I huvudet på en förvirrad ickemusiker

Idag tilldrog sig den händelse som så länge har spekulterats kring. Det känns nästan som att denna dag var lika stor som den dag man hittade Mose i vassen. Min första gitarrlektion.

Som ni vet var förväntningarna en smula upptrissade efter att jag googlat namnet på kursledaren och även sökt efter hans anlete på facebook och kommit till insikt om att han är en rockgrabb yngre i ålder än jag och inte alls någon sliten musiklärare. Paniken spred sig ganska kvickt och förväntningarna på mig själv var enorma. Idag, väl på plats möttes jag av Urban. Inte Robin. Urban. Urban är inte alls någon rock-yngling utan en medelålders man med lundhagsbyxor och en ganska sliten uppsyn. Sliten så där på musikers vis ni vet. Detta var kursledaren och åter fick jag erfara att man "inte ska betala ränta på ett lån man inte tagit"... Det kändes genast lite tryggare med Urban måste jag erkänna...

Kursdeltagarna, jo tack, nu ska ni få höra. På plats var fem kvinnor. Alla typer fanns representerade:

  • Damen som var jättenervös, garanterat bor ensam med sin tjocka katt och skrattar jättenervöst hela tiden och tror att hon inte kan någonting och tittar på alla för medhåll konstant. Dessutom kan hon spela en hel drös ackord, hon bara låtsas att hon inte kan. Spelar jättefint och skrattar nervöst och säger "Neeeej jag kan inte!"
  • Överklasstanten som har en gitarr som henne make köpte åt henne för att den var dyr och snygg utan en tanke på att det är vad man tydligen kallar en stålsträngad westerngitarr. Den är tydligen svårare att spela på för en nybörjare av olika anledningar. Den damen kunde också spela ganska mycket såklart, men var inte lika duktig som ovan nämnda tant. Hon skulle bara spela för barnbarnen iaf.
  • Sen fanns även 19-åriga tjejen med, snygg och minst lika förvirrad som jag. Vi bildade gäng hon och jag och hävdade att alla visst får vara med. Hon vill också bli Anna Ternheim, vi kom överens om att vi båda kan bli Anna. Alla får faktiskt vara med.
  • Sen har vi då karaktären som fick min bägare att rinna över ett par gånger. Tanten som innan första lektionstillfället hade skrivit ut de flesta existerande gitarrackord och dessutom redan lärt sig dem som ett rinnande vatten samt verkar kunna spela alla visor från och med år 1923 och framåt. Hon kan allting, precis allting och måste kommentera ALLT som kursledaren gör SAMT göra livet mycket mycket svårare för oss andra. Särskilt för mig som önskar att jag kunde allting. *muttrar*
  • Sen var det då jag. Jag gjorde ett klockrent första intryck som vanligt. Kursledaren frågade oss hur mycket vi kunde sen tidigare och jag fick uppgivet släppa stoltheten och svara: "Jag har inte ens lyckats fälla ut mitt notställ, på den nivån är jag, men jag vill gärna bli som Anna Ternheim". Alla fnissade och så visste alla vem jag var. Kursledaren fick rycka in och börja med att visa hur jag fällde ut notstället. Det bästa var att alla (utom hon som visste allt då förstås) hade lyckats fälla ut notstället fel *asg*. Så de fick minsann också göra om.
Sen pratade kursledaren en himla massa innan han stämde våra gitarrer. Hon som visste allt var fantastiskt rolig när hon direkt säger "Alltså min är redan stämd, en kompis som är jätteduktig stämde den för tre veckor sen så den är bra". Och så lät den helt vansinnigt falskt. Jag och 19-åriga tjejen dog av skratt en smula. Det gjorde inte översittartjejen. Det var en stund så att jag undrade om det fanns en dold kamera någonstans.

Sen lärde vi oss två ackord. Jag och 19-åriga tjejen slet med att få fingrarna att räcka till och få ackordet att låta hyfsat, medan översittartjejen absolut skulle lära sig en massa överkursgrejjer eftersom hon antagligen lärde sig dessa två ackord redan när hon var 3 år gammal. Så fick vi andra också försöka lära oss överkursgrejer direkt. Det var då vi enade oss, jag och 19-åriga tjejen och insåg att vi inte var riktigt på samma nivå som de andra.

Efter dessa två ackord fick vi spela klassikern Tom Dooley. Yes, så klart! Alla spelade i otakt och 19-åriga tjejen försökte förklara för kursledaren att hon inte förstod hur ofta hon skulle "slå på strängarna" och kursledaren fick ha en kort kurs om takten i sången för henne och han ritade prydligt på hennes papper var hon skulle "slå på strängarna". Hennes följdfråga "men alltså, vad är en takt?" Fantastiskt! Henne gillar jag.

Sen fick vi ungefär 7 papper fulla med olika ackord för att ha som lathund tills senare. Översittartanten föreslog att vi skulle ha alla dessa ackord i läxa tills nästa gång!!! Herregud! Ja, hon sa det på allvar. Och jag som tycker att jag brukar kunna vara präktig och duktig? Hahaha jag framstod som klassens clown på denna kurs kan jag lova. Hahaha

Men jag har lärt mig ganska mycket faktiskt. Och såklart så blir det en kortare lektion nästa tillfälle eftersom kursledaren är musiker och hade viktigare saker för sig nästa gång. Ja och gången efter det då kommer han inte alls för då hade han nått annat med musik som han var tvungen att göra... Åh... det verkar va rätt nice att vara musiker. Sen skulle han komma tillbaka iaf och lära oss ännu mer om gitarrspel.

Ja, jag är en smula förvirrad efter kvällens kurstillfälle... men mest har jag nog inte släppt att Robin inte dök upp. Var tog han vägen undrar jag? Var är han nu? Förverkligar han sina rockerdrömmar istället för att lära mig bli en ny Anna Ternheim? 



Kommentarer
Postat av: Carin

Hehe, det var en rejäl redogörelse men det krävs efter en sån där upplevelse! ;) Den är ännu roligare berättad live! Vad är en takt? HG :D Det där blir nog bra ska du se, bara den flummiga läraren behagar att dyka upp framledes! ;) Men annars kanske besserwissertanten kan rycka in? ;) Nå ja, jag ser fram emot vinet och framträdandet i juni! ;) KraM!

2011-02-16 @ 18:26:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0