Jobba vs fjäll?
Det höll på att bli en sån där ganska bra dag idag. Sen vid tiden för försmiddagsfikat så vände allt. Dagen fortlöpte hyfsat under kontroll iaf. Tills klockan slog halv fyra och nedräkningen till hemgång hade påbörjats, då kom telefonsamtalet som innebar att jag inte kan vara ledig som jag planerat imorgon. Det är så typiskt, så jäkla typiskt. Jag skulle verkligen behöva vara ledig. På riktigt, jag behöver det. Jag behöver få åka till fjälls och vara i naturen och må gott. Men men en dag till på kontoret är kanske inte heller fel?
Tack och lov var det onsdagsfika med bästa Vera ikväll. En bra tradition vi har. Dock fick jag så vansinnes ont i huvudet efter en timme så det var läge att gå hem. Nu sitter jag här och känner mig en smula vimmelkantig, men det börjar lätta iaf. Otäckt när det bara kommer sådär utan förvarning. Eller iofs, har ju känt mig hängig hela dagen så helt oväntat var det kanske inte. Nåja.
Om jag har träningsvärk idag? Jo tack, det känns som att någon slagit på mig hårt ett antal gånger, men det är fint att känna att det fanns muskler kvar iaf, var nästan lite orolig ett tag hehe... Nu har jag iaf lyckats väcka dem. Tänkte dra en vända till gymmet ikväll med, men min kropp behöver vila idag även fast det inte var ett hårt pass igår. Jag är helt enkelt förbannat otränad, det är den bittra sanningen ;). Undrar hur det kommer kännas efter att ha åkt första dagen snowboard för i år?
Summa summarum är att jag längtar till fjällen.
Jag behöver helg.
Tack och lov var det onsdagsfika med bästa Vera ikväll. En bra tradition vi har. Dock fick jag så vansinnes ont i huvudet efter en timme så det var läge att gå hem. Nu sitter jag här och känner mig en smula vimmelkantig, men det börjar lätta iaf. Otäckt när det bara kommer sådär utan förvarning. Eller iofs, har ju känt mig hängig hela dagen så helt oväntat var det kanske inte. Nåja.
Om jag har träningsvärk idag? Jo tack, det känns som att någon slagit på mig hårt ett antal gånger, men det är fint att känna att det fanns muskler kvar iaf, var nästan lite orolig ett tag hehe... Nu har jag iaf lyckats väcka dem. Tänkte dra en vända till gymmet ikväll med, men min kropp behöver vila idag även fast det inte var ett hårt pass igår. Jag är helt enkelt förbannat otränad, det är den bittra sanningen ;). Undrar hur det kommer kännas efter att ha åkt första dagen snowboard för i år?
Summa summarum är att jag längtar till fjällen.
Jag behöver helg.
I'm on fire!
Jaha, enligt förra inlägget skulle jag ta tag i träningen. En timme senare stod jag i gymmet. Bevis 1:
Så här glad blir man av att vara i gymmet!
Jo, nu var det dags liksom. Lite som NASA att ta sig in på stället oxå, måste ha inpasseringsbricka och kod och grejjer. Känner sig nästan lite VIP.
In action. Lagom koncentrerad...
Roligt att jag tränar med luva på... Osynlighetsluvan ni vet. Här på bilden är kramp personifierat. Man kan nästan tro att jag inte tränat på jättelänge. Tokigt.
Det här är en fin övning. Vadpress. Skittrist egentligen, men brandmännen tränade bandy på andra sidan glaset. Att brandmännen och poliserna har detta som sitt hemmagym fick jag veta i slutet av gympasset. Krampen i alla kroppsdelar kändes plötsligen som att det var värt det och att jag kan tänka mig att göra om det. Varje dag. Jag erkänner att jag blev sugen på att trycka tuttarna mot rutan när de spelade för att se hur spelet skulle arta sig då, men jag stod emot, (läs: mina biceps och triceps vägrade röra sig pga vild kramp och tröjan gick inte att få loss...)
Hehe... jo jag tackar jag ;)
Sen hade jag lite svårt att sitta still pga all kramp överallt så sista posen med gainomax i handen blev lite skakig. Riktigt komiskt faktiskt. Så, nu vet ni. I'm on fire!
Så här glad blir man av att vara i gymmet!
Jo, nu var det dags liksom. Lite som NASA att ta sig in på stället oxå, måste ha inpasseringsbricka och kod och grejjer. Känner sig nästan lite VIP.
In action. Lagom koncentrerad...
Roligt att jag tränar med luva på... Osynlighetsluvan ni vet. Här på bilden är kramp personifierat. Man kan nästan tro att jag inte tränat på jättelänge. Tokigt.
Det här är en fin övning. Vadpress. Skittrist egentligen, men brandmännen tränade bandy på andra sidan glaset. Att brandmännen och poliserna har detta som sitt hemmagym fick jag veta i slutet av gympasset. Krampen i alla kroppsdelar kändes plötsligen som att det var värt det och att jag kan tänka mig att göra om det. Varje dag. Jag erkänner att jag blev sugen på att trycka tuttarna mot rutan när de spelade för att se hur spelet skulle arta sig då, men jag stod emot, (läs: mina biceps och triceps vägrade röra sig pga vild kramp och tröjan gick inte att få loss...)
Hehe... jo jag tackar jag ;)
Sen hade jag lite svårt att sitta still pga all kramp överallt så sista posen med gainomax i handen blev lite skakig. Riktigt komiskt faktiskt. Så, nu vet ni. I'm on fire!
Vakum och Bechterews sjukdom
Idag har varit en sån där märklig dag. En skitdag egentligen, märkliga dagar kan vara bra, men idag har bara varit en dålig märklig skitdag. Det började redan i morse med tvåtusen saker som borde göras på jobbet, kunde ganska snabbt räkna ut att jag kan glömma att vara ledig imorgon. Torsdag däremot hoppas jag fortfarande på. Vid fikat på förmiddagen lossnade locket på min shaker när jag skulle skaka en proteinshake och det var bara att ställa sig och städa. Efter det tänkte jag gå hem. Men det gjorde jag såklart inte.
Nu måste jag göra det, berätta en annan av mina svagheter för er. Vissa av er vet redan, andra har ingen aning. Det som inte är jag, men en del av mig, som jag måste hantera och acceptera även om det känns svårt vissa dagar.
Det senaste året har varit kantat av läkarbesök för mig. Det är något som är fel med mina leder, muskelfästen och senfästen och till slut var jag tvungen att söka hjälp för att få veta vad som händer i min kropp. Efter att distriktsläkare inom landstinget vägrat försöka hjälpa mig sökte jag upp en privat specialistläkare som såg en smula oroad ut och omgående remitterade mig till reumatologen. På bara en vecka var cirkusen igång. Det var inget snack om att något är fel. Äntligen började de förstå, dock inte exakt vad som är fel. De har varit teorier fram och tillbaka i dryga året nu, men de kan inte fastställa en diagnos än dessvärre.
