Mörka sidor: mat i fokus

Idag är en sån där dag då jag känt mig trött hela dagen. Jag har sådana där dagar. Har försökt att sova så mycket som möjligt i veckan, men det har inte hjälpt. Gissningsvis har det med mina leder att göra. Upptäckte igår att mina knän är helt svullna och varma. Det är inte så ofta så jag blev lite förvånad, ryggen är trasig igen, men det är ju var och varannan dag. Det värsta med att vara trött tycker jag nog är att jag blir så himla känslig och ledsen för allt och tar åt mig och funderar och misstolkar saker. Precis som så många andra tjejer. Det är irriterande. Jag vill helst vara glad jämt.

Tror att det är de smärtstillande som jag tar för att dämpa värken i ryggen som gör att jag tappar aptiten. De gånger jag tar dem är det matstopp i princip. De är inte starka heller, som alvedon för lederna kan man säga. Vill inte ha något starkare. Men jag kan knappt äta med dem i kroppen. Inte undra på att jag gått ner i vikt dock eftersom jag inte har aptit. I alla år har jag gjort allt för att bli mindre och aldrig någonsin har jag känt att jag varit nöjd. Inte ens när jag var som absolut mest vältränad och faktiskt hade all rätt i världen att tycka att jag var snygg gjorde jag det. Jag har jojjo-bantat, våldstränat, dietat, hetsätit för att sedan kräkas, you name it... Så händer det nu när jag inte gör något av det längre. Är det inte typiskt?

Jag har inte varit så här smal sen jag minns inte när. (Ändå är jag inte på något vis FÖR smal, mer normal, men liten för att vara jag) En del av mig är djupt förfärad över tanken på att det finns risk att jag kommer lägga på mig några gram igen om aptiten kommer tillbaka som vanligt. Samtidigt är jag tillräckligt klok för att veta att jag att jag måste äta. Det finns liksom inget val där. Oavsett hur livrädd jag är. Jag fick en våg i julklapp, en sån som visar alla möjliga typer av procent av kroppens uppbyggnad, fett, muskler etc. Jag har faktiskt knappt stått på den. Det är fantastiskt bra gjort och visar på en viss styrka tycker jag nog.

Är det mitt kontrollbehov månne som visar sig? Visst är det som härligt att kunna ha något som man verkligen kan styra över? Hur som helst så känner jag mig nöjd nu. Jag ser att jag är ganska fin (utan att behöva låta vågen säga om det blir en bra eller dålig dag på morgonen) och vet att jag inte får gå ner något mer i vikt nu på grund av utesluten mat. Det enda jag bör göra är att lägga på mig muskler. Det måste jag göra för att må så bra jag kan. Det är alltså slut med konditionsträning för att bränna kalorier. De kalorier jag får i mig måste jag försöka lägga på annat än att harva på nått löpband. Det vet jag, har förstått och tänker leva efter.

Nu när jag börjar bli medveten på ett annat vis om hur hysterisk jag varit kring mat inser jag hur jobbigt det måste varit för att befunnit sig omkring mig i allt detta. Nu är det ju hyfsat lugnt, men kommer det ta om? Kan jag bestämma det själv som jag tror just nu? Jag har nog alltid erkänt för mig själv att jag haft vissa problem kring mat och för ett antal år sen insåg jag tillsammans med läkare att bulimi var en diagnos som var mitt i prick då. Några av er vet redan att jag varit trogen hang-around på Videgården i Linköping (verksamhet (som idag inte finns kvar) för tjejer med ätstörningar). Jag skäms helt galet mycket för den där tiden. Jag var inte klok helt enkelt. Fullkomligt besatt. Tur att jag kan skylla på att jag var ung och dum.

Nu är det ju annorlunda. Nu är jag äldre och vet att utseendet inte är allt. För visst handlar det väl om det när man vill kontrollera sin vikt? Eller är det en underliggande osäkerhet och bristande självförtroende som orsaker sådana här beteenden? Nu är jag frisk, men vissa beteenden är väldigt djupt rotade och inget som man blir av med över en natt utan är sådant som jag fortfarande arbetar med. Ett exempel är att inte dras med i hetsen kring alla dessa dieter med bokstavskombinationer som är så populärt just nu. Och än så länge har jag låtit bli. Yes!

Det här blir mer och mer den terapiblogg som jag hade tänkt att det skulle bli. Det fungerar för mig att skriva av mig saker. Det ger mig perspektiv och möjligheter att se saker med mer distans. Det här är dessutom gamla saker som legat och grott och behöver få luft för att få krafter att försvinna. Det här kommer bli bra. Jag känner det på mig.









Kommentarer
Postat av: Lena

Men gumman, du måste ta hand om dig!! =/

Jag vet att medicinerna kan jävlas (fast tvärtom för mig, bli hungrigare än nånsin) men man måste äta..om inte annat för o orka me dom små yrvädren vi har.. ;) Samborna alltså! s

2011-02-05 @ 15:30:42
URL: http://lizanne.blogg.se/
Postat av: mamma

Men snälla vännen!

Du är mer än 172 cm lång och väger 60-61 kg. Då är du väl inte FÖR smal! Du är ju ALLDELES FÖR smal. Du är fin, men du får absolut inte bli smalare. DÅ BLIR DU MAGER!!!! Lyssna på mig för en gångs skull! Jag är din mor och jag är rädd om dig. Älskar dig, min dotter.



Din mamma som är orolig

2011-02-05 @ 21:51:36
Postat av: Sara

Mamma: missa inte att jag skriver att jag faktiskt mår ganska bra i allt det här nu. =) Du får ta mig i örat annars när du kommer upp =)



Lena: kan de inte bara forska fram läkemedel som inte jävlas? Hur svårt kan det va? ler

2011-02-05 @ 22:24:18
URL: http://uglybird.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0