Ugly Bird

Nu har jag vinkat av mamma vid flyget. Panikångestattacken kom direkt när jag insåg att hon verkligen tänkte åka med flyget och resa hem igen. En del av mig ville så gärna att det skulle vara en bluff och att hon inte skulle gå. Det var sorgligt. Jag ville inte att hon ska åka. Jag ville verkligen inte. Det gjorde sådär ont i kroppen att krama henne hej då. Det är så långt dit där hon bor... På tok för långt...

Imorgon är en potentiellt skitjobbig dag. Jag ska träffa en ny läkare och få en ny bedömning. En ny dom helt enkelt. Jag har gett upp tanken på att jag ska gå därifrån med en diagnos, men det vore trevligt att ta sig ett steg närmre i alla fall. Jag är ändå fullkomligt livrädd. Bara provtagningen innan skrämmer vettet ur mig. Med lite otur tycker läkaren dessutom att jag bör få kortison injicerat i några leder också för att dämpa smärtan. Kortison fungerar. Det fungerar bra, men det är det värsta smärta jag upplevt att få den långa nålen in i ryggen och känna hur den letar sig ner till leden. Fy fan. Svårt att beskriva hur äckligt det är. Sist försökte jag svimma några gånger men blev väckt av en snäll sköterska varje gång.

Senare i veckan ska jag ut med grannen Susanne och hundar i spåret och åka längdskidor. Känns som något som skulle behövas filmas. På riktigt, det finns risk att det kommer bli fantastiskt underhållande. Jag har dessutom uttalat mig om att Frans är för liten för att dra mig, men vi får se hur det slutar... Han drar ju omkring mig ute på skorna dagligen så... Men han ska inte dra mig som en huskey, det är bara så.

Håll tummarna för mig imorgon?