Det var inte igår...
... men idag blir det ett inlägg.
Mycket har hänt sen sist;
1. Min gitarr har utsatts för sabotage. Ja, det är bara det jag kan tänka mig har hänt. I lördags skulle jag spela en sväng då jag till min stora fasa upptäckte att en av strängarna är helt av. Och inte nog med detta, det sk stallbenet var sprucket rakt över. Jag kan bara utgå ifrån att jag och min gitarr utsatts för sabotage. Frågan är vem den skyldige är. De två jag bor med skyller på varandra. Hehe... eller nä de snarare hävdar sin oskuld. Kan det vara så att det är nån form av olyckshändelse som jag själv förorsakat som har fått gitarrens delar att avvika? Eller har jag en kamikaze-gitarr? Ni vet en sådan som offrar sitt liv för musiken för att sådana som jag inte skall kunna spela och förorsaka allmänheten allmänt oljud? Kan det vara så att jag hade en mycket modig gitarr som offrade sitt eget ljud för musikvärlden? Det är sådant vi inte får reda på. Jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig, jag SKA laga den och jag SKA lära mig spela. Återupplivningsförsök nästa. Ett nytt stallben har inhandlats och inhandlats och detta skall nu bytas. Med mina fantastiska kunskaper om olika instrument så skall detta inte bli några som helst problem, eller? Dessutom måste jag byta två av strängarna som inte mår så bra heller.
2. Frida skulle ha fyllt 28 år förra fredagen. Det blev sorgligt och jag gjorde som vanligt och försökte att förtränga känslorna. Det gick sådär.
3. Det har blivit väldigt mycket jobb på sistone vilket är en av de stora anledningarna att bloggandet uteblivit.
4. Frans skall troligen på rättegång. Ett mycket allvarligt brott har begåtts och det finns både vittnen och bildbevis. Än är dock inte brottsrubricering fastställd.
På bilden syns tydligt hur Frans trots strikt förbud hoppat upp i pappas säng, bäddat upp överkast och filt och lagt sig ovanpå täcket. Pappas hund Theo vet reglerna och går otåligt och trampar runt sängen och är mycket mycket bekymrad över att Frans ligger och snarkar och sover där man inte får. Jag trodde faktiskt inte att det var sant förrän jag fick se bilden. Lille Frans-bov...
Nu ska jag göra mig en välförtjänt kopp te och sen titta på Greys. Det är jag värd.
Mycket har hänt sen sist;
1. Min gitarr har utsatts för sabotage. Ja, det är bara det jag kan tänka mig har hänt. I lördags skulle jag spela en sväng då jag till min stora fasa upptäckte att en av strängarna är helt av. Och inte nog med detta, det sk stallbenet var sprucket rakt över. Jag kan bara utgå ifrån att jag och min gitarr utsatts för sabotage. Frågan är vem den skyldige är. De två jag bor med skyller på varandra. Hehe... eller nä de snarare hävdar sin oskuld. Kan det vara så att det är nån form av olyckshändelse som jag själv förorsakat som har fått gitarrens delar att avvika? Eller har jag en kamikaze-gitarr? Ni vet en sådan som offrar sitt liv för musiken för att sådana som jag inte skall kunna spela och förorsaka allmänheten allmänt oljud? Kan det vara så att jag hade en mycket modig gitarr som offrade sitt eget ljud för musikvärlden? Det är sådant vi inte får reda på. Jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig, jag SKA laga den och jag SKA lära mig spela. Återupplivningsförsök nästa. Ett nytt stallben har inhandlats och inhandlats och detta skall nu bytas. Med mina fantastiska kunskaper om olika instrument så skall detta inte bli några som helst problem, eller? Dessutom måste jag byta två av strängarna som inte mår så bra heller.
2. Frida skulle ha fyllt 28 år förra fredagen. Det blev sorgligt och jag gjorde som vanligt och försökte att förtränga känslorna. Det gick sådär.
3. Det har blivit väldigt mycket jobb på sistone vilket är en av de stora anledningarna att bloggandet uteblivit.
4. Frans skall troligen på rättegång. Ett mycket allvarligt brott har begåtts och det finns både vittnen och bildbevis. Än är dock inte brottsrubricering fastställd.
På bilden syns tydligt hur Frans trots strikt förbud hoppat upp i pappas säng, bäddat upp överkast och filt och lagt sig ovanpå täcket. Pappas hund Theo vet reglerna och går otåligt och trampar runt sängen och är mycket mycket bekymrad över att Frans ligger och snarkar och sover där man inte får. Jag trodde faktiskt inte att det var sant förrän jag fick se bilden. Lille Frans-bov...
Nu ska jag göra mig en välförtjänt kopp te och sen titta på Greys. Det är jag värd.
Till Carin
Hej! Om du läser detta inlägg så innebär det att jag varit på gitarrlektion i kväll. En som vanligt dramatisk tillställning som började med att Urban glömt nycklarna och vi blev stående i snögloppet och tvärvinden i 15 minuter innan vi fick assistans och kunde inta musiklokalen. (Jag väljer medvetet att inte kalla det för rep.lokal eftersom detta skulle kunna tolkas som att vi är bättre än vad vi är. )
Väl på plats uppdagades att vi bara var två personer plus Urban. Hur skulle detta gå? Han får inte ha någon lektion om vi inte är minst fyra personer inklusive honom själv. Jag kände givetvis en viss ilska (fast jag vet att du har sagt att jag ska lägga energi på annat än att irritera mig) över att de andra deltagarna ej behagat att meddela sig att de skulle utebli. Urban såg nog min besvikelse när han sa att det nog verkade som att vi skulle behöva ställa in och sa att vi ju kunde spela lite tillsammans ändå, men inte en full lektion. Det blev således jag och den nervösa kvinnan, som förövrigt inte bor ensam i skogen i en stuga med sin katt, utan hör och häpna är gift och bor mitt i centrum, som fick äran att spela och sjunga tillsammans med Urban.
Eftersom jag numer vågar vägra Tom Dooley så fick vi gå direkt på Hallelujah och det lät riktigt bra tills vi skulle låta bli att titta på strängarna då vi spelade. Då lät det mindre bra och ganska falskt. Jag fick dock glänsa lite eftersom den enda låt jag övat på i två veckor är just den. Inte så otippat att jag önskade den kanske?
Sen Carin blev det allvar. Jag vet inte riktigt hur jag skall berätta detta för dig. Jag vet nämligen inte hur du kommer att reagera. Jag känner att ett blogginlägg nog är rätt forum. Jag berättade lite om en önskelåt för Urban... om ja... hur ska jag säga det, vår låt? "En kväll i Juni" med Lasse B. Urban log lite, bläddrade i sin pärm och medan jag övade ackordbyten så la han papperet i mitt notställ. Där låg den; texten och ackorden till "En kväll i juni". Sen spelade han och vi sjöng. Jag och Urban sjöng (jag kände att jag själv inte var redo att ta några ackord då jag fortfarande var en smula i chock). Nervösa kvinnan försvann ur världsbilden. Just då var det bara jag och Urban och Lasse B. (Har jag sagt att han sjunger som en gud Urban?) Det bästa av allt är att Urban har hjälpt mig lite och nu består låten av ackord jag förstår och han har lovat mig att vi skall spela den tillsammans nästa gång. Hur fantastiskt är inte detta? Snart Carin blir det vin och sång! Nu kan vi snart skråla tillsammans till denna till skyarna höjda sång.
Sambo har legat däckad i 10 dagar i någon form av influensa och har av den anledningen blivit degraderad till att sova på soffan. Det kan verka som tuffa bud, men sanningen är att han var med på det. Faktiskt. För att jag skulle få vara frisk lite längre. Jag och mitt immunförsvar du vet. I natt nådde halsontet mig och febern är på ingång. Sambo börjar bli frisk. Så tittar han på mig ikväll och säger: "jaha då bäddar vi på soffan åt dig inatt då?" The hunter becomes the hunted...
Nu är det dags för ett bad, tror att en god bok och en wiskey skall få äran att göra mig sällskap.
Nu, när du läst detta Carin hoppas jag att vi bokar en after work en kväll i juni kanske? Så blir det vin, skrål och spex! Kan det vara så att någon annan är intresserad av att hänga med så kanske det kan gå att ordna?
