Jakten på den försvunna diagnosen...
Yes, idag var det dags. Var så sjukt nervös idag inför först provtagningen, men klarade det galant för ovanlighetens skull. Sen en timme efter provtagningen var det dags att träffa nya läkaren. En kvinnlig läkare denna gång. Allt mitt hopp i en annan människas händer. Det är så det känns att så gärna vilja ha en diagnos att man skulle kunna stå ut med det mesta för att få släppa ovissheten och kliva in i en värld av fylld med medvetenhet. Under en timme funderade hon, läkaren, och kände och tittade och letade symptom. Tills hon ville hämta en annan läkare för att höra vad han ansåg.
De funderade en stund ihop. Sen kom de fram till att det inte går att ställa diagnos i dagsläget. Mitt hjärta brast. Igen.
Nu är det nya funderingar dock kring var det kan vara. De lärde är iaf eniga om att det är något fel som är trasigt. Det är inte aktuellt med diagnosen Bechterews just nu anser de utan nu är det psoriasisartrit eller SLE som ligger överst på listan över tänkbara diagnoser. Jaha, riktigt otäcka sjukdomar båda delarna... Nya röntgenbilder skall tas och nya prover för att följa upp vad som händer och sker i min kropp. Hon såg hur allt gick sönder inuti mig när jag kom till insikt om att jag inte heller denna gång skulle få något klart besked om vad som är felet. Jag var millisekunder ifrån ett sammanbrott. Men eftersom jag jobbar efter devisen att inte visa hur jag mår så höll jag ihop mig själv och log och hörde mig själv prata sakligt om mitt sjukdomstillstånd.
Tänk att de inte kan komma på vad som är fel på mig, men skicka ut brev och påtala att jag är handikappad, det går bra? Är inte det en smula märkligt? Innebär det kanske att jag kan söka parkeringstillstånd för handikappade?
Jag är ledsen, jag måste få vara det. Idag var ännu ett bakslag. Dock har den nya läkaren iaf bestämt att mitt fall skall fortsätta undersökas och att de inte ger upp riktigt än. Det blir nya röntgenbilder som skall tas och det blir nya provtagningar. Jag är ändå glad över det. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag får inte fortsätta tappa i vikt har de också sagt, men de vill inte byta ut de läkemedel jag har som jag mår dåligt på. Dilemma. Men jag får försöka lösa det ändå de dagar jag måste medicinera.
Så skulle jag valla skidorna idag så att jag skulle kunna dra ut och åka längdskidor när andan faller på. Men så skulle inte fallet bli. Istället visade det sig att jag är för tung för mina skidor och det fanns inte tillstymmelse till spann.
Det kan nog vara så att skidor med 650 år på nacken kanske är uttjänta iaf? Blev en smula besviken hur som helst. Jag som till och med stormade in på sportaffären och släppte stoltheten och bad om hjälp för att hitta vad jag behövde i valla-väg. Sen fick jag en lektion i HUR man får dit vallan oxå på bästa vis, eller ja det blev tape som skulle sättas fast i SPANNET... det som inte fanns. Skit. Undrar hur jag ska gå vidare i detta?
En dag då ingenting blev som jag hoppades helt enkelt.
MEN jag har fått låna en bok av bästa Carin: "De tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör", vilken jag verkligen ser fram emot att läsa.
Nu dags att sova:
De funderade en stund ihop. Sen kom de fram till att det inte går att ställa diagnos i dagsläget. Mitt hjärta brast. Igen.
Nu är det nya funderingar dock kring var det kan vara. De lärde är iaf eniga om att det är något fel som är trasigt. Det är inte aktuellt med diagnosen Bechterews just nu anser de utan nu är det psoriasisartrit eller SLE som ligger överst på listan över tänkbara diagnoser. Jaha, riktigt otäcka sjukdomar båda delarna... Nya röntgenbilder skall tas och nya prover för att följa upp vad som händer och sker i min kropp. Hon såg hur allt gick sönder inuti mig när jag kom till insikt om att jag inte heller denna gång skulle få något klart besked om vad som är felet. Jag var millisekunder ifrån ett sammanbrott. Men eftersom jag jobbar efter devisen att inte visa hur jag mår så höll jag ihop mig själv och log och hörde mig själv prata sakligt om mitt sjukdomstillstånd.
Tänk att de inte kan komma på vad som är fel på mig, men skicka ut brev och påtala att jag är handikappad, det går bra? Är inte det en smula märkligt? Innebär det kanske att jag kan söka parkeringstillstånd för handikappade?
Jag är ledsen, jag måste få vara det. Idag var ännu ett bakslag. Dock har den nya läkaren iaf bestämt att mitt fall skall fortsätta undersökas och att de inte ger upp riktigt än. Det blir nya röntgenbilder som skall tas och det blir nya provtagningar. Jag är ändå glad över det. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag får inte fortsätta tappa i vikt har de också sagt, men de vill inte byta ut de läkemedel jag har som jag mår dåligt på. Dilemma. Men jag får försöka lösa det ändå de dagar jag måste medicinera.
Så skulle jag valla skidorna idag så att jag skulle kunna dra ut och åka längdskidor när andan faller på. Men så skulle inte fallet bli. Istället visade det sig att jag är för tung för mina skidor och det fanns inte tillstymmelse till spann.
Det kan nog vara så att skidor med 650 år på nacken kanske är uttjänta iaf? Blev en smula besviken hur som helst. Jag som till och med stormade in på sportaffären och släppte stoltheten och bad om hjälp för att hitta vad jag behövde i valla-väg. Sen fick jag en lektion i HUR man får dit vallan oxå på bästa vis, eller ja det blev tape som skulle sättas fast i SPANNET... det som inte fanns. Skit. Undrar hur jag ska gå vidare i detta?
En dag då ingenting blev som jag hoppades helt enkelt.
MEN jag har fått låna en bok av bästa Carin: "De tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör", vilken jag verkligen ser fram emot att läsa.
Nu dags att sova:
Kommentarer
Trackback
