Första dagen på det nya året...
Så här började jag o Fralla det nya året:
Så här på första dagen på det nya året lyssnar jag på radion. Lyssnar på vad ungdomar och barn tror om döden. Finns det ett liv efter döden osv.
Jag orkar inte bli så djup. Det är frågor jag ställt mig så ofantligt många gånger. Givetvis undrar jag vad som hänt Frida, var hon är nu denna älskade tjej. Finns hon här i bland oss fast jag inte kan se henne? Satt hon på platsen i kyrkan som jag lämnat enkom åt henne under högmässan när hennes namn omnämdes? Hör hon mig när jag pratar med henne? Jag väljer att tro att hon gör det. Det är enklast så. Hon brukar vara hos mig i drömmarna ganska ofta. Det känns tryggt, där kan vi hänga gäng och vara som vanligt. Hon brukar ibland faktiskt säga till mig i drömmen "Fast du vet att jag är död va?" Och jag skrattar och säger "ja, det vet jag väl, fast du är ju här nu och det är det som räknas". Hjärnan är märklig. Det kan vara så att den sorg som jag inte har lyckats bearbeta efter Fridas sjukdom och bortgång hanteras i mitt undermedvetna om nätterna. Nu har jag även börjat försöka väcka minnena av henne försiktigt på dagtid och bearbeta sorgen som fortfarande finns kvar... Sorg försvinner tydligen inte om man gömmer den bakom antidepressiva läkemedel och ångestdämpande. Känslan av sorg försvinner temporärt, men sorgen finns där. Jag märker det nu när jag är fri från läkemedel. Sorgen är kvar, näst intill obearbetad trots alla tårar.
Men som sagt, jag misstänker detta forum kan vara en väg för mig att släppa taget om sorgen...
Vi åkte in till akuten andra veckan efter att skolan dragit igång igen efter sommarlovet. Frida var så förkyld och det gav sig aldrig. Hon var riktigt dålig. Vi bestämde att det var halsfluss. Hon hade fått antibiotika, men det hälpte föga. Inte så märkligt så här i efterhand... Jag fick inte vara kvar på sjukhuset när de gjorde alla tester där på akuten utan åkte till skolan en timme eller så minns jag. När jag kom tillbaka till henne säger hon "läkarna misstänker att det är leukemi..." Jag har aldrig blivit så rädd, men lyckats dölja det så bra. Vi hade ju bestämt att det var halsfluss? Året som passerade efter den dagen tillbringade jag till stor del på sjukhuset med henne. Ingenting var någonting värt längre förutom Frida. Skolan, som alltid varit allt för mig, var helt plöstligt ingenting och jag var nästan aldrig där.
När år två började på skolan var Frida friskförklarad och började på universitetet igen, ett år efter mig. Jag läste in alla ämnen som jag missat under året och kände mig helt oövervinnerlig. Frida var frisk och allt var som i en dröm.
Nu lämnar jag ämnet för denna gång. Det gör så ont. Har just mailat resedagboken för att få hjälp att komma ihåg mitt lösenord till min sida där vilken jag och Frida hade under resan vi gjorde. Där finns alla inlägg vi skrev tillsammans och alla foton. Jag har inte tittat på sidan sen år 2006. Nu är det dags.
Så här såg det ut; kvällen innan vi skulle åka. =)
Så här på första dagen på det nya året lyssnar jag på radion. Lyssnar på vad ungdomar och barn tror om döden. Finns det ett liv efter döden osv.
Jag orkar inte bli så djup. Det är frågor jag ställt mig så ofantligt många gånger. Givetvis undrar jag vad som hänt Frida, var hon är nu denna älskade tjej. Finns hon här i bland oss fast jag inte kan se henne? Satt hon på platsen i kyrkan som jag lämnat enkom åt henne under högmässan när hennes namn omnämdes? Hör hon mig när jag pratar med henne? Jag väljer att tro att hon gör det. Det är enklast så. Hon brukar vara hos mig i drömmarna ganska ofta. Det känns tryggt, där kan vi hänga gäng och vara som vanligt. Hon brukar ibland faktiskt säga till mig i drömmen "Fast du vet att jag är död va?" Och jag skrattar och säger "ja, det vet jag väl, fast du är ju här nu och det är det som räknas". Hjärnan är märklig. Det kan vara så att den sorg som jag inte har lyckats bearbeta efter Fridas sjukdom och bortgång hanteras i mitt undermedvetna om nätterna. Nu har jag även börjat försöka väcka minnena av henne försiktigt på dagtid och bearbeta sorgen som fortfarande finns kvar... Sorg försvinner tydligen inte om man gömmer den bakom antidepressiva läkemedel och ångestdämpande. Känslan av sorg försvinner temporärt, men sorgen finns där. Jag märker det nu när jag är fri från läkemedel. Sorgen är kvar, näst intill obearbetad trots alla tårar.
Men som sagt, jag misstänker detta forum kan vara en väg för mig att släppa taget om sorgen...
Vi åkte in till akuten andra veckan efter att skolan dragit igång igen efter sommarlovet. Frida var så förkyld och det gav sig aldrig. Hon var riktigt dålig. Vi bestämde att det var halsfluss. Hon hade fått antibiotika, men det hälpte föga. Inte så märkligt så här i efterhand... Jag fick inte vara kvar på sjukhuset när de gjorde alla tester där på akuten utan åkte till skolan en timme eller så minns jag. När jag kom tillbaka till henne säger hon "läkarna misstänker att det är leukemi..." Jag har aldrig blivit så rädd, men lyckats dölja det så bra. Vi hade ju bestämt att det var halsfluss? Året som passerade efter den dagen tillbringade jag till stor del på sjukhuset med henne. Ingenting var någonting värt längre förutom Frida. Skolan, som alltid varit allt för mig, var helt plöstligt ingenting och jag var nästan aldrig där.
När år två började på skolan var Frida friskförklarad och började på universitetet igen, ett år efter mig. Jag läste in alla ämnen som jag missat under året och kände mig helt oövervinnerlig. Frida var frisk och allt var som i en dröm.
Nu lämnar jag ämnet för denna gång. Det gör så ont. Har just mailat resedagboken för att få hjälp att komma ihåg mitt lösenord till min sida där vilken jag och Frida hade under resan vi gjorde. Där finns alla inlägg vi skrev tillsammans och alla foton. Jag har inte tittat på sidan sen år 2006. Nu är det dags.
Så här såg det ut; kvällen innan vi skulle åka. =)
Kommentarer
Postat av: Hellman
Kramar om
Trackback