Hoppas att du har en fantastisk kväll och att du kan smälta den goda nyheten om Lasse B!
Väl på plats uppdagades att vi bara var två personer plus Urban. Hur skulle detta gå? Han får inte ha någon lektion om vi inte är minst fyra personer inklusive honom själv. Jag kände givetvis en viss ilska (fast jag vet att du har sagt att jag ska lägga energi på annat än att irritera mig) över att de andra deltagarna ej behagat att meddela sig att de skulle utebli. Urban såg nog min besvikelse när han sa att det nog verkade som att vi skulle behöva ställa in och sa att vi ju kunde spela lite tillsammans ändå, men inte en full lektion. Det blev således jag och den nervösa kvinnan, som förövrigt inte bor ensam i skogen i en stuga med sin katt, utan hör och häpna är gift och bor mitt i centrum, som fick äran att spela och sjunga tillsammans med Urban.
Eftersom jag numer vågar vägra Tom Dooley så fick vi gå direkt på Hallelujah och det lät riktigt bra tills vi skulle låta bli att titta på strängarna då vi spelade. Då lät det mindre bra och ganska falskt. Jag fick dock glänsa lite eftersom den enda låt jag övat på i två veckor är just den. Inte så otippat att jag önskade den kanske?
Sen Carin blev det allvar. Jag vet inte riktigt hur jag skall berätta detta för dig. Jag vet nämligen inte hur du kommer att reagera. Jag känner att ett blogginlägg nog är rätt forum. Jag berättade lite om en önskelåt för Urban... om ja... hur ska jag säga det, vår låt? "En kväll i Juni" med Lasse B. Urban log lite, bläddrade i sin pärm och medan jag övade ackordbyten så la han papperet i mitt notställ. Där låg den; texten och ackorden till "En kväll i juni". Sen spelade han och vi sjöng. Jag och Urban sjöng (jag kände att jag själv inte var redo att ta några ackord då jag fortfarande var en smula i chock). Nervösa kvinnan försvann ur världsbilden. Just då var det bara jag och Urban och Lasse B. (Har jag sagt att han sjunger som en gud Urban?) Det bästa av allt är att Urban har hjälpt mig lite och nu består låten av ackord jag förstår och han har lovat mig att vi skall spela den tillsammans nästa gång. Hur fantastiskt är inte detta? Snart Carin blir det vin och sång! Nu kan vi snart skråla tillsammans till denna till skyarna höjda sång.
Sambo har legat däckad i 10 dagar i någon form av influensa och har av den anledningen blivit degraderad till att sova på soffan. Det kan verka som tuffa bud, men sanningen är att han var med på det. Faktiskt. För att jag skulle få vara frisk lite längre. Jag och mitt immunförsvar du vet. I natt nådde halsontet mig och febern är på ingång. Sambo börjar bli frisk. Så tittar han på mig ikväll och säger: "jaha då bäddar vi på soffan åt dig inatt då?" The hunter becomes the hunted...
Nu är det dags för ett bad, tror att en god bok och en wiskey skall få äran att göra mig sällskap.
Nu, när du läst detta Carin hoppas jag att vi bokar en after work en kväll i juni kanske? Så blir det vin, skrål och spex! Kan det vara så att någon annan är intresserad av att hänga med så kanske det kan gå att ordna?
Hoppas att du har en fantastisk kväll och att du kan smälta den goda nyheten om Lasse B!
Zuuuumba!
Idag var det åter dags för ett besök på träningscentret. Zumba stod på schemat. Sist jag zumbade var det riktigt riktigt roligt. Idag skulle så inte riktigt bli fallet.
Till att börja med var det på tok för mycket folk. I den lilla salen var det säkert 50 personer. Jag var nära panik redan då och valde därför att ställa mig längst bak för att ha möjlighet att kunna smita ut om det skulle bli värre... Hamnade bredvid en liten förvirrad tjej sm bara skrattade åt precis allt. Ett tomt, ihåligt skratt som senare skulle komma att göra mig vansinnig. Jag hade ont när jag kom dit vilket innebär att jag är ganska lättretad och blir irriterad på ganska små saker. Försökte sansa mig och inbilla mig att jag var där för att det var roligt.
På scenen står instruktören, som sades vara riktigt bra, och hans personliga DJ, som inte gjorde någonting faktiskt, annat än glodde på oss tjejer som studsade omkring. Till saken hör ju att det är vanliga cd-skivor som spelas och det är inte några svåra byten. Alla andra instruktörer klarar ju av det själva? Hur som helst. Instruktören och DJ-killen hade en till kompis med. Han var 1.95 m lång (skymde sikten för alla) och stod längst fram iklädd rutiga byxor, ett linne med batikmönster samt hatt (!). Jösses! Vem tränar i hatt? På riktigt? Kändes som han ville befinna sig i en musikvideo? Hur som helst så tränade han inte så mycket. Han var med och stuffade lite, sen stod han på scenen med dj-snubben och glodde på tjejerna. Bara det fick mig att nästan koka över.
Instruktören var hafsig idag. Han hade nog en dålig dag oxå. Det var ingen bra dag att ha en dålig dag eftersom vi var ganska många längst bak som inte hade varit på passet tidigare och hade behövt honom som instruktör. Nu valde han att inte säga ett enda ord under passet utan bara köra på istället. Det utbröt kaos. Det var några få personer som varit på passet tidigare som stod för rytmen och som man kunde titta på och försöka hänga med, de andra hade noll koll. Tjejen bredvid mig hade fullkomligt ingen aning om någonting. Hon tog 8 steg när andra gick 2, hon gick baklänges när vi andra gick framåt. INGET var rätt. Hela tiden viftandes och skrattandes på ett konstigt förvånat vis. Jag var trängd i ett hörn med henne till slut. Alla hennes på tok för många steg gjorde ju liksom att hon hamnade ovanpå mig till slut. Jag var så arg och hade SÅ ont och därframme stod de där jäkla grabbarna som ville vara guds gåva till kvinnan och glodde och var allmänt störande.
Okej, jag var troligen en smula överkänslig. En smula kanske. Nära gråten mot slutet och stannade inte hela passet ut. Tack och lov att jag inte behövde köra hem själv efteråt. Träffade dock en granne som också varit på passet och hon var jättebesviken och undrade vad som hänt med zumbapasset och hon störde sig också på dessa fripassagerare som spanade på brudar. Haha så det var inte bara jag!
Sambo garvade lite åt mig när vi kom hem. Dock lovade han mig i förra veckan att oavsett pass som jag ville gå på och ville ha med honom så skulle han följa som ett stöd till min träning. Tror han tänkte på body pump kanske eller MRL (mage rumpa lår) som jag körde förra veckan. Men nästa vecka blir det nog zumba även för honom och kanske även aerobic dance *mouuuuhahaha*.
Till att börja med var det på tok för mycket folk. I den lilla salen var det säkert 50 personer. Jag var nära panik redan då och valde därför att ställa mig längst bak för att ha möjlighet att kunna smita ut om det skulle bli värre... Hamnade bredvid en liten förvirrad tjej sm bara skrattade åt precis allt. Ett tomt, ihåligt skratt som senare skulle komma att göra mig vansinnig. Jag hade ont när jag kom dit vilket innebär att jag är ganska lättretad och blir irriterad på ganska små saker. Försökte sansa mig och inbilla mig att jag var där för att det var roligt.
På scenen står instruktören, som sades vara riktigt bra, och hans personliga DJ, som inte gjorde någonting faktiskt, annat än glodde på oss tjejer som studsade omkring. Till saken hör ju att det är vanliga cd-skivor som spelas och det är inte några svåra byten. Alla andra instruktörer klarar ju av det själva? Hur som helst. Instruktören och DJ-killen hade en till kompis med. Han var 1.95 m lång (skymde sikten för alla) och stod längst fram iklädd rutiga byxor, ett linne med batikmönster samt hatt (!). Jösses! Vem tränar i hatt? På riktigt? Kändes som han ville befinna sig i en musikvideo? Hur som helst så tränade han inte så mycket. Han var med och stuffade lite, sen stod han på scenen med dj-snubben och glodde på tjejerna. Bara det fick mig att nästan koka över.