En av teorierna är att det är Bechterews sjudom vilket jag själv också tror att det är. Har läst en artikel om denna åkomma senast idag och blir mer och mer övertygad om att det är den jag har. Tilläggas skall att jag testar positivt för den (det gör jag visserligen för SLE oxå...). Det känns inte som någon katastrof idag att jag mest troligt kommer att få dras med läkartider och värk i tid och otid, men till en början var jag knäckt. Jag var fullkomligt knäckt av tanken på att jag ska bära den här sjukdomen, vad den nu är, i resten av mitt liv. Det är det enda läkarna är ganska eniga om. Det är inget som växer bort. Men det känns inte längre så otäckt. Ser fram emot att bli gravid, om den dagen nu kommer, för det är många som menar att värken helt försvinner under tiden man är gravid. Inte så tokigt, det får väl bli en 7-8 kottar kanske? Sen kan man ju se fram emot att bli gravid av andra anledningar, men det är ju en annan sak... ;)
Hur som helst så blir många som har Bechterews mycket bättre av träning, då kan man slippa undan den annars obligatoriska "fällknivsryggen" då man stelnar i ryggen och tvingas gå framåtböjd. Så träning it is. Träning är bra oavsett vilken reumatisk diagnos man har, så jag riskerar inte att förstöra nått. Nu har jag fått inpasseringsbricka till Golds på Fyrvalla så ursäkten att "öppettiderna passar inte" fungerar inte längre. Nu kan jag träna mitt i natten om jag vill. Anledningen att jag inte tränat som jag kanske borde hittills är dels att människan av naturen är lat, dels att värken gör att det ibland är outhärdligt bara att gå i en trapp eller kliva ur en bil, eller bara att kliva ur sängen på morgonen. Det är lite som ett lotteri dock, ibland gör jag ingenting och blir ändå tvärdålig med feber och värk, men jag skulle lika gärna kunnat tränat ett hårt gympass utan att känna något dagen efter.
Jag kan dock inte leva med rädslan för att få ont. Det är sanningen. Då kommer jag ge upp allt och då är det kört. Jag har insett det nu i dagarna och bestämt mig för att helt enkelt göra det bästa av situationen. Just nu är jag pigg så varför inte börja träna nu då? Sjukdomen går i skov som man säger, så ofta kommer jag ju må toppen. Jag är dessutom skicklig att dölja att jag har ont om det behövs, så jag får väl göra det om jag blir dålig. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig.
Om någon är nyfiken står det hyggligt bra beskrivet om Bechterews sjukdom här: http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=5881
Året 2011 ska bli det bästa året på många. Jag har lovat mig själv att prioritera att ta hand om mig både kroppsligt och psykiskt före allt annat.
Det känns ganska bra att ha lastat ur mig det där. Det är egentligen inte en jättestor grej, men det har stundvis gnagt och växt så mycket inom mig att jag behövde få skriva ner det. Berätta det. Rakt ut bara. Så här är det.
Börje hälsar avslutningsvis till er alla att ibland känns målet långt borta, men det går alltid att nå, det krävs bara mer eller mindre ansträngning! =)
Nu måste jag göra det, berätta en annan av mina svagheter för er. Vissa av er vet redan, andra har ingen aning. Det som inte är jag, men en del av mig, som jag måste hantera och acceptera även om det känns svårt vissa dagar.
Det senaste året har varit kantat av läkarbesök för mig. Det är något som är fel med mina leder, muskelfästen och senfästen och till slut var jag tvungen att söka hjälp för att få veta vad som händer i min kropp. Efter att distriktsläkare inom landstinget vägrat försöka hjälpa mig sökte jag upp en privat specialistläkare som såg en smula oroad ut och omgående remitterade mig till reumatologen. På bara en vecka var cirkusen igång. Det var inget snack om att något är fel. Äntligen började de förstå, dock inte exakt vad som är fel. De har varit teorier fram och tillbaka i dryga året nu, men de kan inte fastställa en diagnos än dessvärre.
En av teorierna är att det är Bechterews sjudom vilket jag själv också tror att det är. Har läst en artikel om denna åkomma senast idag och blir mer och mer övertygad om att det är den jag har. Tilläggas skall att jag testar positivt för den (det gör jag visserligen för SLE oxå...). Det känns inte som någon katastrof idag att jag mest troligt kommer att få dras med läkartider och värk i tid och otid, men till en början var jag knäckt. Jag var fullkomligt knäckt av tanken på att jag ska bära den här sjukdomen, vad den nu är, i resten av mitt liv. Det är det enda läkarna är ganska eniga om. Det är inget som växer bort. Men det känns inte längre så otäckt. Ser fram emot att bli gravid, om den dagen nu kommer, för det är många som menar att värken helt försvinner under tiden man är gravid. Inte så tokigt, det får väl bli en 7-8 kottar kanske? Sen kan man ju se fram emot att bli gravid av andra anledningar, men det är ju en annan sak... ;)
Hur som helst så blir många som har Bechterews mycket bättre av träning, då kan man slippa undan den annars obligatoriska "fällknivsryggen" då man stelnar i ryggen och tvingas gå framåtböjd. Så träning it is. Träning är bra oavsett vilken reumatisk diagnos man har, så jag riskerar inte att förstöra nått. Nu har jag fått inpasseringsbricka till Golds på Fyrvalla så ursäkten att "öppettiderna passar inte" fungerar inte längre. Nu kan jag träna mitt i natten om jag vill. Anledningen att jag inte tränat som jag kanske borde hittills är dels att människan av naturen är lat, dels att värken gör att det ibland är outhärdligt bara att gå i en trapp eller kliva ur en bil, eller bara att kliva ur sängen på morgonen. Det är lite som ett lotteri dock, ibland gör jag ingenting och blir ändå tvärdålig med feber och värk, men jag skulle lika gärna kunnat tränat ett hårt gympass utan att känna något dagen efter.
Jag kan dock inte leva med rädslan för att få ont. Det är sanningen. Då kommer jag ge upp allt och då är det kört. Jag har insett det nu i dagarna och bestämt mig för att helt enkelt göra det bästa av situationen. Just nu är jag pigg så varför inte börja träna nu då? Sjukdomen går i skov som man säger, så ofta kommer jag ju må toppen. Jag är dessutom skicklig att dölja att jag har ont om det behövs, så jag får väl göra det om jag blir dålig. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig.
Om någon är nyfiken står det hyggligt bra beskrivet om Bechterews sjukdom här: http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=5881
Året 2011 ska bli det bästa året på många. Jag har lovat mig själv att prioritera att ta hand om mig både kroppsligt och psykiskt före allt annat.
Det känns ganska bra att ha lastat ur mig det där. Det är egentligen inte en jättestor grej, men det har stundvis gnagt och växt så mycket inom mig att jag behövde få skriva ner det. Berätta det. Rakt ut bara. Så här är det.
Börje hälsar avslutningsvis till er alla att ibland känns målet långt borta, men det går alltid att nå, det krävs bara mer eller mindre ansträngning! =)
At least try to be decent...
