utan nån typ av 'vitamin-shot'. Fast jag gick inte på den enkla. Förstod att de hade i någon jäkla yoghurtkultur som skulle få hela min värld att rasa. Listigt nog doppade jag en gaffel i först och testade. Jajjemen, yoghurt. No more shot för mig inte. Men jag flippade inte ur. Jag skrek inte "äcklurt!" eller något annat barnsligt. Jag mest konstaterade att jag omöjligt kunde shotta det där eftersom det var otäckt. Enkelt! Håller jag på att bli vuxen?

Hur som helst kan vi konstatera att yoghurt fortfarande aldrig kommer att finnas på min tallrik, i min mugg eller på min gaffel. Det spelar ingen roll hur mycket ni hävdar att det smakar frukt, sött eller annat. Jag kommer aldrig lära mig att tycka om yoghurt. Oavsett.

Funderade idag på om det är dags att låta frans gå till frisören. Så hittade jag igen några gamla foton sen när Frans hade varit och klippt sig och ångrade mig. Det blir ingen frisör för Frans...


Det där örat står sådär när han blir kortklippt... jag gillar det inte. Man ska ta det försiktigt med öron i kylan...

Den här dagen har varit full med existensiella frågor och ganska tuff psykiskt. Kom hem och tänkte att jag skulle plocka fram skissblocket igen för att byta mode liksom. Behöver jag förklara nått ytterligare om hur det gick när resultatet blev så här?


Bortse från bildkvaliten... Kände inte att jag orkade lägga mer tid på ljussättning (läs: tända lampan) än på själva bilden nämligen. Här går det undan som vanligt. En hängd badanka och en glödlampa var det enda jag kunde skissa. Tidigare sketchade jag ofta halvnakna flickor, gärna i stuk av en tuff kvinnlig hjälte i serietidningsformat, nu sketchar jag hängda badankor. Jo, jag tackar jag...

Hittade igen några av mina tidigare alster som jag skannat in så ni kan se den brutala kontrasten. Tyvärr har jag alltid varit sån att jag aldrig ritat färdigt några av mina bilder. Antagligen på grund av prestationsångesten, är något klart så är det färdigt och slutgiltigt och kan dömas av mig själv. Därför blev heller aldrig de här färdiga. Idag kan jag tycka att det är synd.







Och idag sketchar jag alltså hängda badankor.

Så till något helt annat.

Så när jag skulle ladda upp bilderna ovan hittade jag en bild av mina naglar för några halvår sen. Gudars skymning så fina naglar man hade då! Äkta och välskötta, nu är de lika äkta och mindre välskötta. Måste jag snart ta mig i kragen?




Idag sketchar jag hängda badankor. Jag måste byta mode!

Idag är en absolut speciell dag. Precis som igår. Och precis som dagen innan den. Det gäller att se det fina i alla dagar. Inte ett helt lätt uppdrag alla gånger.

Jag började rita i mitt skissblock idag igen. Försöker plocka fram min kreativa sida. Jag har en sådan, precis som alla andra. Det gick inget vidare, men jag försökte iaf. Förr om åren ritade, målade och blyertstecknade jag massor, vart tog det vägen? Den kreativa ådran slukades mest troligt av min prestationsångest. Lite synd kan man tycka. Så blev det hur som helst.

Nu är det nya tider, idag är en fantastisk dag.

Ibland undrar jag lite hur jag tänker. Exempel:

Jag tycker det är fantastiskt roligt att fiska, men gillar inte att få fisk eftersom det finns risk för att fisken blivit skadad och jag måste döda den. (Eller ännu värre, att nån vill ÄTA fisken... ) Förra sommaren fick sambon i princip göra hjärt-lung-räddning på en gädda som höll på att få sätta livet till efter att ha fastnat på min krok. Detta för att jag inte skulle bli mer hysterisk än jag redan var. Däremot har jag inga som helst problem att rensa firren när den väl är död. Lite inälvor skrämmer mig inte, kollar gärna maginnehållet också när jag ändå håller på. Däremot kan jag inte med att fjälla fisken eller skära bort huvudet. Då kommer tårarna igen. Hur fungerar man egentligen?

Jag vet inte om ni fick se mördar-aborren-från helvetet som jag fångade för något år sen. Vi hade en kamp på liv och död innan jag fick upp den i båten... Det är svårt att tro men han var vild!



Det slutade givetvis med att odjuret släpptes tillbaka i vattnet efter fotot togs. Sa jag att jag inte heller klarar att hålla i en levande fisk? Därav var det sambo som fick hålla i den hemska besten på bilden. Det lär ha hörts över hela Pite skärgård att jag fick en monster-aborre på min krok...

Det är nog läge att börja fiska utan krok... hehe

Ikväll har jag börjat om med mina stapplande steg mot att lära mig gitarrspel. Ja, innan jag börjar nybörjarkursen. Jag måste få lite försprång. Så lär de andra också tänka. Helst skulle jag vilja vara fullkomlig gitarrist innan jag kom till nybörjarkursen, men jag inser också att det skulle verka konstigt.