Instruktören var hafsig idag. Han hade nog en dålig dag oxå. Det var ingen bra dag att ha en dålig dag eftersom vi var ganska många längst bak som inte hade varit på passet tidigare och hade behövt honom som instruktör. Nu valde han att inte säga ett enda ord under passet utan bara köra på istället. Det utbröt kaos. Det var några få personer som varit på passet tidigare som stod för rytmen och som man kunde titta på och försöka hänga med, de andra hade noll koll. Tjejen bredvid mig hade fullkomligt ingen aning om någonting. Hon tog 8 steg när andra gick 2, hon gick baklänges när vi andra gick framåt. INGET var rätt. Hela tiden viftandes och skrattandes på ett konstigt förvånat vis. Jag var trängd i ett hörn med henne till slut. Alla hennes på tok för många steg gjorde ju liksom att hon hamnade ovanpå mig till slut. Jag var så arg och hade SÅ ont och därframme stod de där jäkla grabbarna som ville vara guds gåva till kvinnan och glodde och var allmänt störande.
Okej, jag var troligen en smula överkänslig. En smula kanske. Nära gråten mot slutet och stannade inte hela passet ut. Tack och lov att jag inte behövde köra hem själv efteråt. Träffade dock en granne som också varit på passet och hon var jättebesviken och undrade vad som hänt med zumbapasset och hon störde sig också på dessa fripassagerare som spanade på brudar. Haha så det var inte bara jag!
Sambo garvade lite åt mig när vi kom hem. Dock lovade han mig i förra veckan att oavsett pass som jag ville gå på och ville ha med honom så skulle han följa som ett stöd till min träning. Tror han tänkte på body pump kanske eller MRL (mage rumpa lår) som jag körde förra veckan. Men nästa vecka blir det nog zumba även för honom och kanske även aerobic dance *mouuuuhahaha*.
Klipp&Bad
Idag var det den stora klipp- och bad-dagen. Liten Frans behövde verkligen klippas och badas. Ett tvåtimmars SPA med kloklipp och öronpet och alltihop. Frans var inte lika överygad som matte att det var en bra idé att lämna honom på Hundsalongen. Så här efteråt kan matte också känna att det kanske blev lite tokigt... Han blev väldigt naken liksom...
Före
Efter - Söt är han. En riktig sötskit, även om lite fånig i sin nya frisyr
Att sitta still är inte Frallans grej...
Och så den obligatoriska och som vanligt misslyckade kompisbilden...
Vi är inte bra på att sitta still någon av oss...
Imorgon ska jag på afterwork med Carin, ser verkligen fram emot det! Kul att få hänga gäng utanför jobbet! Äta lite gott käk och snacka strunt. Passar mig ypperligt efter den här veckan...
Nu blir det snart till att sova. Kroppen är sliten, äntligen har mina mediciner börjat verka någorlunda iaf. Läkaren har ännu inte ringt upp, han skulle ringt i måndags. Men, men, varför är jag inte förvånad? Det är tur att ensam är stark.
Före
Efter - Söt är han. En riktig sötskit, även om lite fånig i sin nya frisyr
Att sitta still är inte Frallans grej...
Och så den obligatoriska och som vanligt misslyckade kompisbilden...
Vi är inte bra på att sitta still någon av oss...
Imorgon ska jag på afterwork med Carin, ser verkligen fram emot det! Kul att få hänga gäng utanför jobbet! Äta lite gott käk och snacka strunt. Passar mig ypperligt efter den här veckan...
Nu blir det snart till att sova. Kroppen är sliten, äntligen har mina mediciner börjat verka någorlunda iaf. Läkaren har ännu inte ringt upp, han skulle ringt i måndags. Men, men, varför är jag inte förvånad? Det är tur att ensam är stark.
Kravall
Idag när jag körde hem från jobbet kom jag på det. Jag kom på vilken typ av person som är absolut värst i trafiken. Nu skall jag berätta för er.
Den värsta tänkbara medtrafikanten är 'hetsiga tjejen', troligen mellan 25 och 35 år, som kör fort och våldsamt, viftar och svär (ofta åt personer med handikapp som pga detta måste köra långsamt...) och är allmänt skitjobbiga och hela tiden irriterar sig på andra istället för att bara vara uppmärksamma. De kännetecknas av de ofta stora solglasögonen samt att de tycker att de själva är otroligt skickliga bilister. De genar dessutom ibland i kurvor så att man vid vissa tillfällen till och med kan höra hur fälgen repas mot trottoarkanten... *host*
De är otäcka de där tjejerna...
Igår var jag på agilitybanan med Frallan och Anna, Sofie och deras vovvar. Jag kunde inte köra något alls pga ryggen och knäna och kände mig en hel massa besviken. Ja, blev näst intill bitter en stund faktiskt. Frans fick dock köra hinderbana med Anna så han var mer än nöjd. Så himla söt lillen när han flyger över hindren. Det blev en himla lyckad kväll ändå, fast jag inte direkt kunde vara delaktig.
För övrigt så kom bästaste Carin förbi häromdagen med värsta pysselkittet till mig som tack för att jag kört henne till jobbet några mornar, SÖT! Hyfsat glad jag blev! Nu sitter jag här och tittar på alla fina papper och tycker det är lite läskigt att klippa i dem. De är ju så himla fina liksom?
Hittade igen en bild från balkongen förra våren, när jag precis hade byggt färdigt trallen och bänken med förvaring. Minns ni? Inte utan att man längtar lite tills det är dags att plocka fram dynorna och plantera ut pelargonerna (eller köpa nya...)
SOMMAR!
Den värsta tänkbara medtrafikanten är 'hetsiga tjejen', troligen mellan 25 och 35 år, som kör fort och våldsamt, viftar och svär (ofta åt personer med handikapp som pga detta måste köra långsamt...) och är allmänt skitjobbiga och hela tiden irriterar sig på andra istället för att bara vara uppmärksamma. De kännetecknas av de ofta stora solglasögonen samt att de tycker att de själva är otroligt skickliga bilister. De genar dessutom ibland i kurvor så att man vid vissa tillfällen till och med kan höra hur fälgen repas mot trottoarkanten... *host*
De är otäcka de där tjejerna...
Igår var jag på agilitybanan med Frallan och Anna, Sofie och deras vovvar. Jag kunde inte köra något alls pga ryggen och knäna och kände mig en hel massa besviken. Ja, blev näst intill bitter en stund faktiskt. Frans fick dock köra hinderbana med Anna så han var mer än nöjd. Så himla söt lillen när han flyger över hindren. Det blev en himla lyckad kväll ändå, fast jag inte direkt kunde vara delaktig.
För övrigt så kom bästaste Carin förbi häromdagen med värsta pysselkittet till mig som tack för att jag kört henne till jobbet några mornar, SÖT! Hyfsat glad jag blev! Nu sitter jag här och tittar på alla fina papper och tycker det är lite läskigt att klippa i dem. De är ju så himla fina liksom?
Hittade igen en bild från balkongen förra våren, när jag precis hade byggt färdigt trallen och bänken med förvaring. Minns ni? Inte utan att man längtar lite tills det är dags att plocka fram dynorna och plantera ut pelargonerna (eller köpa nya...)
SOMMAR!
Svaret på dagens cluedo:
... i korridoren med kryckan.
Vi har myror i vår korridor på jobbet. Massor av dem. I fredags var det endast ett fåtal, men nu är det en invasion. Undrar just vad de gjort i helgen? Det är små "myrfällor" utsatta sen tidigare, men min farhåga och misstanke är att de använt dessa små prydliga lådor som SPA-anläggning under vintern. Nu när våren kommer vaknar de utvilade de små liven och börjar härja. Nu har jag satt upp en regel i vår korridor: ingen passerar igenom utan att ta död på minst en myra. Det passerar ganska mycket folk så det borde göra skillnad. Själv har jag gått på kryckor idag för att min rygg och mina knän vägrar vara med. Med en krycka kan man lätt mosa en myra, med två kryckor ännu fler. Jag har tagit uppgiften på allvar.