Det finns några saker i mitt liv som jag inte är speciellt stolt över. En av dem är kursen i programmeringsspråket ADA son jag läste år 2 på universitetet. När jag nådde sista terminen hängde denna kurs i ADA fortfarande som ett mörkt, deprimerande moln över mitt huvud. Ångesten var fullkomlig. Programmering verkade inte riktigt vara min grej... Tack och lov träffade jag Simon då vilket blev räddningen för att jag fick ut min examen rent ut sagt. Han visste inte hur illa det var då han tog sig an problemet med att lära denna ganska söta flicka detta bortglömda programmeringsspråk. Jag minns hur han frågade vad jag kunde i ADA, så han visste var vi skulle börja, och blev föga imponerad när jag stolt berättade att jag kunde skriva ut mitt namn på skärmen och att jag nästan hade bemästrat att skriva ut ett rutertecken i olika storlekar på skärmen (nu lyckades jag aldrig med ett rutertecken utan egentligen var det två stycken V som låg i varandra, alternativt bredvid varandra, dock kunde man faktisikt välja storlek...).
Det var tydligen ingen bragd. Sen att jag kläckte ur mig att jag hade omtenta 2 dagar innan tentan var väl inte helt lysande heller, men nån slags stolthet hade jag ändå och försökte in i det sista mörka för killen som jobbade med programmering att jag hade en dold hemlighet. Den gången gick inte tentan vägen, men konstigt nog gav jag inte upp utan bestämde mig för att nästa omtenta skulle det bara gå vägen och jag planerade i tid att börja läsa till den, hör och häpna.
10:e gången jag skrev omtentan, en sån tenta där man fick en programmeringsuppgift på papper och sen programmerade man och kompilerade och drog iväg den till examinatorn som testkörde o godkände/underkände, var jag verkligen laddad och jag blev faktiskt godkänd. Tidigare omtentor hade jag mest gått dit och hoppats på en enkel uppgift där man skulle rita nått snofsigt på skärmen (typ två 'V' i varandra...), men den uppgiften dök aldrig upp. (Jag hade aldrig tid eller lust att plugga till den heller så det var högst halvhjärtade försök.) En av tentatanterna sa till mig efter 9:e gången jag skrev tentan: "Det här med programmering är inte din grej va...?". När en tentatant känner igen en är man illa ute... Jag var helt enkelt bra på andra saker än just programmering.
Att ta en lupplur och toksova mitt på dagen tillexempel, det är jag bra på. =) Frans oxå.
Anledningen att jag drar upp denna lilla historia är att jag nu har skaffat mig en egen domän. Jajjebox. OCH jag har bestämt mig för att själv bemästra tillräckligt mycket av CSS för att kunna göra en hyfsad sida på egen hand. Och jag har lovat mig själv att lägga stoltheten på hyllan och be om hjälp om det behövs. Klarar jag detta eldprov kommer denna blogg i framtiden finnas på ett annat ställe, ett ställe där jag själv kan känna att jag varit delaktig i utformandet. Ser fram emot att plocka fram min kreativa sida igen. Jag tror det här kan bli riktigt bra faktiskt. Jag hoppas det iaf, hoppas att mitt tålamod håller och att jag inte är lika dålig på CSS som på ADA, då är det nog kört. ;)
Nu ska jag aktivt lyssna på P3's Teknik-Pata och bli en smula inspirerad! Yey!
Det var tydligen ingen bragd. Sen att jag kläckte ur mig att jag hade omtenta 2 dagar innan tentan var väl inte helt lysande heller, men nån slags stolthet hade jag ändå och försökte in i det sista mörka för killen som jobbade med programmering att jag hade en dold hemlighet. Den gången gick inte tentan vägen, men konstigt nog gav jag inte upp utan bestämde mig för att nästa omtenta skulle det bara gå vägen och jag planerade i tid att börja läsa till den, hör och häpna.
10:e gången jag skrev omtentan, en sån tenta där man fick en programmeringsuppgift på papper och sen programmerade man och kompilerade och drog iväg den till examinatorn som testkörde o godkände/underkände, var jag verkligen laddad och jag blev faktiskt godkänd. Tidigare omtentor hade jag mest gått dit och hoppats på en enkel uppgift där man skulle rita nått snofsigt på skärmen (typ två 'V' i varandra...), men den uppgiften dök aldrig upp. (Jag hade aldrig tid eller lust att plugga till den heller så det var högst halvhjärtade försök.) En av tentatanterna sa till mig efter 9:e gången jag skrev tentan: "Det här med programmering är inte din grej va...?". När en tentatant känner igen en är man illa ute... Jag var helt enkelt bra på andra saker än just programmering.
Att ta en lupplur och toksova mitt på dagen tillexempel, det är jag bra på. =) Frans oxå.
Anledningen att jag drar upp denna lilla historia är att jag nu har skaffat mig en egen domän. Jajjebox. OCH jag har bestämt mig för att själv bemästra tillräckligt mycket av CSS för att kunna göra en hyfsad sida på egen hand. Och jag har lovat mig själv att lägga stoltheten på hyllan och be om hjälp om det behövs. Klarar jag detta eldprov kommer denna blogg i framtiden finnas på ett annat ställe, ett ställe där jag själv kan känna att jag varit delaktig i utformandet. Ser fram emot att plocka fram min kreativa sida igen. Jag tror det här kan bli riktigt bra faktiskt. Jag hoppas det iaf, hoppas att mitt tålamod håller och att jag inte är lika dålig på CSS som på ADA, då är det nog kört. ;)
Nu ska jag aktivt lyssna på P3's Teknik-Pata och bli en smula inspirerad! Yey!
Annandagsrea och merinofår...
Jag skulle ju bara titta lite... Precis som när man "bara ska titta" på en hundvalp, ska man inte heller "bara titta lite på mellandagsrean". Jag var in och bytte ett underställ som råkade vara ett måndagsexemplar till ett nytt och sen ramlade det bara på. Jag och Susanne gjorde stan och kom hem med ett antal kassar var. Dock givetvis ingen jacka och inga skor, vilket egentligen var det stora behovet... Som alltid. Ska dock försöka komma ihåg till nästa år att inte gå på rean på annadagen, helvete vad mkt folk som letat sig ut...
Har iaf fått ett underställ från Icebreaker i merinoull i julklapp. Verkar hur bra som helst och jag som alltid fryser behöver nått varmt inunder. Att tröjan är chockrosa gör bara saken bättre hävdar jag. Hehe... Dessutom är det lite roligt för i varje plagg finns en "baacode" som gör att man kan spåra ullen i plagget till den gård varifrån den kommer. Det tycker jag är en check detalj!
Frans har ett eget får, misstänker att det inte är ett merinofår dock...
När han var liten sov han ofta med fåret. ;) Sötskit där.
Nu är det snart dags för det årliga födelsedagskalaset hos Sara. Weeei!
Har iaf fått ett underställ från Icebreaker i merinoull i julklapp. Verkar hur bra som helst och jag som alltid fryser behöver nått varmt inunder. Att tröjan är chockrosa gör bara saken bättre hävdar jag. Hehe... Dessutom är det lite roligt för i varje plagg finns en "baacode" som gör att man kan spåra ullen i plagget till den gård varifrån den kommer. Det tycker jag är en check detalj!
Frans har ett eget får, misstänker att det inte är ett merinofår dock...
När han var liten sov han ofta med fåret. ;) Sötskit där.
