Gudars skymning!

Idag fick jag papperen från den skola som anordnar den gitarrkurs jag har anmält mig till. Eftersom jag måste veta ganska precis allt så blev jag ju väldigt nyfiken på att ta reda på vem den här kursledaren är. Eftersom jag dessutom redan hade bestämt vem han var så var det egentligen oviktigt, men för att bekräfta mina antaganden så gjorde jag en liten Snoky Snokysson och kollade upp vederbörande.

Hypotes: Övre medelålders halvbitter man (red.anm med stora svarta glasögon av nån anledning, troligen astigmatiker...) som harvat som musiklärare i 20 år eftersom drömmen om att bli en rocklegend inte verkar slå in, men han måste försörja sig på nått vis. Egentligen är han är ganska less på att hålla nybörjarkurser eftersom han varje gång ser alla dessa misslyckade elever med rocklegenddrömmar (som inte heller kommer att slå in), men han gör det för pengarna och för att det ibland faktiskt kan vara ganska underhållande.

Dvs min hypotes gör att jag helt utan att skämmas kan ta med mig min ostämda gitarr och gå till första lektionen för att lära mig spela gitarr... Perfekt!

Resultat efter snokning: Kursledaren är en ung rockig grabb (mest troligt betydligt yngre än mig!) med rocklegenddrömmar som fortfarande kan besannas! 

Slutsats: Min hypotes var åt h-vete fel och resultatet gör att det är förbannat läskigt för mig att gå till första kurstillfället. Jösses! Nu känner jag ju att jag måste försöka paniklära mig nått tills det är dags! Man kan inte komma till en sån kursledare och inte kunna nått?! Det är emot alla mina principer! Han har säkert inte haft omusikaliska nybörjare på kurs tidigare och jag kommer att framstå som ännu sämre än jag är! Jag kan ju inte gärna dra en ostämd version av "Var bor du lilla råtta" för honom?

Gudars Skymning!

Paniken har spridit sig här och anmälan är bindande. Vad göra?

I övrigt har det inte heller varit något bra dag. PMS-häxan i mig har åter gjort sig påmind och jag är mer lättstött och überledsen för ingenting än vad man kan tro. Efter ännu en incident med en 203-årig farbror i en Yaris som körde 30 km i timmen framför mig och attackvinglade på vägen körde jag in vid blå center och bröt ihop och storgrät en sväng. Så kom jag på att jag ändå var vid Tasseborg när jag tjöt och passade på att torka tårarna och gå in och köpa ett koppel till Frallan. Så grät jag en skvätt till innan jag backade ut från parkeringen och styrde hemåt. Hann inte mer än till trafikljusen innan Frösöbron så dök en herre i en Subaru Legacy upp i filen bredvid. Han trodde på riktigt att han skulle komma iväg fortare än PMS-häxan i Forestern när det slog om till grönt. Behöver jag berätta att han inte gjorde det? Han fick snällt lägga sig bakom mig (och nej, jag överträdde aldrig hastighetsbegränsningen och ja, jag hade full koll på övergångsställena innan jag bestämde mig för att han inte skulle få sin vilja igenom och vara först på bron.) Jag vann helt enkelt. En ärlig seger.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0