Jag har varit i kontakt med min läkare idag och han skulle återkomma imorgon med någon tanke om vad vi ska göra åt det här. Det är ett faktum, jag är skitdålig just nu. Men å andra sidan kan det väl bara bli bättre när man är längst här nere? Jag som hade varit så himla duktig och satt ut alla mina läkemedel. Nu inser jag dock att det var ohållbart och kanske rent utav korkat. Jag behöver hålla inflammationerna i min kropp i schack med hjälp av dem. Jag måste försöka hitta mig själv igen och en acceptans för att jag har en problematik i mitt immunförsvar som ställer till det. Acceptans för att allt inte är så perfekt som jag alltid föreställt mig att det ska vara.
Ibland måste man vara realistisk och inse att allt inte kan bli som man vill. Det bara är så. Jag hatar det egentligen, men förstår det samtidigt.
Jag tänker ganska mycket på framtiden. Just nu är det så påtagligt att jag är dålig och det föranleder direkt tankar på hur det skulle bli om jag fick barn. Hur skulle jag klara av det? Är det rätt att sätta ett barn till världen med vetskap om att det eventuellt ärver en sjukdom som jag själv sliter helvete med? Frågorna är många och det känns ganska tungt. Jag har egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma, men nu börjar någon slags klocka ändock att ticka... Men vad blir man för mamma om man ofta är så pass dålig att man inte kan bära eller leka med sina barn?
Frans tycker om när matte är med och leker. Frans aka Fladderöra
Imorgon skulle jag ha åkt till Stockholm i jobbet, men jag är för dålig att dra iväg på resa dessvärre. Sådär trist om jag skulle bli akut dålig. Jag var tvungen att avboka. Målet är att inte behöva ha kryckorna imorgon utan kunna bära upp mig själv. Det är meningen att jag och Frans ska träna agility imorgon kväll tillsammans med Anna och Sofie och deras vovvar, men vi får se hur mkt agility det blir för min del. Det är tur att det är Frans som ska hoppa och krypa om vi säger så... ;) Vi måste bygga ett tightare band jag och Frans eftersom jag inte alltid kan springa med honom (läs: inte springa alls...). Men Frans verkligen älskar att träna och jag kan inte ta ifrån honom det. Jag får försöka efter bästa förmåga att hänga med. Annars kanske mina snälla vänner kan träna med honom om jag måste sitta på sidan om.
Hörrö, morsan, är du med eller??
På riktigt, man kan ju inte ta ifrån honom det här liksom?
Imorgon är en ny dag. En bra dag. Jag känner det på mig.
Vi har myror i vår korridor på jobbet. Massor av dem. I fredags var det endast ett fåtal, men nu är det en invasion. Undrar just vad de gjort i helgen? Det är små "myrfällor" utsatta sen tidigare, men min farhåga och misstanke är att de använt dessa små prydliga lådor som SPA-anläggning under vintern. Nu när våren kommer vaknar de utvilade de små liven och börjar härja. Nu har jag satt upp en regel i vår korridor: ingen passerar igenom utan att ta död på minst en myra. Det passerar ganska mycket folk så det borde göra skillnad. Själv har jag gått på kryckor idag för att min rygg och mina knän vägrar vara med. Med en krycka kan man lätt mosa en myra, med två kryckor ännu fler. Jag har tagit uppgiften på allvar.
Jag har varit i kontakt med min läkare idag och han skulle återkomma imorgon med någon tanke om vad vi ska göra åt det här. Det är ett faktum, jag är skitdålig just nu. Men å andra sidan kan det väl bara bli bättre när man är längst här nere? Jag som hade varit så himla duktig och satt ut alla mina läkemedel. Nu inser jag dock att det var ohållbart och kanske rent utav korkat. Jag behöver hålla inflammationerna i min kropp i schack med hjälp av dem. Jag måste försöka hitta mig själv igen och en acceptans för att jag har en problematik i mitt immunförsvar som ställer till det. Acceptans för att allt inte är så perfekt som jag alltid föreställt mig att det ska vara.
Ibland måste man vara realistisk och inse att allt inte kan bli som man vill. Det bara är så. Jag hatar det egentligen, men förstår det samtidigt.
Jag tänker ganska mycket på framtiden. Just nu är det så påtagligt att jag är dålig och det föranleder direkt tankar på hur det skulle bli om jag fick barn. Hur skulle jag klara av det? Är det rätt att sätta ett barn till världen med vetskap om att det eventuellt ärver en sjukdom som jag själv sliter helvete med? Frågorna är många och det känns ganska tungt. Jag har egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma, men nu börjar någon slags klocka ändock att ticka... Men vad blir man för mamma om man ofta är så pass dålig att man inte kan bära eller leka med sina barn?
Frans tycker om när matte är med och leker. Frans aka Fladderöra
Imorgon skulle jag ha åkt till Stockholm i jobbet, men jag är för dålig att dra iväg på resa dessvärre. Sådär trist om jag skulle bli akut dålig. Jag var tvungen att avboka. Målet är att inte behöva ha kryckorna imorgon utan kunna bära upp mig själv. Det är meningen att jag och Frans ska träna agility imorgon kväll tillsammans med Anna och Sofie och deras vovvar, men vi får se hur mkt agility det blir för min del. Det är tur att det är Frans som ska hoppa och krypa om vi säger så... ;) Vi måste bygga ett tightare band jag och Frans eftersom jag inte alltid kan springa med honom (läs: inte springa alls...). Men Frans verkligen älskar att träna och jag kan inte ta ifrån honom det. Jag får försöka efter bästa förmåga att hänga med. Annars kanske mina snälla vänner kan träna med honom om jag måste sitta på sidan om.
Hörrö, morsan, är du med eller??
På riktigt, man kan ju inte ta ifrån honom det här liksom?
Imorgon är en ny dag. En bra dag. Jag känner det på mig.
Viking
Idag skulle bli en bra dag. Idag blev en bra dag ett tag. Sen blev det en sjukhuskväll. Men de kunde inte hjälpa eftersom jag visste orsaken till problemet. "Ta en alvedon och ring igen på måndag". Haha ett inte så otippat men ändå lite komiskt svar. Fick i alla fall se en jätteonykter viking på akuten. Ganska roligt, med en jättestor jutesäck på sig och vikingahjälm och en liten svart handväska. misstänkt likt en möhippa.
Ovisshet blir medvetenhet?
De kanske hade mer rätt än jag först trodde. Läkarna alltså. Min sambo hittade igen en artikel om psoriasis artrit som han tyckte jag skulle läsa. Jag läste och googlade vidare. Jag har varit väldigt emot diagnosen psoriasis eftersom jag förknippat det med otäcka röda, flammiga och fula hudutslag. Vid psoriasis artrit behöver man tydligen inte ens ha hudutslag och vissa har väldigt väldigt diskreta hudproblem (i hörselgångar, navel etc). Jag är lite fnasig mellan fingrarna, och kan få akne ibland. Tydligen kan det räcka som hudsymptom. Efter att ha läst den galet långa listan på andra typiska symptom så började jag så sakteliga fundera på om det kanske är så att läkarna är inne på rätt spår ändå.
Det är ju så här att Bechterews sjukdom har vissa symtom som är väldigt pricksäkra på mig. Bechterews handlar dock främst om ryggen (där jag förvisso har störst problem just nu), men jag har många andra knasiga symptom som inte finns med i listan över symptom på Bechterews. Dock finns de med väldigt väl beskrivna i listan över symptom på psoriasis artrit om man väljer att läsa dem också, vilket jag inte gjort förrän nu eftersom psoriasis är en äcklig sjukdom. Inte så kul.
Jag sitter här och svär högt för mig själv när jag läser att markören HLA-B27 finns hos en hög procentandel av personer med psoriasisartrit. Särskilt hos dem med problem i ryggraden. Check. HLA-B27 har påvisats hos mig. Jävla skit. Jag har varit så inne på att detta varit ett tecken på Bechterews sjukdom att jag helt missat att titta på andra diagnoser.