Nu är det snart dags för det årliga födelsedagskalaset hos Sara. Weeei!
Tur och Otur i Gräftåvallen och annat...
Klockan är inte ens nio på morgonen och jag sitter och och bloggar. Har funderat halva natten på saker jag skulle kunna blogga om. Varför jag inte sover istället? Njae... Jag vet inte, inne i en period igen där jag har svårt att sova utan att drömma helt vansinnigt sjuka drömmar så då väljer nog min hjärna att hålla mig vaken istället, att det är trevligare så. Något åt det hållet tror jag.
Och sen finns de de som somnar hur som helst, var som helst....
Idag ska jag komma igång med träningen igen. Jag tränar på Golds och har gjort sen vi flyttade hit (med varierande frekvens) och nu har jag även fått en inpasseringsbricka till Golds lokaler på Fyrvalla så att jag ska kunna träna när som helst på dygnet och inte kan skylla på knasiga öppettider på deras gym i stan. Dessutom fick jag en riktigt rolig personvåg i julklapp, en sån man kan mäta både kroppsfett %, vatten, benmassa och en massa annat. Rejält uppskattad.
Jag bör hålla igång träningen för min kropps skull. Det bör väl egentligen alla, men kanske jag lite extra eftersom jag blivit diagnostiserad med någon typ av reumatisk skit. Exakt vad det är vet inte läkarna. Det gör mig lite smått vansinnig om jag ska vara ärlig. Jag kan vara riktigt sjuk i perioder, men ingen kan berätta varför. Inflammationer i kroppen, så mkt kan de säga. Dock syns aldrig de där inflammationerna på röntgen/prover etc vilket kan få mig att vilja bryta ihop ibland. De var nästan fullkomligt säkra på att det var Bechterews-sjukdom som jag har, tills magnetröntgensvaren inte visade det som de trodde att de skulle se. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet bara att stora delar av min kropp inte alls fungerar på det sätt de är tänka för.
Här om dagen störtade jag ut för trappen hos min far för att till min fasa upptäcka att det bara var överkroppen som störtade sig, benen stod kvar och rörde sig betydligt långsammare eftersom knäna är en led som var dålig just den dagen... Ja ni förstår resten själv? Ibland kan jag bli HELT tokig. Eftersom de heller inte kan säga vad det är som är felet har jag valt att sätta ut alla läkemedel. Tidvis har jag ätit ganska stora mängde smärtstillande för att må okej, men nu har jag som sagt slutat. Jag vill se om det går att tänka sig frisk och kanske lära kroppen att leva med smärtan. Min förhoppning är att den dämpar sig med tiden... (även om min läkare säger att det inte fungerar så). De ville sätta mig på cellgifter alternativt TNF-alfa blockerare men jag sa stopp... DET är farliga grejjer. DET vill jag klara mig utan. Kan de inte ens bestämma sig för vad jag har för sjukdom så får det vara, jag tänker inte agera försökskanin.
INTE en försökskanin...
För att avsluta med något roligare så måste jag ju berätta att jag och Veronica var till fjälls i höstas och plockade hjortron. Jajjemen! Vi tog med oss frallan, packade in oss och en massa fika i hennes rally-skoda (som inte är kvar med oss längre *snyft* ) och drog till gräftåvallen.
Vi ugick ifrån min farbrors stuga och masade oss iväg upp på fjället.
Såhär många hjortron hittade vi. Inte fem liter utan fem hjortron. Jajjemen.
Min far sa nått i stil med "ja, men fikar man längre tid än man letar hjortron så är det kanske inte så konstigt" ja, jösses... ingen tillit alls...
... men jo det är klart vi fikade oxå. Med utsikt över ett vattenfall. Otroligt vackert, givetvis var jag så hänförd att jag glömde bort att ta någon bild... Däremot sitter Veronica o Frans och fikar på den här bilden.
Frans gillar att vara i fjällen, eller iofs så gillar han att vara med där det händer. Han ansåg att dagen var väldigt lyckat oavsett mängd bär. Det ansåg tack o lov både jag och Veronica oxå...
Sen hittade vi en gigantisk svamp som jag försökte lura i Veronica nått bra namn på, minns inte vad. =) Den var jäkligt stor faktiskt...
Så hittade jag igen en vacker naturbild som får avsluta hela berättelsen om dagen i Gräftåvallen:
Hehe eller vänta... det där var inte slutet på dagen. Vi skulle ju förstås hem oxå. Då fick vi lite trubbel... tydligen var inte den fantastiska skodan beredd på att härja i skogen med oss, så vi hann inte längre än till Bydalen förrän vi halvt hade tappat avgassystemet... Men ingenting som inte Vera fixar!!
Några spännband att knyta upp det med bara så höll det sig till stan! Frans undrade vad i helsike som försiggick där...
Det är så typiskt Vera o mig att nått sånt där ska hända. Det är liksom så förutsägbart på nått vis? Det ska alltid hända nått lite annorlunda när vi är ute...
Det är nog delvis därför som vi har så förbannat roligt när vi hänger gäng. Och för att hon är en helt fantastisk människa förstås som jag bara älskar att umgås med!
Och sen finns de de som somnar hur som helst, var som helst....
Idag ska jag komma igång med träningen igen. Jag tränar på Golds och har gjort sen vi flyttade hit (med varierande frekvens) och nu har jag även fått en inpasseringsbricka till Golds lokaler på Fyrvalla så att jag ska kunna träna när som helst på dygnet och inte kan skylla på knasiga öppettider på deras gym i stan. Dessutom fick jag en riktigt rolig personvåg i julklapp, en sån man kan mäta både kroppsfett %, vatten, benmassa och en massa annat. Rejält uppskattad.
Jag bör hålla igång träningen för min kropps skull. Det bör väl egentligen alla, men kanske jag lite extra eftersom jag blivit diagnostiserad med någon typ av reumatisk skit. Exakt vad det är vet inte läkarna. Det gör mig lite smått vansinnig om jag ska vara ärlig. Jag kan vara riktigt sjuk i perioder, men ingen kan berätta varför. Inflammationer i kroppen, så mkt kan de säga. Dock syns aldrig de där inflammationerna på röntgen/prover etc vilket kan få mig att vilja bryta ihop ibland. De var nästan fullkomligt säkra på att det var Bechterews-sjukdom som jag har, tills magnetröntgensvaren inte visade det som de trodde att de skulle se. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet bara att stora delar av min kropp inte alls fungerar på det sätt de är tänka för.
Här om dagen störtade jag ut för trappen hos min far för att till min fasa upptäcka att det bara var överkroppen som störtade sig, benen stod kvar och rörde sig betydligt långsammare eftersom knäna är en led som var dålig just den dagen... Ja ni förstår resten själv? Ibland kan jag bli HELT tokig. Eftersom de heller inte kan säga vad det är som är felet har jag valt att sätta ut alla läkemedel. Tidvis har jag ätit ganska stora mängde smärtstillande för att må okej, men nu har jag som sagt slutat. Jag vill se om det går att tänka sig frisk och kanske lära kroppen att leva med smärtan. Min förhoppning är att den dämpar sig med tiden... (även om min läkare säger att det inte fungerar så). De ville sätta mig på cellgifter alternativt TNF-alfa blockerare men jag sa stopp... DET är farliga grejjer. DET vill jag klara mig utan. Kan de inte ens bestämma sig för vad jag har för sjukdom så får det vara, jag tänker inte agera försökskanin.
