Att känna efter...
Sitter och tittar på Masterchef USA och har en liten Frans som sover med huvudet i mitt knä. Mattes lillbäbis.
Fick Reumatikerförbundets tidning, Reumatikervärlden, idag. Där fanns en artikel som handlade om hur mycket enklare det är att leva med sjukdom om man får en diagnos. En diagnos och inte bara en massa smärta. Tårarna kom omedelbums. Öm tå tydligen. Jag vill tro att jag tar det hela med en klackspark, att jag är sådär duktig och lever med min värk och är stark och allt det där. Ändå börjar jag gråta bara jag ser rubriken på en sådan där artikel. Snopet. Vad hände med fröken stark?
Det är ganska häftigt det där med känslor, jag har ju haft minst sagt begränsad tillgång till dem under många år. Jag grät mycket när Frida lämnade mig, men det är nog i prinicp allt jag gråtit de senaste 10 åren. Min stora tillgång under dessa år har varit stolthet och läkemedel som gjort att jag haft en falsk känsla av att vara stark och klara det mesta. "Ensam är stark, men inte särskilt länge" sa en bekant till mig när jag nekat att umgås och inte ville diskutera hur jag kände mig efter att fått reda på att Frida var sjuk i leukemi. Jag hade förvisso en period när jag var som allra djupast i min depression då jag grät oavbrutet när jag tänker efter. Då valde jag också att vara ensam. Många försökte komma nära och finnas där, men det kan inte ha varit enkelt. Jag minns när Calle, världens bästa Calle, försökte få mig att må lite bättre. Han skrev på msn (jag svarade aldrig om någon ringde) och frågade om jag ville hänga med och köpa glass och hänga. Jag minns att jag log för mig själv, men tackade nej utan att ens överväga. Sen ringde det på dörren en stund senare och jag såg att det var Calle, blev en smula irriterad först måste jag erkänna. Öppnade dock faktiskt dörren på glänt och han stack åt mig en 88. Min favoritglass. Han ville inte komma in, inte prata, bara visa att han fanns där. Fullkomligt genialiskt. Jag försökte rufsa till min frisyr lite och verka hyfsat normal bakom ett väldigt, väldigt slitet yttre. Calles kommentar under ett stort leende "Du ser ut som en trafikolycka" jag garvade och sa tack. Det kändes som en komplimang.
Jag har nästan aldrig tänkt tillbaka på den här perioden i mitt liv. Den var så himla mörk och så himla olik mig. Jag är ju glad och sprallig och lite halvvild. Den där dystra, tillbakadragna hade jag inte träffat tidigare och jag tyckte inte om henne alls. Höll ju till och med på att göra slut på henne. Men det är en helt annan historia. Nu är jag helt ren från kemikalier och har börjat hitta tillbaka till känslorna. Diverse känslor och det känns som att det svämmar över ibland. Både bra och dåliga känslor. Ny företeelse, men inte otrevligt. Jag jobbar dock på att lära mig hantera dem utan att börja stortjuta hela tiden... hehe
Sa jag att jag skrev en insändare till reumatikertidningen förövrigt? Som svar på två reumatiska 50-taggare som var fruktansvärt besvikna på att bara klara av att ha sex med sina män 3 ggr i veckan. Jag blev helt jäkla skogstokig här hemma när jag läste om dem och tänkte på alla som läser tidningen som är så sjuka att de knappt eller inte alls ens klarar av att duscha/äta/klä på sig själva, och så beklagar sig tanterna över att de BARA klarar att ha sex 3 ggr i veckan? Vad i h-vete kände jag... jösses... Nåväl, nu har jag hur som helst skrivit en insändare tillbaka eftersom jag var tvungen att försvara alla de som har sån värk att de inte ens klarar tänka på sex. Så det gjorde jag. Som en annan Robin Hood. Nu börjar jag fundera på om jag var lite väl spontan, kanske inte hade behövt gå på så hårt... Men, men nu är det gjort... Typiskt mig. Har inte sett mitt svar i någon tidning än, så vi får väl se... väntar med spänning, det här härligt att bli förbannad å andras vägnar! Också en känsla!