Ett vanligt debutsymtom är entesit (muskelfästesinflammation) i särskilt akillessenans eller plantarfascians fäste. Hehe roligt att de nämner det, jag har nämligen senaste åren haft vansinniga problem med att personer tar i mina fötter (eller jag själv) eftersom jag har haft så galet ont i dem. (Men trott att alla är så öm under tassarna). Nu har läkarna konstaterat att muskelfästena under fötterna är riktigt fucked up och inflammerade till max.
"Omkring 5% debuterar med ryggsmärtor. Smärtan är lokaliserad till sätesregionen och dov, diffus och djup till karaktären. Periodvisa symptom kan sikt medföra inskränkt rörlighet i ryggen. Även halsryggen kan engageras." Check!
Nattlig stelhet och smärta ger upphov till störd nattsömn med påföljande trötthet och koncentrationssvårigheter dagtid. No shit sherlock... Det är i princip omöjligt att sova med smärta. Tack o lov att det finns läkemedel som kan tvinga kroppen till sömn och glömma smärtan för en stund.
Direkt och indirekt smärta över sacroilialeder (det är där jag brukar få kortison injicerat)
Ja, sen ramlar det på, de symtom jag har kan jag hitta igen i listan. Helvetes jävla skit.
Det finns dock ett citat jag gillar: "psoriasis artritpatienter har ofta god nytta av utlandsvård med sol, värme och träning" YES!
Jag är inte oäven för att testa det, skall absolut föreslå det för min läkare redan på måndag!
Jag har nog gett upp lite grann idag. Allt känns faktiskt riktigt jävla skit och jag är riktigt ledsen. Men efter att ha skrivit av sig lite här så känns det bättre. Här om dagen skulle jag upp på Everest. Idag är jag tacksam om jag tar mig upp på Mjälle Kulle. Men idag tänker jag inte ens försöka (inte bara för att klockan strax är 22...)...
Imorgon ska vara en bättre dag igen och på måndag ska jag ringa min läkare och sätta fart på dem så att vi kan reda ut en gång för alla om det är psoriasis artrit jag lider av. Är det så har jag iaf en diagnos och kan sätta full fart mot att bromsa sjukdomen.
Det är ju så här att Bechterews sjukdom har vissa symtom som är väldigt pricksäkra på mig. Bechterews handlar dock främst om ryggen (där jag förvisso har störst problem just nu), men jag har många andra knasiga symptom som inte finns med i listan över symptom på Bechterews. Dock finns de med väldigt väl beskrivna i listan över symptom på psoriasis artrit om man väljer att läsa dem också, vilket jag inte gjort förrän nu eftersom psoriasis är en äcklig sjukdom. Inte så kul.
Jag sitter här och svär högt för mig själv när jag läser att markören HLA-B27 finns hos en hög procentandel av personer med psoriasisartrit. Särskilt hos dem med problem i ryggraden. Check. HLA-B27 har påvisats hos mig. Jävla skit. Jag har varit så inne på att detta varit ett tecken på Bechterews sjukdom att jag helt missat att titta på andra diagnoser.
Ett vanligt debutsymtom är entesit (muskelfästesinflammation) i särskilt akillessenans eller plantarfascians fäste. Hehe roligt att de nämner det, jag har nämligen senaste åren haft vansinniga problem med att personer tar i mina fötter (eller jag själv) eftersom jag har haft så galet ont i dem. (Men trott att alla är så öm under tassarna). Nu har läkarna konstaterat att muskelfästena under fötterna är riktigt fucked up och inflammerade till max.
"Omkring 5% debuterar med ryggsmärtor. Smärtan är lokaliserad till sätesregionen och dov, diffus och djup till karaktären. Periodvisa symptom kan sikt medföra inskränkt rörlighet i ryggen. Även halsryggen kan engageras." Check!
Nattlig stelhet och smärta ger upphov till störd nattsömn med påföljande trötthet och koncentrationssvårigheter dagtid. No shit sherlock... Det är i princip omöjligt att sova med smärta. Tack o lov att det finns läkemedel som kan tvinga kroppen till sömn och glömma smärtan för en stund.
Direkt och indirekt smärta över sacroilialeder (det är där jag brukar få kortison injicerat)
Ja, sen ramlar det på, de symtom jag har kan jag hitta igen i listan. Helvetes jävla skit.
Det finns dock ett citat jag gillar: "psoriasis artritpatienter har ofta god nytta av utlandsvård med sol, värme och träning" YES!
Jag är inte oäven för att testa det, skall absolut föreslå det för min läkare redan på måndag!
Jag har nog gett upp lite grann idag. Allt känns faktiskt riktigt jävla skit och jag är riktigt ledsen. Men efter att ha skrivit av sig lite här så känns det bättre. Här om dagen skulle jag upp på Everest. Idag är jag tacksam om jag tar mig upp på Mjälle Kulle. Men idag tänker jag inte ens försöka (inte bara för att klockan strax är 22...)...
Imorgon ska vara en bättre dag igen och på måndag ska jag ringa min läkare och sätta fart på dem så att vi kan reda ut en gång för alla om det är psoriasis artrit jag lider av. Är det så har jag iaf en diagnos och kan sätta full fart mot att bromsa sjukdomen.
Adjö trafikmonster!
De senaste året har jag blivit hetsk i trafiken som jag tidigare nämnt. Jag vrålar och svär och vevar med armarna när människor inte beter sig som de borde. Det gynnar ingen. Jag inser det mer och mer.
Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att bryta mitt negativa tankemönster. Yes.
Idag blev jag omkörd på en 50-sträcka, mitt i en korsning, av en man i medelåldern i en Audi som gick väldigt väldigt fort. Efter att reflexmässigt vrålat en ramsa svordomar och nästan kört av vägen stannade jag upp och kom på hur jag skulle göra. Troligen så var det ju så att personen i bilen hade en döende 3-årig son som han var tvungen att åka hem till. De arga tankarna var som bortblåsta, klart killen var tvungen att köra som en idiot. Det var ju akut!
I stan efter jobbet körde sedan en dam omkring i en ful gammal opel och vägrade köra mer än 35 km i timmen på 50-väg. Inte så kul för mig som hamnade bakom. Men efter att ha kommit till insikt om att hon kanske minsann är hemlös och bor i bilen, som bara har två fungerande cylindrar och är baktung eftersom hon förvarar sina enda ägodelar där (varav en byrå efter en gammal moster) så kändes det inte så farligt. Klart damen måste få köra långsamt?
Bland det värsta jag vet är människor som inte kan använda blinkers då de ska svänga. De där ni vet som tror att blinkers tillhör extrautrustning på bilen och dessutom kostar per användning. Precis de personerna. Jag har avskytt dem. Så nu ikväll höll jag och Frans på att bli påkörd av just en sådan. En sån där som inte blinkade eller på annat sätt hade vett att visa att han tänkte svänga. Så slog det mig, stackarn! Han har ju ingen vänsterarm! Dessutom hade han jättestora framtänder (vilket iofs knappast hade med blinkersen att göra...) Stackars... klart han inte kunde blinka när han svängde eftersom han inte har någon arm...
Jag är nog på väg att bryta ett av mina dåliga tankemönster! Nu behöver jag inte skrika svordomar längre även om kanske det ibland kan bli lite väl elaka omskrivningar... Det får gå lite vingligt i början. Det är OK.
Sen är det lite intressant att jag aldrig någonsin visar ilska annars, men tydligen går det bra i trafiken...
Nu tänkte jag försöka bryta några andra av mina halvbra tankemönster. Nu när jag vet att det går. För det går faktiskt.
Förövrigt så har jag bokat klipptid för Frans i nästa vecka. Klipp och bad. Det finns ingen ursäkt... Hundsalongen, here we come!
Övrig status: ont överallt så inåt helvete och har så haft ett par veckor nu, med käcka inslag av febertoppar och noll sömn. Litar inte på min kropp alls tyvärr. Men har lyckats gå en lunchpromenad varje dag denna vecka iaf! Det är jag mycket mycket stolt över. Här om kvällen var jag relativt övertygad om att jag skulle behöva ta kryckorna till jobbet dagen efter, men jag försöker in i det sista att låta bli och stå ut och har lyckats än.