INTE en försökskanin...
För att avsluta med något roligare så måste jag ju berätta att jag och Veronica var till fjälls i höstas och plockade hjortron. Jajjemen! Vi tog med oss frallan, packade in oss och en massa fika i hennes rally-skoda (som inte är kvar med oss längre *snyft* ) och drog till gräftåvallen.
Vi ugick ifrån min farbrors stuga och masade oss iväg upp på fjället.
Såhär många hjortron hittade vi. Inte fem liter utan fem hjortron. Jajjemen.
Min far sa nått i stil med "ja, men fikar man längre tid än man letar hjortron så är det kanske inte så konstigt" ja, jösses... ingen tillit alls...
... men jo det är klart vi fikade oxå. Med utsikt över ett vattenfall. Otroligt vackert, givetvis var jag så hänförd att jag glömde bort att ta någon bild... Däremot sitter Veronica o Frans och fikar på den här bilden.
Frans gillar att vara i fjällen, eller iofs så gillar han att vara med där det händer. Han ansåg att dagen var väldigt lyckat oavsett mängd bär. Det ansåg tack o lov både jag och Veronica oxå...
Sen hittade vi en gigantisk svamp som jag försökte lura i Veronica nått bra namn på, minns inte vad. =) Den var jäkligt stor faktiskt...
Så hittade jag igen en vacker naturbild som får avsluta hela berättelsen om dagen i Gräftåvallen:
Hehe eller vänta... det där var inte slutet på dagen. Vi skulle ju förstås hem oxå. Då fick vi lite trubbel... tydligen var inte den fantastiska skodan beredd på att härja i skogen med oss, så vi hann inte längre än till Bydalen förrän vi halvt hade tappat avgassystemet... Men ingenting som inte Vera fixar!!
Några spännband att knyta upp det med bara så höll det sig till stan! Frans undrade vad i helsike som försiggick där...
Det är så typiskt Vera o mig att nått sånt där ska hända. Det är liksom så förutsägbart på nått vis? Det ska alltid hända nått lite annorlunda när vi är ute...
Det är nog delvis därför som vi har så förbannat roligt när vi hänger gäng. Och för att hon är en helt fantastisk människa förstås som jag bara älskar att umgås med!
Snart nytt år...
Snart nytt år, nya tider. Nästa år ska bli året som jag började ta hand om mig själv lite bättre och året som jag och Frans blev ett tävlingsekipage. Det är de tilltänka nyårslöftena.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
Agility, Fransility!
... så himla längesen jag bloggade!
Här har det hänt grejjer som vanligt. Jag har börjat jobba igen, har ju haft lite otur med tidigare projektanställningar där projekt löpt ut och sen provanställningar som inte kunde bli nått mer eftersom tjänsten försvann och liknande. Nu hoppas jag att jag har hittat rätt, det känns faktiskt så. Det känns verkligen som att jag kan bli kvar på det här stället. Har fått titel logistik- och affärsutvecklingsansvarig vilket känns som en bra titel.
Frallan härjar som vanligt, vi har gått agilitykurs vilket gått hur bra som helst. Han älskar det, mest bara tycker att matten är något långsam...
Som ni ser var detta precis innan snön föll...
Super-Frall kallas han även nu för tiden... I bakgrunden skymtar polaren Nova.
...och så var det det där med kojan... Liten har inte kommit på ännu att man kan springa igenom utan han ålar... Det tar lite längre tid kan man säga. Men det funkar!
"Asså vadå matte? Ska jag hoppa igenom det här skitäckliga däcket? Men gör det själv då!"
Jo, husse hade rätt roligt när han hälsade på och fotade.
Det kommer mer foton senare, tänkte att det är bäst att jag uppdaterar lite istället för inte alls...
See ya!
VARMT!
Det är varmt, sååå varmt. Frans tycker en smula synd om sig själv och matte oxå. Ingen av oss är bra på värme.
Midsommar var trevligt, matte bakade en storslagen tårta (enligt mattes egen utsago iaf) och bjöd gästerna på.
Vad tycks?
Frans och jag tränade lydnad idag med Anna och Eddie, det gick sådär bra. Värmen var slående och solen lyste konstant. Vi skyller på det... Det var tufft att koncentrera sig helt enkelt. Vi tränar på läggande under gång och det är inte så lätt... Men vi SKA lära oss...
Lurad!!!
Ibland är matte så korkad, går på enkla skämt!
Idag till exempel, så lurade jag henne att jag hade ätit en död näbbmus, fast det hade jag inte, den låg kvar fast matte såg den inte. Det var hysteriskt roligt tyckte jag
Hahahahaha luuuuuuuurad!!!
Inte skoj tydligen tyckte matte som slängde den döda näbbmusen all världens väg så att jag inte skulle få tag i den. Skitmatte har ingen humor.
Sen såg jag att matte dikade ur ett dike eftersom vårfloden har hållit i sig och fortfarande är i full fors, så jag gjorde likadant... såklart...
Nu ska vi se... gräva gräva... fixa...
Ey, matte, jag hjälper dig lite här, hur vore det om du kunde komma hit och gräva lite oxå?
Appropå gräva så blev mattes pappa irriterad över att det alltid är ett grävt hål mitt framför stugan (märkligt nog precis där hundarna sitter i löplinan...) så han fixade till hålet genom att hämta sten och lägga där.
Så nu finns inget grävt hål mer... DOCK är där nu fullt med sten vilket man kan låtsas är råttor som man kan jaga!!! Tur i oturen liksom!
Så när vi skulle åka hem skulle jag sitta i baksätet på hundfilten eftersom jag grävt i lera och var allmänt blöt, matte släppte in Fransen i baksätet, och begav sig mot framsätet där det konstigt nog såg ut så här:
jaha... kul att åka i baksätet liksom där man inte ser nått och måste dela plats med en skällig Pumi. Nej tack matte, jag sitter hellre här, du kan ju åka bak kanske? Vi kallar honom blixten, han behöver 0,5 sek för att hinna till framsätet...
Sist men inte minst så kan vi ju berätta att vi som det ser ut nu ska tävla i vår första lydnadstävling i slutet av juli. Vår instruktör har visioner för oss säger hon och tror på oss. =) Det är roligt, matte tror att fjant-Frans kommer att tycka det är roligt med publik och bli larvigare än vanligt... Kan bli en rolig blogg framöver... Nu är det träning som gäller, vi kan inte ens alla moment som ingår än ;)
Idag till exempel, så lurade jag henne att jag hade ätit en död näbbmus, fast det hade jag inte, den låg kvar fast matte såg den inte. Det var hysteriskt roligt tyckte jag
Hahahahaha luuuuuuuurad!!!
Inte skoj tydligen tyckte matte som slängde den döda näbbmusen all världens väg så att jag inte skulle få tag i den. Skitmatte har ingen humor.
