Ugly Bird

Idag var det dags, den stora dagen. Börje fick följa med till Bydalsfjällen för att plocka hjortron... Givetvis satt han och lyssnade högt på musik hela vägen till fjällen i sin lilla iPod, vägrade använda säkerhetsbälte och försökte någon att tala till honom så svarade han surt "jag trivs bäst på Stureplan". Kul kille.

Vi kom dock fram till fjällen och insåg snart att Börje skulle vägra att gå ett steg själv. Simon fick stoppa honom i ryggsäcken...

Han blev snart åksjuk och kräktes några gånger och vi fick stanna så att han fick en kopp kaffe på vägen. Vägen upp är brant. Riktigt riktigt brant. Först en skidbacke som är brant, sen vidare upp på fjället via en smal stig täckt med rullande stenar. Om möjligt ännu brantare än skidbacken... Förbi fjällbjörkar, kråkbär och lingon, vandringen gick vidare längd dromskåran, en riktigt riktigt brant ravin. Börje hotade några gånger med att hoppa ifall han inte fick åka hem, men vi knöt fast hans skosnören runt kaffetermosen för att vara på den säkra sidan. När man sedan väl tänker att NU är vi framme så har man bara ytterligare två stigningar kvar på fjället, sen börjar det plana ut. Då har man bara någon kilometers vandring kvar tills man är på myren.

Det är vackert i fjällen. Ack så vacket, och ack så jobbigt med påtagligt begynnande ryggskott. Kul. Det röda som skymtar en bit bort är vår ryggsäck med matsäck. Livsviktigt för humöret när man är på fjället...

Efter någon timmes vandring var vi framme på den stora hjortronmyren. Antingen är där fullt med det som kallas skogens guld, eller så är det som idag, knapert. Först fick jag visa storstadsbon Börje vad vi faktiskt letade efter. Ser ni honom?

Så här många bär hade jag hittat efter en halvtimme när jag mest daddat med Börje, lekt med grodor, halvt slagit mig fördärvad och var typiskt onödigt blöt om fötterna efter att ha klivit rakt ut i blötmyr...

Åh, jag älskar verkligen fjällen. Förstår inte hur jag kunnat klara mig i så många år nu utan att ha tillgång till dem så lätt som man har hemma i Östersund. Det saknar jag med Linköping. Var är fjällen liksom?

På golvet ligger en helt genomtrött Pumi, (ungersk vallhund för den som inte vet...) i fåtöljen sover en minst sagt trött pappa, i sängen sover en trött sambo och Börje verkar ha somnat i Bettans famn i resväskan. Snart dags för mig också att bege mig till John Blunds värld. Jag är också minst sagt trött.