De är så fina mina kollegor. Flera av dem, som inte ens är de jag jobbar närmst, har kommit fram och lagt en hand på min axel och frågat hur jag mår. Det gör på något vis saken lättare. När jag först fick reda på att min kropp inte är så kry ville jag inte alls prata om det och framför allt inte att någon skulle ta upp det. Nu känns det bara bra att se att folk bryr sig.
Nu: försöka få sömn!
Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att bryta mitt negativa tankemönster. Yes.
Idag blev jag omkörd på en 50-sträcka, mitt i en korsning, av en man i medelåldern i en Audi som gick väldigt väldigt fort. Efter att reflexmässigt vrålat en ramsa svordomar och nästan kört av vägen stannade jag upp och kom på hur jag skulle göra. Troligen så var det ju så att personen i bilen hade en döende 3-årig son som han var tvungen att åka hem till. De arga tankarna var som bortblåsta, klart killen var tvungen att köra som en idiot. Det var ju akut!
I stan efter jobbet körde sedan en dam omkring i en ful gammal opel och vägrade köra mer än 35 km i timmen på 50-väg. Inte så kul för mig som hamnade bakom. Men efter att ha kommit till insikt om att hon kanske minsann är hemlös och bor i bilen, som bara har två fungerande cylindrar och är baktung eftersom hon förvarar sina enda ägodelar där (varav en byrå efter en gammal moster) så kändes det inte så farligt. Klart damen måste få köra långsamt?
Bland det värsta jag vet är människor som inte kan använda blinkers då de ska svänga. De där ni vet som tror att blinkers tillhör extrautrustning på bilen och dessutom kostar per användning. Precis de personerna. Jag har avskytt dem. Så nu ikväll höll jag och Frans på att bli påkörd av just en sådan. En sån där som inte blinkade eller på annat sätt hade vett att visa att han tänkte svänga. Så slog det mig, stackarn! Han har ju ingen vänsterarm! Dessutom hade han jättestora framtänder (vilket iofs knappast hade med blinkersen att göra...) Stackars... klart han inte kunde blinka när han svängde eftersom han inte har någon arm...
Jag är nog på väg att bryta ett av mina dåliga tankemönster! Nu behöver jag inte skrika svordomar längre även om kanske det ibland kan bli lite väl elaka omskrivningar... Det får gå lite vingligt i början. Det är OK.
Sen är det lite intressant att jag aldrig någonsin visar ilska annars, men tydligen går det bra i trafiken...
Nu tänkte jag försöka bryta några andra av mina halvbra tankemönster. Nu när jag vet att det går. För det går faktiskt.
Förövrigt så har jag bokat klipptid för Frans i nästa vecka. Klipp och bad. Det finns ingen ursäkt... Hundsalongen, here we come!
Övrig status: ont överallt så inåt helvete och har så haft ett par veckor nu, med käcka inslag av febertoppar och noll sömn. Litar inte på min kropp alls tyvärr. Men har lyckats gå en lunchpromenad varje dag denna vecka iaf! Det är jag mycket mycket stolt över. Här om kvällen var jag relativt övertygad om att jag skulle behöva ta kryckorna till jobbet dagen efter, men jag försöker in i det sista att låta bli och stå ut och har lyckats än.
De är så fina mina kollegor. Flera av dem, som inte ens är de jag jobbar närmst, har kommit fram och lagt en hand på min axel och frågat hur jag mår. Det gör på något vis saken lättare. När jag först fick reda på att min kropp inte är så kry ville jag inte alls prata om det och framför allt inte att någon skulle ta upp det. Nu känns det bara bra att se att folk bryr sig.
Nu: försöka få sömn!
Take me home?
Det är tisdagkväll och gitarrlektion nr 3 har just gått av stapeln.
Överklasstanten var inte på plats idag. Snorkfröken tvingades tilltala mig idag eftersom dörren till lokalen initialt var låst och jag blockerade den enda utvägen uppför den dunkla trappen. *mouuuhahhaahaha*. Hon såg ut att lida. *mouuhahaha* Sen roligt nog låste hon upp dörren genom att av en slump råka luta sig mot dörröppnarknappen. Hon såg ut som att det var pärleporten som öppnat sig; mycket lättad. Jag blev nästan besviken, det höll på att bli en intressant stund där ute, jag kände mig som en skurk... he he
Vi skulle ikväll stolta visa vår lärare hur duktiga vi blivit på "Hallelujah" som vi haft chansen att öva på i två veckor. Efter uppspelet blev vi odiskuterbart och ofrivilligt nedpetade till Tom Dooley med sina sparsamma två ackord. Jaha liksom. Inte så kul. 19-åriga tjejen gjorde roliga uttalanden när läraren försökte visa hur hon skulle spela för att det skulle bli mindre fel, exempelvis: "men vadå, vart ska tummen köras upp?" Jag dog en stund av skratt. Läraren lyckades behålla lugnet.
Efter att ha lirat lite roliga högerhandsvarianter med Tom Dooley (hehehe undar vad Freud skulle säga om det uttalandet) fick vi avancera igen. Yes! Tillbaka till afterski-låtarna! Nu stod "Take me home, country roads" på tur att bli uppriven av falska ackord och för långsamma ackordbyten.
19-åriga tjejen fick problem med fingersättningen och frågade och frågade och frågade hur allt hängde ihop. Hon och jag hittade dessutom ett kryphål i systemet som fick gitarrläraren att riva sitt hår. Vi upptäckte EN sträng i ETT ackord som inte spelades, men ÄNDÅ skulle man vara tvungen att trycka ner den. Mycket märkligt sa vi. Urban påstod att ackordet bara var så och försökte pedagogiskt att förklara att det kunde vara bra att hålla ner den strängen också eftersom det skulle underlätta vid byten till andra ackord. Vi ansåg ändå att vi hittat kryphål i systemet. Till slut sa Urban att vi fick hålla fingrarna hur vi ville? Hade han ledsnat på oss? Vi makade in oss i ledet och gjorde som han sa.
Idag var jag lätt klassens stjärna. Ansåg jag i alla fall själv. Lyckades till och med vara så inne i mitt spelande att jag missade att alla andra slutat spela. Jag gjorde helt enkelt ett solo, som vilken artist som helst! Dessutom spelade jag rätt och fick beröm av Urban. Passade på att snegla lite på snorfröken och gav henne "jaha, och vad sa du om det där då?"-blicken. Hon försökte se oberörd ut, men jag stal hennes tid i rampljuset och hon var garanterat inte nöjd. Hehe
Den nervösa kvinnan sa roliga saker som att Cornelis spelade konstigt och hipp som happ, men jag valde att inte kommentera det. 19-åriga tjejen hade fortfarande stora problem med att förstå det där med takt och ackord och "hur ofta man ska slå på strängarna" och allting. Jag har troligen övat mångfalt mer än henne. Det är roligt att spela, även om det är hellre än bra.
Tills nästa gång tyckte Urban att vi skulle öva lite mer på i första hand Tom Dooley, men sen givetvis de andra låtarna. Vi blev även tilldelade ackord till "The Boxer" (Simon & Garfunkel) och till klassikern "Cecilia Lind". Det kommer bli hur bra som helst det här. Han måste ju sätta någon slags tilltro till oss eftersom han ändå delar ut andra ackord? Eller vill han bara minska sin egen pappersbunt och har någon slags "utdelad-pappers"-kvot han måste uppnå för att få ut sin lön? Lurigt att avgöra i det här skedet.
Två veckor tills nästa gång nu! Urban behöver en paus från oss helt enkelt, det måste vi respektera!
Överklasstanten var inte på plats idag. Snorkfröken tvingades tilltala mig idag eftersom dörren till lokalen initialt var låst och jag blockerade den enda utvägen uppför den dunkla trappen. *mouuuhahhaahaha*. Hon såg ut att lida. *mouuhahaha* Sen roligt nog låste hon upp dörren genom att av en slump råka luta sig mot dörröppnarknappen. Hon såg ut som att det var pärleporten som öppnat sig; mycket lättad. Jag blev nästan besviken, det höll på att bli en intressant stund där ute, jag kände mig som en skurk... he he
Vi skulle ikväll stolta visa vår lärare hur duktiga vi blivit på "Hallelujah" som vi haft chansen att öva på i två veckor. Efter uppspelet blev vi odiskuterbart och ofrivilligt nedpetade till Tom Dooley med sina sparsamma två ackord. Jaha liksom. Inte så kul. 19-åriga tjejen gjorde roliga uttalanden när läraren försökte visa hur hon skulle spela för att det skulle bli mindre fel, exempelvis: "men vadå, vart ska tummen köras upp?" Jag dog en stund av skratt. Läraren lyckades behålla lugnet.