Sen såg jag att matte dikade ur ett dike eftersom vårfloden har hållit i sig och fortfarande är i full fors, så jag gjorde likadant... såklart...
Nu ska vi se... gräva gräva... fixa...
Ey, matte, jag hjälper dig lite här, hur vore det om du kunde komma hit och gräva lite oxå?
Appropå gräva så blev mattes pappa irriterad över att det alltid är ett grävt hål mitt framför stugan (märkligt nog precis där hundarna sitter i löplinan...) så han fixade till hålet genom att hämta sten och lägga där.
Så nu finns inget grävt hål mer... DOCK är där nu fullt med sten vilket man kan låtsas är råttor som man kan jaga!!! Tur i oturen liksom!
Så när vi skulle åka hem skulle jag sitta i baksätet på hundfilten eftersom jag grävt i lera och var allmänt blöt, matte släppte in Fransen i baksätet, och begav sig mot framsätet där det konstigt nog såg ut så här:
jaha... kul att åka i baksätet liksom där man inte ser nått och måste dela plats med en skällig Pumi. Nej tack matte, jag sitter hellre här, du kan ju åka bak kanske? Vi kallar honom blixten, han behöver 0,5 sek för att hinna till framsätet...
Sist men inte minst så kan vi ju berätta att vi som det ser ut nu ska tävla i vår första lydnadstävling i slutet av juli. Vår instruktör har visioner för oss säger hon och tror på oss. =) Det är roligt, matte tror att fjant-Frans kommer att tycka det är roligt med publik och bli larvigare än vanligt... Kan bli en rolig blogg framöver... Nu är det träning som gäller, vi kan inte ens alla moment som ingår än ;)
Sundsvall, igelkottar och tapeter!
Igår var det skittrist att vara Frans, trots söndag så uteblev sovmorgonen. Matte och husse skulle till Sundsvall för att gå på Bauhaus och köpa heltäckningsmattor, aka skäggtvätt. Det var 4 grader på morgonen när vi åkte. Kul sommar...
Matte är lycklig över att det åter finns igelkottar på Frösön. Frans hade aldrig sett en igelkott och tyckte att det var en mycket märklig företeelse det där med igelkottar...
Det har regnat här så vi har blivit halvt knasiga. Så här brukar det se ut hos oss när det regnar:
Jag VÄÄÄÄÄÄÄÄGRAR skitmatte! Låt mig va för i hel**te! Jag vill gå HEM NU!
Matte och husse har tapetserat vardagsrummet. Förträfflig tapet från slutet av 60-talet/början 70 fick de tag på. En tapet i tyg som liksom ser ut att nästan ha en sidenyta. Helt underbar om matte får säga sitt (vilket hon får eftersomd et är hennes blogg)
I närbild:
Svårt att göra färgerna rättvisa på kort, det är liksom en limegrön bakgrund och ljusblå/turkosa medaljonger. Två av väggarna är klädda i denna fantastiska tapet och övriga två väggar är gräddvita. Riktigt härligt!
Matte är lycklig över att det åter finns igelkottar på Frösön. Frans hade aldrig sett en igelkott och tyckte att det var en mycket märklig företeelse det där med igelkottar...
Det har regnat här så vi har blivit halvt knasiga. Så här brukar det se ut hos oss när det regnar:
Jag VÄÄÄÄÄÄÄÄGRAR skitmatte! Låt mig va för i hel**te! Jag vill gå HEM NU!
Matte och husse har tapetserat vardagsrummet. Förträfflig tapet från slutet av 60-talet/början 70 fick de tag på. En tapet i tyg som liksom ser ut att nästan ha en sidenyta. Helt underbar om matte får säga sitt (vilket hon får eftersomd et är hennes blogg)
I närbild:
Svårt att göra färgerna rättvisa på kort, det är liksom en limegrön bakgrund och ljusblå/turkosa medaljonger. Två av väggarna är klädda i denna fantastiska tapet och övriga två väggar är gräddvita. Riktigt härligt!
Long time no see... igen
Jag är tillbaka, Frans är tillbaka, vi har haft en tidig semester kan man säga.
Lekt med bollar:
Vad som hänt sen sist? Jo, lite av varje, Frans och jag har gått en lydnadskurs och ska fortsätta och gå en till och sen får vi se om det bär mot tävlingslydnad vilket kanske var en av de sista sakerna jag trodde innan vi började på första kursen. Dock är vi ett riktigt bra team visade det sig och skitduktiga på att lära oss nya saker.
TADA! Vi är grymma på kontaktövnignar... när det passar Frans.. ;)
Sen har vi tagit det lugnt, titta på regnet, mkt regn i sommar... Blivit blöta och kalla av regnet:
Lekt med bollar:
Så har vi lekt med våra grannflickor, björnhunden och jämthundsblandningen; Karela och Nikita. Karlea är skendräktig och det är inte så kul. Inne måste hon ha tratt så att hon inte diar sönder sig själv helt i ett obevakat ögonblick och lever rövare inomhus...
Tratt är inte så kul:
Tratt är inte så kul:
I natt i natt är det tratt är det tratt *nynnar*
Vi har det gott jag och Frans helt enkelt =) Och nu ska jag bli duktigare på att blogga, har samlat bilder för ett helt års bloggeri nästan =)
Vi har det gott jag och Frans helt enkelt =) Och nu ska jag bli duktigare på att blogga, har samlat bilder för ett helt års bloggeri nästan =)
Loppisfynd och sömntuta...
Igår var vi på stan en sväng och svängde av en slump in på en loppis och jag hade sån enorm tur att jag sprang på en stor skål av samma sort som jag tidigare fyndat såssnipa i! William Kåges 'Spalje' Gusatavsberg. Fanastiskt fint porslin. Stor skål 80 kr. Ren tur att ingen hittade före mig.
I bakgrunden en ölburk, eftersom jag har öl i min köttfärssås, ett knep som min sambo lärt mig. Blir toppengott! Sen resterna av en tacopaj som är så fantastiskt god att den aldrig räcker länge... =)
Så idag var vi in på min favoritloppis här på Frösön och fyndade lite igen. Vad tycks?
Orange vas, fantastiskt fin! Tekana från Rörstrand, helt underbar och två husmorskalendrar från -58 och -59 att hitta många roliga recept i.
Lill-Fralla har åter somnat i rolig sovställning och jag var tvungen att fota honom.
Här tjuvkikar han lite på mig dock...
Här tjuvkikar han inte ;) Vi har somnat djuuuuupt med lampan tänd... Myspropp...
I övrigt börjar det bli vår även här, imorse spelade jag in kvittrande fåglar som duellerade varandra med skönsång, tänkte jag skulle lista ut vilka det är imorgon. Jag råkar vara löjligt förtjust i fåglar, precis som Frans med skillnad att jag vill varken springa efter eller äta dem. =)
Gräset börjar bli grönt där snön inte ligger kvar och skatorna har fullt upp med att bygga bo.
Snart kommer Charlotta från Linköping och hälsar på och det ska bli så fantastiskt roligt att ha henne här en vecka!
Nu ska vi snart göra oss klara för kvällen, imorgon är det tvättdag och det blir till att gå upp tidigt.