Idag är en sån där dag då jag känt mig trött hela dagen. Jag har sådana där dagar. Har försökt att sova så mycket som möjligt i veckan, men det har inte hjälpt. Gissningsvis har det med mina leder att göra. Upptäckte igår att mina knän är helt svullna och varma. Det är inte så ofta så jag blev lite förvånad, ryggen är trasig igen, men det är ju var och varannan dag. Det värsta med att vara trött tycker jag nog är att jag blir så himla känslig och ledsen för allt och tar åt mig och funderar och misstolkar saker. Precis som så många andra tjejer. Det är irriterande. Jag vill helst vara glad jämt.

Tror att det är de smärtstillande som jag tar för att dämpa värken i ryggen som gör att jag tappar aptiten. De gånger jag tar dem är det matstopp i princip. De är inte starka heller, som alvedon för lederna kan man säga. Vill inte ha något starkare. Men jag kan knappt äta med dem i kroppen. Inte undra på att jag gått ner i vikt dock eftersom jag inte har aptit. I alla år har jag gjort allt för att bli mindre och aldrig någonsin har jag känt att jag varit nöjd. Inte ens när jag var som absolut mest vältränad och faktiskt hade all rätt i världen att tycka att jag var snygg gjorde jag det. Jag har jojjo-bantat, våldstränat, dietat, hetsätit för att sedan kräkas, you name it... Så händer det nu när jag inte gör något av det längre. Är det inte typiskt?

Jag har inte varit så här smal sen jag minns inte när. (Ändå är jag inte på något vis FÖR smal, mer normal, men liten för att vara jag) En del av mig är djupt förfärad över tanken på att det finns risk att jag kommer lägga på mig några gram igen om aptiten kommer tillbaka som vanligt. Samtidigt är jag tillräckligt klok för att veta att jag att jag måste äta. Det finns liksom inget val där. Oavsett hur livrädd jag är. Jag fick en våg i julklapp, en sån som visar alla möjliga typer av procent av kroppens uppbyggnad, fett, muskler etc. Jag har faktiskt knappt stått på den. Det är fantastiskt bra gjort och visar på en viss styrka tycker jag nog.

Är det mitt kontrollbehov månne som visar sig? Visst är det som härligt att kunna ha något som man verkligen kan styra över? Hur som helst så känner jag mig nöjd nu. Jag ser att jag är ganska fin (utan att behöva låta vågen säga om det blir en bra eller dålig dag på morgonen) och vet att jag inte får gå ner något mer i vikt nu på grund av utesluten mat. Det enda jag bör göra är att lägga på mig muskler. Det måste jag göra för att må så bra jag kan. Det är alltså slut med konditionsträning för att bränna kalorier. De kalorier jag får i mig måste jag försöka lägga på annat än att harva på nått löpband. Det vet jag, har förstått och tänker leva efter.

Nu när jag börjar bli medveten på ett annat vis om hur hysterisk jag varit kring mat inser jag hur jobbigt det måste varit för att befunnit sig omkring mig i allt detta. Nu är det ju hyfsat lugnt, men kommer det ta om? Kan jag bestämma det själv som jag tror just nu? Jag har nog alltid erkänt för mig själv att jag haft vissa problem kring mat och för ett antal år sen insåg jag tillsammans med läkare att bulimi var en diagnos som var mitt i prick då. Några av er vet redan att jag varit trogen hang-around på Videgården i Linköping (verksamhet (som idag inte finns kvar) för tjejer med ätstörningar). Jag skäms helt galet mycket för den där tiden. Jag var inte klok helt enkelt. Fullkomligt besatt. Tur att jag kan skylla på att jag var ung och dum.

Nu är det ju annorlunda. Nu är jag äldre och vet att utseendet inte är allt. För visst handlar det väl om det när man vill kontrollera sin vikt? Eller är det en underliggande osäkerhet och bristande självförtroende som orsaker sådana här beteenden? Nu är jag frisk, men vissa beteenden är väldigt djupt rotade och inget som man blir av med över en natt utan är sådant som jag fortfarande arbetar med. Ett exempel är att inte dras med i hetsen kring alla dessa dieter med bokstavskombinationer som är så populärt just nu. Och än så länge har jag låtit bli. Yes!

Det här blir mer och mer den terapiblogg som jag hade tänkt att det skulle bli. Det fungerar för mig att skriva av mig saker. Det ger mig perspektiv och möjligheter att se saker med mer distans. Det här är dessutom gamla saker som legat och grott och behöver få luft för att få krafter att försvinna. Det här kommer bli bra. Jag känner det på mig.

Nu var det några dagar sedan jag uppdaterade er om läget. Jag har varit på resande fot denna vecka och har kommit av mig en smula i bloggandet. Jag hoppas på bättring i bloggandet.

Så har jag en prioritetslista på gång. Det börjar bli några projekt nu som jag har på gång. Det är ju så att allt man vill göra kan man göra. Det omöjliga tar bara lite längre tid som någon smart person sa säkert för ganska längesen. (Troligen var det ungefär samtidigt som någon bestämde att påsken skulle ha att göra med fullmånen som dyker upp någon gång efter nån annan helg och yädiyädi... osv. ) Glöm det där sista... jag är för trött för att orka dra några detaljer kring det där.

Hur som helst så kommer en priolista att dyka upp. Den kommer bland annat att innefatta gitarrspel och golfutmaningar och andra för år 2011 viktiga saker.

Nu lockar sömn. Jag är så trött. Behöver sova. Återkommer imorgon med ett mer tydligt inlägg.

Jajjebox.