Efter att ha lirat lite roliga högerhandsvarianter med Tom Dooley (hehehe undar vad Freud skulle säga om det uttalandet) fick vi avancera igen. Yes! Tillbaka till afterski-låtarna! Nu stod "Take me home, country roads" på tur att bli uppriven av falska ackord och för långsamma ackordbyten.
19-åriga tjejen fick problem med fingersättningen och frågade och frågade och frågade hur allt hängde ihop. Hon och jag hittade dessutom ett kryphål i systemet som fick gitarrläraren att riva sitt hår. Vi upptäckte EN sträng i ETT ackord som inte spelades, men ÄNDÅ skulle man vara tvungen att trycka ner den. Mycket märkligt sa vi. Urban påstod att ackordet bara var så och försökte pedagogiskt att förklara att det kunde vara bra att hålla ner den strängen också eftersom det skulle underlätta vid byten till andra ackord. Vi ansåg ändå att vi hittat kryphål i systemet. Till slut sa Urban att vi fick hålla fingrarna hur vi ville? Hade han ledsnat på oss? Vi makade in oss i ledet och gjorde som han sa.
Idag var jag lätt klassens stjärna. Ansåg jag i alla fall själv. Lyckades till och med vara så inne i mitt spelande att jag missade att alla andra slutat spela. Jag gjorde helt enkelt ett solo, som vilken artist som helst! Dessutom spelade jag rätt och fick beröm av Urban. Passade på att snegla lite på snorfröken och gav henne "jaha, och vad sa du om det där då?"-blicken. Hon försökte se oberörd ut, men jag stal hennes tid i rampljuset och hon var garanterat inte nöjd. Hehe
Den nervösa kvinnan sa roliga saker som att Cornelis spelade konstigt och hipp som happ, men jag valde att inte kommentera det. 19-åriga tjejen hade fortfarande stora problem med att förstå det där med takt och ackord och "hur ofta man ska slå på strängarna" och allting. Jag har troligen övat mångfalt mer än henne. Det är roligt att spela, även om det är hellre än bra.
Tills nästa gång tyckte Urban att vi skulle öva lite mer på i första hand Tom Dooley, men sen givetvis de andra låtarna. Vi blev även tilldelade ackord till "The Boxer" (Simon & Garfunkel) och till klassikern "Cecilia Lind". Det kommer bli hur bra som helst det här. Han måste ju sätta någon slags tilltro till oss eftersom han ändå delar ut andra ackord? Eller vill han bara minska sin egen pappersbunt och har någon slags "utdelad-pappers"-kvot han måste uppnå för att få ut sin lön? Lurigt att avgöra i det här skedet.
Två veckor tills nästa gång nu! Urban behöver en paus från oss helt enkelt, det måste vi respektera!
Hockeyfralla
Idag har jag varit och tittat på hockey. Jag kan ingenting om hockey. Nästan så att jag har minuskunskaper faktiskt. Hockey har aldrig intresserat mig, men idag var jag iväg hur som helst och det blev riktigt lyckat! Det var en sån match med en massa veteraner, så jag fick minsann se bland andra Salming, Dahlén och Sundin. Inte alls så dumt! Man kanske skulle börja intressera sig?
Jag hittade igen några bilder som jag bara måste delge er. Förra årets fotografier som sedemera blev till julkort.
*Trumvirvel*
Låt mig presentera: Frans aka Lill-Renen!
Frans kan konsten att vara en linslus och verkade riktigt nöjd som ren, särskilt med den röda mulen:
Han är en riktig charmör den där lille Frans.
Sen somnade vi... Gillar den här bilden:
Trevlig lördag på er därute!
Jag hittade igen några bilder som jag bara måste delge er. Förra årets fotografier som sedemera blev till julkort.
*Trumvirvel*
Låt mig presentera: Frans aka Lill-Renen!
Frans kan konsten att vara en linslus och verkade riktigt nöjd som ren, särskilt med den röda mulen:
Han är en riktig charmör den där lille Frans.
Sen somnade vi... Gillar den här bilden:
Trevlig lördag på er därute!
Att åka skidor är att dö en smula...
Nu har jag återinvigt mina längdskidor och Frans har för första gången varit med i längdspåren. Det är två slagna hjältar som nu halvligger i soffan och önskar att det fanns hemtjänst att tillgå.
Det började imponerande med att jag faktiskt lyckades tejpa mina skidor med den där klistertejpen som jag köpte igår. Jag hittade igen spannet på mina gamla skidor med min fars hjälp. De andra skidorna var jag för tung för. Fanns inte tillstymmelse till spann. Hur som helst så bestämde jag med min granne Susanne att vi skulle packa in hundarna i bilen och dra iväg till spåren. Då upptäckte jag till min fasa att min stav är trasig och jag var inte det minsta sugen på att göra en Gustav Vasa och åka med en stav. Men jag kunde låna ett par hela stavar av Susannes föräldrar så det ordnade sig.
Sen bar det av. Helvete vilken jäkla resa ut i spåret. Susanne försvann som en vårvind i april utför första backen efter sin karleska björnhund. Frans fick panik över att de drog iväg och hängde på, utan en tanke på att hans stackars matte bara var halvt redo att bege sig. Det var bara att hålla i hatten och försöka hålla balansen utför backen. Att en dvärgschnauzer är för liten för att dra är förövrigt en lögn. Jag erkänner att jag hade fel när jag uttalade de orden. Gudars skymning vad han kunde dra! Jag fick bromsa och bromsa och bromsa honom stundvis för att han inte skulle springa ihjäl sig först. Sen blev det lite tyngre även för honom. Men visst har man hjälp av att ha hund i spåret.
I andra utförsbacken drog Frans igen. Yes, jag blev tvungen att bromsa, allt gick snett och praktvurpan var ett faktum. Frans klarade sig oskadd och kom undan med blotta förskräckelsen. Min kropp är inte alls gjord för att trilla. Men just då kändes det okej. Resten av varvet gick lite mer tryggt. Susanne och Karela såg man mest ryggarna på, men vi kämpade på så gott vi kunde jag och Frallan. Jag är en skate-tjej, så är det. Det var det jag tyckte var roligaste när jag var yngre och det tyckte jag var roligaste även idag. Inte för att jag kommer ihåg nått av teknik och sånt, men det gick lättast och jag har än så länge mest kontroll över Frans då.
Nu känner jag att min kropp inte riktigt tog den där vurpan så bra som jag hade hoppats. Det värker illa i ryggen, men än så länge är det värt det. =) Det var galet roligt att åka. Jag och Frans måste bli ett bättre team dock, vi måste lära oss några nya användbara kommandon som höger och vänster och lite sånt. Det uppstod några ganska farliga situationer som vi helst ska undvika i framtiden. Det lär ha hörts att vi härjade i spåren idag iaf, avgrundsvrål lite nu och då när hundar sprang åt ett håll och skidorna planerade en annan väg.
Nu ligger det en liten Frans med huvudet i mitt knä och sover djupt. Han är trött, precis som sin matte. Undrar hur jag kommer må imorgon? Träningsvärken kommer i alla fall ett faktum, det är jag helt överygad om.
Det började imponerande med att jag faktiskt lyckades tejpa mina skidor med den där klistertejpen som jag köpte igår. Jag hittade igen spannet på mina gamla skidor med min fars hjälp. De andra skidorna var jag för tung för. Fanns inte tillstymmelse till spann. Hur som helst så bestämde jag med min granne Susanne att vi skulle packa in hundarna i bilen och dra iväg till spåren. Då upptäckte jag till min fasa att min stav är trasig och jag var inte det minsta sugen på att göra en Gustav Vasa och åka med en stav. Men jag kunde låna ett par hela stavar av Susannes föräldrar så det ordnade sig.