I bakgrunden en ölburk, eftersom jag har öl i min köttfärssås, ett knep som min sambo lärt mig. Blir toppengott! Sen resterna av en tacopaj som är så fantastiskt god att den aldrig räcker länge... =)
Så idag var vi in på min favoritloppis här på Frösön och fyndade lite igen. Vad tycks?
Orange vas, fantastiskt fin! Tekana från Rörstrand, helt underbar och två husmorskalendrar från -58 och -59 att hitta många roliga recept i.
Lill-Fralla har åter somnat i rolig sovställning och jag var tvungen att fota honom.
Här tjuvkikar han lite på mig dock...
Här tjuvkikar han inte ;) Vi har somnat djuuuuupt med lampan tänd... Myspropp...
I övrigt börjar det bli vår även här, imorse spelade jag in kvittrande fåglar som duellerade varandra med skönsång, tänkte jag skulle lista ut vilka det är imorgon. Jag råkar vara löjligt förtjust i fåglar, precis som Frans med skillnad att jag vill varken springa efter eller äta dem. =)
Gräset börjar bli grönt där snön inte ligger kvar och skatorna har fullt upp med att bygga bo.
Snart kommer Charlotta från Linköping och hälsar på och det ska bli så fantastiskt roligt att ha henne här en vecka!
Nu ska vi snart göra oss klara för kvällen, imorgon är det tvättdag och det blir till att gå upp tidigt.
Nu händer det grejjer!
Jo minsann!
här är hall nr 1, där kläderna nu hänger var förut ett städskåp och en garderob. De försvann och ersattes med detta. Två hemmabyggda hyllor och grejjer. Vad tycks?
'
Fransbäbis tyckte det var tufft med renovering. Tröttsamt...
Hussar och mattar har renoverat hall och nu är den äntligen färdig! Vill ni se hur det blev?
här är hall nr 1, där kläderna nu hänger var förut ett städskåp och en garderob. De försvann och ersattes med detta. Två hemmabyggda hyllor och grejjer. Vad tycks?
Hall nr 2 där det förut stod tre extremt stora platsbygda garderober som var hemska trots sitt ursprung i 50-talets mittersta del ersattes med detta:
'två byråer och egenbyggda vägghyllor! Vi fick ett extra rum när garderoberna försvann!
Fransbäbis tyckte det var tufft med renovering. Tröttsamt...
Varför han sover med raka ben har vi inget svar på. Och var denna märkliga sovstil kommer ifrån vet vi inte heller... men sover gott det gör han bäbisen. Vi har slutat med strumpor nu dock!
Till sist en hälsning från Frans och hans nye vän Stora Tiger. Kommer ni ihåg lille tiger? Den första leksak valpen Frans fick. Det finns bilder på lille tiger i början av bloggen. Här är nu store tiger som är exakt lika dan som lille, fast jättestor! Weeei! Fantastisk leksak!
Till sist en hälsning från Frans och hans nye vän Stora Tiger. Kommer ni ihåg lille tiger? Den första leksak valpen Frans fick. Det finns bilder på lille tiger i början av bloggen. Här är nu store tiger som är exakt lika dan som lille, fast jättestor! Weeei! Fantastisk leksak!
Agility, nått för oss?
Så hände det sig en dag i början av mars att matte kom sig för att läsa lite om dvärgschnauzrar och agility. Matten har länge tänkt sig att prova på denna fartglada roliga sport med sin lilla prins frans frasvåffla. Matten hamnade på en sida om dvärgschnauzrar och kunde inte låta bli att skratta ihjäl sig en stund. Så här stod det bland annat:
"Man bör vara noga med inkallningen redan med valpen, jaktlusten är djupt rotad"
Så fick hon denna bild i huvudet
Frans har i sina dagar jagat kråkor flera kilometer över äng och åker, rådjur uppför (!) slalombacken med husse i hasorna, och inte minst jagat småfåglar på alla tänkbara ställen... Var jag en dålig matte när han var valp?
Det var så mycket av det denna skribent skrev som var sant på nått vis...
"Att äga en schnauzer innebär att det aldrig blir långtråkigt."
Eller som matte säger "man har så roligt man gör sig" ;)
Frans har inte samma humor som matte, inte ens när han var valp. Det här var INTE roligt. Däremot tyckte husses föräldrars lille vovvsing att det var en förträfflig tröja som matten hade stickat.
"Den stora initiativrikedomen har gett många schnauzerägare gråa hår"
Det är roligt med en massa massa påhittiga bus! Så roligt så att man kunde flina åt det. Som att gömma mattes strumpor, bli jagad av matte genom lägenheten när matte leker monster (det är roligt även idag!) eller att äta blöta cigarettpaket utomhus. Gråa hår är nära nu säger matten trots att Fransen slutat äta äckliga saker ute, oftast...
"Tålamod är en av nycklarna till ett bra förhållande med schnauzern."
Tålamod var bara förnamnet när husse hade försvunnit iväg till jobbet...
"Slutligen - schnauzern måste ständigt påminnas att den ska samarbeta."
Vaförnått sa du?
Vi blev inte så mycket klokare angående agilityn men oj så mycket rolig läsning. Matten sitter lätt tårögd och kommer ihåg valpåren och inser hur fantastiskt underbart det är med hund... Snart hoppas vi att kursen i allmänlydnad drar igång och sen ska vi testa agility för att se om det är något som Frans uppskattar. Han är en modig liten krabat med massor av energi så jag tror på agility. Frågan är om matten orkar hänga med... hehe
"Man bör vara noga med inkallningen redan med valpen, jaktlusten är djupt rotad"
Så fick hon denna bild i huvudet
Frans har i sina dagar jagat kråkor flera kilometer över äng och åker, rådjur uppför (!) slalombacken med husse i hasorna, och inte minst jagat småfåglar på alla tänkbara ställen... Var jag en dålig matte när han var valp?
Det var så mycket av det denna skribent skrev som var sant på nått vis...
"Att äga en schnauzer innebär att det aldrig blir långtråkigt."
Eller som matte säger "man har så roligt man gör sig" ;)
Frans har inte samma humor som matte, inte ens när han var valp. Det här var INTE roligt. Däremot tyckte husses föräldrars lille vovvsing att det var en förträfflig tröja som matten hade stickat.
"Den stora initiativrikedomen har gett många schnauzerägare gråa hår"
Det är roligt med en massa massa påhittiga bus! Så roligt så att man kunde flina åt det. Som att gömma mattes strumpor, bli jagad av matte genom lägenheten när matte leker monster (det är roligt även idag!) eller att äta blöta cigarettpaket utomhus. Gråa hår är nära nu säger matten trots att Fransen slutat äta äckliga saker ute, oftast...
"Tålamod är en av nycklarna till ett bra förhållande med schnauzern."
Tålamod var bara förnamnet när husse hade försvunnit iväg till jobbet...
"Slutligen - schnauzern måste ständigt påminnas att den ska samarbeta."
Vaförnått sa du?
Vi blev inte så mycket klokare angående agilityn men oj så mycket rolig läsning. Matten sitter lätt tårögd och kommer ihåg valpåren och inser hur fantastiskt underbart det är med hund... Snart hoppas vi att kursen i allmänlydnad drar igång och sen ska vi testa agility för att se om det är något som Frans uppskattar. Han är en modig liten krabat med massor av energi så jag tror på agility. Frågan är om matten orkar hänga med... hehe
Not guilty!
Men NEJ skit-matte! Jag lovar, jag har inte klivit i spackel! Inte så mycket iaf... Hört talas om "Walk of fame"??? Ett litet tassavtryck på golvunderlaget har väl inte skadat nån???
NOT GUILTY!
Tapetsera mera...
Matte och husse har fått för sig att vitt är tråkigt. Jättetråkigt, så nära på ingenting i deras lägenhet kommer att vara tråkigt när de är färdiga. Senaste är att matte hittat orginaltapeter från slutet av 60-talet som åker upp på väggarna i hallen.
Att tapetsera var roligt en stund. Sen är det halvroligt med tapetklister under tassarna, slipdamm på näbben och tapeter under magen. Husse och matte var oxå halvless efter slitet med dessa tapeter. De är inte som dagens easy-up-tapeter kan vi lova... MEN snyggt blir det!
För med måste man vara. Oavsett. Det bästa är att smita in när matte står längst upp på en stege med saker i händerna och inte kan vifta bort en från byggarbetsplatsen.
Men för sjutton säg till när du fotar så jag hinner sträcka på mig!
Men visst blir det fint? Tänk gröna golv till oxå ;) Nä jag skojar inte med er. Vi är nytänkande helt enkelt. =)
Frukost med fralla...
På alla hjärtans dag fick Frans vara med på frukost i sängen. Det gällde att ta vägen under täcket för att se riktigt söt ut och ha möjlighet till gobitar trodde han. Dock hade husse gjort en hel tallrik med korvbitar som Fralla fick äta i sängen. Bortskämd? Nääääe...
Det är kallt och det knarrar under skorna....
Det blev helt plötsligt svinkallt här...
Dock inte så kallt att man inte kunde jaga snöbollar... Då var det en liten fransing som var frusen i bilen på väg hem kan jag lova... -29 grader var det idag... brrrr
Tur man har täcke! Brrrrrrr
Det som dock är bra är att man när man kommer hem kan ta sig en välförtjänt tupplur!
Tillsammans med matte givetvis... Fantastiskt mysigt, om bara matte kunde flytta armen så att man inte behövde sova som en ostkrok... nåväl...
I övrigt kastas det många leksaker omkring, precis som vanligt. Favorit just nu är den berömda "igelkottsponnyn" Matte kunde omöjligt bestämma vad djuret var av för karaktär, var det en igelkott med taggar bara efter ryggen och sen på svansen? Fast en igelkott har ju inte sådär lång svans... och mer kroppsform som en ponny... och de har ju sån svans... fast klart de har ju inte taggar på ryggen sådär... Så gick diskussionen tills matte fick nog och döpte djuret till "igelkottsponnyn". Det bästa är att Frans fattar vad "igelkottsponnyn" är för leksak... hehe
Om ni tittar i tidigare inlägget så tror jag att igelkottsponnyn finns med där, en beige sak med svart man (?) efter hela ryggen som mer liknar taggar? Ehhh ja... ni fattar om ni kollar in bilden. Uteslutningsmetoden lär fungera i annat fall...
Dock inte så kallt att man inte kunde jaga snöbollar... Då var det en liten fransing som var frusen i bilen på väg hem kan jag lova... -29 grader var det idag... brrrr
Tur man har täcke! Brrrrrrr
Det som dock är bra är att man när man kommer hem kan ta sig en välförtjänt tupplur!
Tillsammans med matte givetvis... Fantastiskt mysigt, om bara matte kunde flytta armen så att man inte behövde sova som en ostkrok... nåväl...
I övrigt kastas det många leksaker omkring, precis som vanligt. Favorit just nu är den berömda "igelkottsponnyn" Matte kunde omöjligt bestämma vad djuret var av för karaktär, var det en igelkott med taggar bara efter ryggen och sen på svansen? Fast en igelkott har ju inte sådär lång svans... och mer kroppsform som en ponny... och de har ju sån svans... fast klart de har ju inte taggar på ryggen sådär... Så gick diskussionen tills matte fick nog och döpte djuret till "igelkottsponnyn". Det bästa är att Frans fattar vad "igelkottsponnyn" är för leksak... hehe
Om ni tittar i tidigare inlägget så tror jag att igelkottsponnyn finns med där, en beige sak med svart man (?) efter hela ryggen som mer liknar taggar? Ehhh ja... ni fattar om ni kollar in bilden. Uteslutningsmetoden lär fungera i annat fall...
Matte, dagens hjälte!
Det är inget nytt att Frans är mattes lilla bäbis. Av den anledningen kunde matte inte motstå frestelsen att beställa leksaker åt Frallan via nätet. www.hundliv.se, mycket trevlig sida som absolut rekommenderas och mycket tillmötesgående personal om något skulle krångla. Idag kom paketet!
Men matte, vad är det i paketet???
Alltså, på riktigt matte, är de till mig??
Den gröna på bilden är en så kallad Egg Baby och föreställer en groda. Men det roligaste är att den har ett hål i skrevet (?) som inrymmer 3 plychbollar som piper och som man kan peta ut med tassen! Det ni! Ganska roligt koncept och just i skrivande stund kastas det omkring grodor och tyg-glassar och annat här i rummet. Matte blev dagens hjälte. På väg hem från att ha hämtat paketet gick hon dessutom in på konsum och köpte falukorv enkom till Frans. Kan det vara så att matte har lite dåligt samvete över att Frans sover med "hjälmen"? ;)
I går morse sjöng husse och matte introt till "luftens hjältar", (ni minns den tecknade serien som gick under senare delen av 80-talet och sen under 90-talet.) när Frans hörde en hund som pep utanför och han blixtsnabbt vaknade och satte sig upp i sängen med tratten runt huvudet och såg lite ut som en superhjälte... ;) Mattes lille superhjälte...
Nu ska vi busa med nya leksakerna lite innan det är dags att sova...
Men matte, vad är det i paketet???
Alltså, på riktigt matte, är de till mig??
Den gröna på bilden är en så kallad Egg Baby och föreställer en groda. Men det roligaste är att den har ett hål i skrevet (?) som inrymmer 3 plychbollar som piper och som man kan peta ut med tassen! Det ni! Ganska roligt koncept och just i skrivande stund kastas det omkring grodor och tyg-glassar och annat här i rummet. Matte blev dagens hjälte. På väg hem från att ha hämtat paketet gick hon dessutom in på konsum och köpte falukorv enkom till Frans. Kan det vara så att matte har lite dåligt samvete över att Frans sover med "hjälmen"? ;)
I går morse sjöng husse och matte introt till "luftens hjältar", (ni minns den tecknade serien som gick under senare delen av 80-talet och sen under 90-talet.) när Frans hörde en hund som pep utanför och han blixtsnabbt vaknade och satte sig upp i sängen med tratten runt huvudet och såg lite ut som en superhjälte... ;) Mattes lille superhjälte...
Nu ska vi busa med nya leksakerna lite innan det är dags att sova...
