Sammanträffanden...
Jag håller alltid på med något projekt. Jag känner mig alltid ofärdig med saker. Det finns alltid saker som måste eller borde göras. Så till den grad att jag nog aldrig kan känna mig helt nöjd. Jag vet liksom inte hur man gör för att inte ha saker på gång. Och snabbt ska allt gå. Är inte felet åtgärdat inom ett dygn framkallas ångest som sedan stannar tills jag tagit i tu med det ofärdiga och färdigställt det.
Idag var planen att köpa trähyllor till förrådet i källaren. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar det där helvetes förrådet så lyckas jag aldrig få någon ordning. Nu måste drastiska saker till. Därför skulle jag köpa trähyllor idag. Nu kom det andra saker ivägen så det blev inte av. Svängde bland annat förbi en loppis här i stan som jag älskar och där jag köpt många 50-tals grejer. Så satte jag mig på huk på golvet och tittade på en vacker Kockum-skål och kom sedan inte upp därifrån utan sambo fick hjälpa mig eftersom varken knän eller höfter bar. Det blir ofta så och jag börjar vänja mig. Kvinnan som har affären frågade lite hur det stod till och jag berättade lite snabbt att mina leder krånglar. Det visar sig då att hon har RA (reumatoid artrit) och mer än väl förstod hur jag mår. Hon berättade att hon haft problemen sen hon var 21 år, men att de först ställde fel diagnos. På den tiden trodde man att reumatiker skulle må bättre av vad man kallade "sträng säng", det vill säga total vila. Inte ens gå upp på toaletten. Hon vägrade och var obstinat och satte sig upp mot läkarkåren och till slut fick de ge med sig. Hon fortsatte fulltidsjobba och göra det hon tyckte var roligt och vägrade inse att hon hade en sjukdom förrän långt senare i livet. På gott och ont.
Denna kvinna hänger på Remonthagen precis som jag och vi har samma sjukgymnast och läkare. Hon förstod min förtvivlan över att inte ha någon diagnos, men tyckte samtidigt att jag inte borde fästa mig vid det. Vi verkar vara så lika personligheter fast på olika ställen i livet. Hon har redan varit där jag är idag. Hon sa just de orden också och frågade om jag ville träffas och diskutera saken över en fika någon gång. Hon trodde att jag kunde behöva en mentor och god vän som förstod vad jag går igenom. Så fick jag hennes kort och jag tänker ringa henne. Hon har så rätt. Mer rätt än hon kan ana. Sen frågade hon om jag jobbar fulltid idag och när jag svarade att jag givetvis gör det så tittade hon bekymrat på mig och sa rakt ut att jag nog borde omvärdera det. Hon själv hade jobbat 60 timmar i veckan tills hon fyllde 55 då hon höll på att jobba ihjäl sig. Åter upprepades orden som min sjukgymnast tjatat om "Du måste lära dig att sätta dig själv i första rummet".
De som vet och de som förstår tycker alla att jag borde gå ner i arbetstid för att orka ta hand om mig själv, det vill säga träna och kanske faktiskt göra saker efter jobbet, något som nu är i princip omöjligt. Anledningen till att mina helger är fulla med projekt är ju att det aldrig finns kraft att göra någonting efter jobbet på veckorna.
Helvete också.
I övrigt har helgen varit fulla med projket som inte hunnits med. Försökte träna i går morse och just då gick det galant. Passade dessutom på att smita ut i bilen före sambo för att avklara projekt rengöra bilrutan på insidan och börja rengöra skinnsätena i bilen som inte är så ljusa längre efter att vovven hoppat in och ur bilen med smutsiga tassar. Nu är i alla fall rutan skurad och halva passagerarsätet rengjort. Efter träningen skulle vi titta på kök. Där gick allt fel och min kropp bröt ihop och vi hann inte alls göra det vi skulle innan jag behövde bli hemskjutsad och somnade i tre timmar. Lite snopet. Man känner sig lätt snuvad på dagen liksom.
Ja, summa summarum så är det ohållbart att jag kräver så mycket av mig själv. Det går inte, jag kommer gå under av ångest. Det har jag ju redan testat en gång och vet att det inte är att rekommendera. Vore korkat av mig att gå på den enkla igen. Alltså måste jag börja omvärdera saker och projekt och försöka acceptera läget så att jag slipper dö en smula varje gång jag tvingas inse att jag inte klarar av att genomföra saker som jag planerat.
Förövrigt är gitarren nästan brukbar nu. Det kan fortfarande bli "En kväll i juni" lagom tills juni. Yes.
Nu är det läge att göra natt och få en god natts sömn.
Idag var planen att köpa trähyllor till förrådet i källaren. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar det där helvetes förrådet så lyckas jag aldrig få någon ordning. Nu måste drastiska saker till. Därför skulle jag köpa trähyllor idag. Nu kom det andra saker ivägen så det blev inte av. Svängde bland annat förbi en loppis här i stan som jag älskar och där jag köpt många 50-tals grejer. Så satte jag mig på huk på golvet och tittade på en vacker Kockum-skål och kom sedan inte upp därifrån utan sambo fick hjälpa mig eftersom varken knän eller höfter bar. Det blir ofta så och jag börjar vänja mig. Kvinnan som har affären frågade lite hur det stod till och jag berättade lite snabbt att mina leder krånglar. Det visar sig då att hon har RA (reumatoid artrit) och mer än väl förstod hur jag mår. Hon berättade att hon haft problemen sen hon var 21 år, men att de först ställde fel diagnos. På den tiden trodde man att reumatiker skulle må bättre av vad man kallade "sträng säng", det vill säga total vila. Inte ens gå upp på toaletten. Hon vägrade och var obstinat och satte sig upp mot läkarkåren och till slut fick de ge med sig. Hon fortsatte fulltidsjobba och göra det hon tyckte var roligt och vägrade inse att hon hade en sjukdom förrän långt senare i livet. På gott och ont.
Denna kvinna hänger på Remonthagen precis som jag och vi har samma sjukgymnast och läkare. Hon förstod min förtvivlan över att inte ha någon diagnos, men tyckte samtidigt att jag inte borde fästa mig vid det. Vi verkar vara så lika personligheter fast på olika ställen i livet. Hon har redan varit där jag är idag. Hon sa just de orden också och frågade om jag ville träffas och diskutera saken över en fika någon gång. Hon trodde att jag kunde behöva en mentor och god vän som förstod vad jag går igenom. Så fick jag hennes kort och jag tänker ringa henne. Hon har så rätt. Mer rätt än hon kan ana. Sen frågade hon om jag jobbar fulltid idag och när jag svarade att jag givetvis gör det så tittade hon bekymrat på mig och sa rakt ut att jag nog borde omvärdera det. Hon själv hade jobbat 60 timmar i veckan tills hon fyllde 55 då hon höll på att jobba ihjäl sig. Åter upprepades orden som min sjukgymnast tjatat om "Du måste lära dig att sätta dig själv i första rummet".
De som vet och de som förstår tycker alla att jag borde gå ner i arbetstid för att orka ta hand om mig själv, det vill säga träna och kanske faktiskt göra saker efter jobbet, något som nu är i princip omöjligt. Anledningen till att mina helger är fulla med projekt är ju att det aldrig finns kraft att göra någonting efter jobbet på veckorna.
Helvete också.
I övrigt har helgen varit fulla med projket som inte hunnits med. Försökte träna i går morse och just då gick det galant. Passade dessutom på att smita ut i bilen före sambo för att avklara projekt rengöra bilrutan på insidan och börja rengöra skinnsätena i bilen som inte är så ljusa längre efter att vovven hoppat in och ur bilen med smutsiga tassar. Nu är i alla fall rutan skurad och halva passagerarsätet rengjort. Efter träningen skulle vi titta på kök. Där gick allt fel och min kropp bröt ihop och vi hann inte alls göra det vi skulle innan jag behövde bli hemskjutsad och somnade i tre timmar. Lite snopet. Man känner sig lätt snuvad på dagen liksom.
Ja, summa summarum så är det ohållbart att jag kräver så mycket av mig själv. Det går inte, jag kommer gå under av ångest. Det har jag ju redan testat en gång och vet att det inte är att rekommendera. Vore korkat av mig att gå på den enkla igen. Alltså måste jag börja omvärdera saker och projekt och försöka acceptera läget så att jag slipper dö en smula varje gång jag tvingas inse att jag inte klarar av att genomföra saker som jag planerat.
Förövrigt är gitarren nästan brukbar nu. Det kan fortfarande bli "En kväll i juni" lagom tills juni. Yes.
Nu är det läge att göra natt och få en god natts sömn.
Kommentarer
Trackback