Sen bar det av. Helvete vilken jäkla resa ut i spåret. Susanne försvann som en vårvind i april utför första backen efter sin karleska björnhund. Frans fick panik över att de drog iväg och hängde på, utan en tanke på att hans stackars matte bara var halvt redo att bege sig. Det var bara att hålla i hatten och försöka hålla balansen utför backen. Att en dvärgschnauzer är för liten för att dra är förövrigt en lögn. Jag erkänner att jag hade fel när jag uttalade de orden. Gudars skymning vad han kunde dra! Jag fick bromsa och bromsa och bromsa honom stundvis för att han inte skulle springa ihjäl sig först. Sen blev det lite tyngre även för honom. Men visst har man hjälp av att ha hund i spåret.
I andra utförsbacken drog Frans igen. Yes, jag blev tvungen att bromsa, allt gick snett och praktvurpan var ett faktum. Frans klarade sig oskadd och kom undan med blotta förskräckelsen. Min kropp är inte alls gjord för att trilla. Men just då kändes det okej. Resten av varvet gick lite mer tryggt. Susanne och Karela såg man mest ryggarna på, men vi kämpade på så gott vi kunde jag och Frallan. Jag är en skate-tjej, så är det. Det var det jag tyckte var roligaste när jag var yngre och det tyckte jag var roligaste även idag. Inte för att jag kommer ihåg nått av teknik och sånt, men det gick lättast och jag har än så länge mest kontroll över Frans då.
Nu känner jag att min kropp inte riktigt tog den där vurpan så bra som jag hade hoppats. Det värker illa i ryggen, men än så länge är det värt det. =) Det var galet roligt att åka. Jag och Frans måste bli ett bättre team dock, vi måste lära oss några nya användbara kommandon som höger och vänster och lite sånt. Det uppstod några ganska farliga situationer som vi helst ska undvika i framtiden. Det lär ha hörts att vi härjade i spåren idag iaf, avgrundsvrål lite nu och då när hundar sprang åt ett håll och skidorna planerade en annan väg.
Nu ligger det en liten Frans med huvudet i mitt knä och sover djupt. Han är trött, precis som sin matte. Undrar hur jag kommer må imorgon? Träningsvärken kommer i alla fall ett faktum, det är jag helt överygad om.
Jakten på den försvunna diagnosen...
Yes, idag var det dags. Var så sjukt nervös idag inför först provtagningen, men klarade det galant för ovanlighetens skull. Sen en timme efter provtagningen var det dags att träffa nya läkaren. En kvinnlig läkare denna gång. Allt mitt hopp i en annan människas händer. Det är så det känns att så gärna vilja ha en diagnos att man skulle kunna stå ut med det mesta för att få släppa ovissheten och kliva in i en värld av fylld med medvetenhet. Under en timme funderade hon, läkaren, och kände och tittade och letade symptom. Tills hon ville hämta en annan läkare för att höra vad han ansåg.
De funderade en stund ihop. Sen kom de fram till att det inte går att ställa diagnos i dagsläget. Mitt hjärta brast. Igen.
Nu är det nya funderingar dock kring var det kan vara. De lärde är iaf eniga om att det är något fel som är trasigt. Det är inte aktuellt med diagnosen Bechterews just nu anser de utan nu är det psoriasisartrit eller SLE som ligger överst på listan över tänkbara diagnoser. Jaha, riktigt otäcka sjukdomar båda delarna... Nya röntgenbilder skall tas och nya prover för att följa upp vad som händer och sker i min kropp. Hon såg hur allt gick sönder inuti mig när jag kom till insikt om att jag inte heller denna gång skulle få något klart besked om vad som är felet. Jag var millisekunder ifrån ett sammanbrott. Men eftersom jag jobbar efter devisen att inte visa hur jag mår så höll jag ihop mig själv och log och hörde mig själv prata sakligt om mitt sjukdomstillstånd.
Tänk att de inte kan komma på vad som är fel på mig, men skicka ut brev och påtala att jag är handikappad, det går bra? Är inte det en smula märkligt? Innebär det kanske att jag kan söka parkeringstillstånd för handikappade?
Jag är ledsen, jag måste få vara det. Idag var ännu ett bakslag. Dock har den nya läkaren iaf bestämt att mitt fall skall fortsätta undersökas och att de inte ger upp riktigt än. Det blir nya röntgenbilder som skall tas och det blir nya provtagningar. Jag är ändå glad över det. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag får inte fortsätta tappa i vikt har de också sagt, men de vill inte byta ut de läkemedel jag har som jag mår dåligt på. Dilemma. Men jag får försöka lösa det ändå de dagar jag måste medicinera.
Så skulle jag valla skidorna idag så att jag skulle kunna dra ut och åka längdskidor när andan faller på. Men så skulle inte fallet bli. Istället visade det sig att jag är för tung för mina skidor och det fanns inte tillstymmelse till spann.
Det kan nog vara så att skidor med 650 år på nacken kanske är uttjänta iaf? Blev en smula besviken hur som helst. Jag som till och med stormade in på sportaffären och släppte stoltheten och bad om hjälp för att hitta vad jag behövde i valla-väg. Sen fick jag en lektion i HUR man får dit vallan oxå på bästa vis, eller ja det blev tape som skulle sättas fast i SPANNET... det som inte fanns. Skit. Undrar hur jag ska gå vidare i detta?
En dag då ingenting blev som jag hoppades helt enkelt.
MEN jag har fått låna en bok av bästa Carin: "De tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör", vilken jag verkligen ser fram emot att läsa.
Nu dags att sova:
De funderade en stund ihop. Sen kom de fram till att det inte går att ställa diagnos i dagsläget. Mitt hjärta brast. Igen.
Nu är det nya funderingar dock kring var det kan vara. De lärde är iaf eniga om att det är något fel som är trasigt. Det är inte aktuellt med diagnosen Bechterews just nu anser de utan nu är det psoriasisartrit eller SLE som ligger överst på listan över tänkbara diagnoser. Jaha, riktigt otäcka sjukdomar båda delarna... Nya röntgenbilder skall tas och nya prover för att följa upp vad som händer och sker i min kropp. Hon såg hur allt gick sönder inuti mig när jag kom till insikt om att jag inte heller denna gång skulle få något klart besked om vad som är felet. Jag var millisekunder ifrån ett sammanbrott. Men eftersom jag jobbar efter devisen att inte visa hur jag mår så höll jag ihop mig själv och log och hörde mig själv prata sakligt om mitt sjukdomstillstånd.
Tänk att de inte kan komma på vad som är fel på mig, men skicka ut brev och påtala att jag är handikappad, det går bra? Är inte det en smula märkligt? Innebär det kanske att jag kan söka parkeringstillstånd för handikappade?
Jag är ledsen, jag måste få vara det. Idag var ännu ett bakslag. Dock har den nya läkaren iaf bestämt att mitt fall skall fortsätta undersökas och att de inte ger upp riktigt än. Det blir nya röntgenbilder som skall tas och det blir nya provtagningar. Jag är ändå glad över det. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag får inte fortsätta tappa i vikt har de också sagt, men de vill inte byta ut de läkemedel jag har som jag mår dåligt på. Dilemma. Men jag får försöka lösa det ändå de dagar jag måste medicinera.
Så skulle jag valla skidorna idag så att jag skulle kunna dra ut och åka längdskidor när andan faller på. Men så skulle inte fallet bli. Istället visade det sig att jag är för tung för mina skidor och det fanns inte tillstymmelse till spann.
Det kan nog vara så att skidor med 650 år på nacken kanske är uttjänta iaf? Blev en smula besviken hur som helst. Jag som till och med stormade in på sportaffären och släppte stoltheten och bad om hjälp för att hitta vad jag behövde i valla-väg. Sen fick jag en lektion i HUR man får dit vallan oxå på bästa vis, eller ja det blev tape som skulle sättas fast i SPANNET... det som inte fanns. Skit. Undrar hur jag ska gå vidare i detta?
En dag då ingenting blev som jag hoppades helt enkelt.
MEN jag har fått låna en bok av bästa Carin: "De tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör", vilken jag verkligen ser fram emot att läsa.
Nu dags att sova:
