Att åka skidor är att dö en smula...

Nu har jag återinvigt mina längdskidor och Frans har för första gången varit med i längdspåren. Det är två slagna hjältar som nu halvligger i soffan och önskar att det fanns hemtjänst att tillgå.

Det började imponerande med att jag faktiskt lyckades tejpa mina skidor med den där klistertejpen som jag köpte igår. Jag hittade igen spannet på mina gamla skidor med min fars hjälp. De andra skidorna var jag för tung för. Fanns inte tillstymmelse till spann. Hur som helst så bestämde jag med min granne Susanne att vi skulle packa in hundarna i bilen och dra iväg till spåren. Då upptäckte jag till min fasa att min stav är trasig och jag var inte det minsta sugen på att göra en Gustav Vasa och åka med en stav. Men jag kunde låna ett par hela stavar av Susannes föräldrar så det ordnade sig.

Sen bar det av. Helvete vilken jäkla resa ut i spåret. Susanne försvann som en vårvind i april utför första backen efter sin karleska björnhund. Frans fick panik över att de drog iväg och hängde på, utan en tanke på att hans stackars matte bara var halvt redo att bege sig. Det var bara att hålla i hatten och försöka hålla balansen utför backen. Att en dvärgschnauzer är för liten för att dra är förövrigt en lögn. Jag erkänner att jag hade fel när jag uttalade de orden. Gudars skymning vad han kunde dra! Jag fick bromsa och bromsa och bromsa honom stundvis för att han inte skulle springa ihjäl sig först. Sen blev det lite tyngre även för honom. Men visst har man hjälp av att ha hund i spåret.

I andra utförsbacken drog Frans igen. Yes, jag blev tvungen att bromsa, allt gick snett och praktvurpan var ett faktum. Frans klarade sig oskadd och kom undan med blotta förskräckelsen. Min kropp är inte alls gjord för att trilla. Men just då kändes det okej. Resten av varvet gick lite mer tryggt. Susanne och Karela såg man mest ryggarna på, men vi kämpade på så gott vi kunde jag och Frallan. Jag är en skate-tjej, så är det. Det var det jag tyckte var roligaste när jag var yngre och det tyckte jag var roligaste även idag. Inte för att jag kommer ihåg nått av teknik och sånt, men det gick lättast och jag har än så länge mest kontroll över Frans då.

Nu känner jag att min kropp inte riktigt tog den där vurpan så bra som jag hade hoppats. Det värker illa i ryggen, men än så länge är det värt det. =) Det var galet roligt att åka. Jag och Frans måste bli ett bättre team dock, vi måste lära oss några nya användbara kommandon som höger och vänster och lite sånt. Det uppstod några ganska farliga situationer som vi helst ska undvika i framtiden. Det lär ha hörts att vi härjade i spåren idag iaf, avgrundsvrål lite nu och då när hundar sprang åt ett håll och skidorna planerade en annan väg.

Nu ligger det en liten Frans med huvudet i mitt knä och sover djupt. Han är trött, precis som sin matte. Undrar hur jag kommer må imorgon? Träningsvärken kommer i alla fall ett faktum, det är jag helt överygad om.







Kommentarer
Postat av: SusyQ

Haaha, ja jäklar va det gick fort :)) (fort gör ont att vurpa i för övrigt)

Karlesk är hon inte min hund, mycket annat kan hända att hon är men inte karlesk ;)

Mot nya äventyr nästa vecka.... jippie... aj.

:)

2011-03-03 @ 21:50:13
Postat av: Sara

Händerna är lite darriga sen stavarna, typiskt onödigt stavfel... :)

2011-03-03 @ 22:47:24
Postat av: mamma

He he he . Kan riktigt se er i spåret. Men det är duktigt ut bara å åk. Själv har vi gjort golfpremier i dag. Visserligen vintergolf, men såååååååååå härligt. Ingen snö utan barmark, strålande sol från en klarblå himmel. De du... men din tid kommer. Då kan du spela dygnet runt med tanke på ljuset. Puss och kram gumman och Frallan.



Mamma

2011-03-06 @ 19:07:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0