Fick Reumatikerförbundets tidning, Reumatikervärlden, idag. Där fanns en artikel som handlade om hur mycket enklare det är att leva med sjukdom om man får en diagnos. En diagnos och inte bara en massa smärta. Tårarna kom omedelbums. Öm tå tydligen. Jag vill tro att jag tar det hela med en klackspark, att jag är sådär duktig och lever med min värk och är stark och allt det där. Ändå börjar jag gråta bara jag ser rubriken på en sådan där artikel. Snopet. Vad hände med fröken stark?
Det är ganska häftigt det där med känslor, jag har ju haft minst sagt begränsad tillgång till dem under många år. Jag grät mycket när Frida lämnade mig, men det är nog i prinicp allt jag gråtit de senaste 10 åren. Min stora tillgång under dessa år har varit stolthet och läkemedel som gjort att jag haft en falsk känsla av att vara stark och klara det mesta. "Ensam är stark, men inte särskilt länge" sa en bekant till mig när jag nekat att umgås och inte ville diskutera hur jag kände mig efter att fått reda på att Frida var sjuk i leukemi. Jag hade förvisso en period när jag var som allra djupast i min depression då jag grät oavbrutet när jag tänker efter. Då valde jag också att vara ensam. Många försökte komma nära och finnas där, men det kan inte ha varit enkelt. Jag minns när Calle, världens bästa Calle, försökte få mig att må lite bättre. Han skrev på msn (jag svarade aldrig om någon ringde) och frågade om jag ville hänga med och köpa glass och hänga. Jag minns att jag log för mig själv, men tackade nej utan att ens överväga. Sen ringde det på dörren en stund senare och jag såg att det var Calle, blev en smula irriterad först måste jag erkänna. Öppnade dock faktiskt dörren på glänt och han stack åt mig en 88. Min favoritglass. Han ville inte komma in, inte prata, bara visa att han fanns där. Fullkomligt genialiskt. Jag försökte rufsa till min frisyr lite och verka hyfsat normal bakom ett väldigt, väldigt slitet yttre. Calles kommentar under ett stort leende "Du ser ut som en trafikolycka" jag garvade och sa tack. Det kändes som en komplimang.
Jag har nästan aldrig tänkt tillbaka på den här perioden i mitt liv. Den var så himla mörk och så himla olik mig. Jag är ju glad och sprallig och lite halvvild. Den där dystra, tillbakadragna hade jag inte träffat tidigare och jag tyckte inte om henne alls. Höll ju till och med på att göra slut på henne. Men det är en helt annan historia. Nu är jag helt ren från kemikalier och har börjat hitta tillbaka till känslorna. Diverse känslor och det känns som att det svämmar över ibland. Både bra och dåliga känslor. Ny företeelse, men inte otrevligt. Jag jobbar dock på att lära mig hantera dem utan att börja stortjuta hela tiden... hehe
Sa jag att jag skrev en insändare till reumatikertidningen förövrigt? Som svar på två reumatiska 50-taggare som var fruktansvärt besvikna på att bara klara av att ha sex med sina män 3 ggr i veckan. Jag blev helt jäkla skogstokig här hemma när jag läste om dem och tänkte på alla som läser tidningen som är så sjuka att de knappt eller inte alls ens klarar av att duscha/äta/klä på sig själva, och så beklagar sig tanterna över att de BARA klarar att ha sex 3 ggr i veckan? Vad i h-vete kände jag... jösses... Nåväl, nu har jag hur som helst skrivit en insändare tillbaka eftersom jag var tvungen att försvara alla de som har sån värk att de inte ens klarar tänka på sex. Så det gjorde jag. Som en annan Robin Hood. Nu börjar jag fundera på om jag var lite väl spontan, kanske inte hade behövt gå på så hårt... Men, men nu är det gjort... Typiskt mig. Har inte sett mitt svar i någon tidning än, så vi får väl se... väntar med spänning, det här härligt att bli förbannad å andras vägnar! Också en känsla!
Kommentarer
Trackback
