Ugly Bird

Klockan är inte ens nio på morgonen och jag sitter och och bloggar. Har funderat halva natten på saker jag skulle kunna blogga om. Varför jag inte sover istället? Njae... Jag vet inte, inne i en period igen där jag har svårt att sova utan att drömma helt vansinnigt sjuka drömmar så då väljer nog min hjärna att hålla mig vaken istället, att det är trevligare så. Något åt det hållet tror jag.

Och sen finns de de som somnar hur som helst, var som helst....



Idag ska jag komma igång med träningen igen. Jag tränar på Golds och har gjort sen vi flyttade hit (med varierande frekvens) och nu har jag även fått en inpasseringsbricka till Golds lokaler på Fyrvalla så att jag ska kunna träna när som helst på dygnet och inte kan skylla på knasiga öppettider på deras gym i stan. Dessutom fick jag en riktigt rolig personvåg i julklapp, en sån man kan mäta både kroppsfett %, vatten, benmassa och en massa annat. Rejält uppskattad.

Jag bör hålla igång träningen för min kropps skull. Det bör väl egentligen alla, men kanske jag lite extra eftersom jag blivit diagnostiserad med någon typ av reumatisk skit. Exakt vad det är vet inte läkarna. Det gör mig lite smått vansinnig om jag ska vara ärlig. Jag kan vara riktigt sjuk i perioder, men ingen kan berätta varför. Inflammationer i kroppen, så mkt kan de säga. Dock syns aldrig de där inflammationerna på röntgen/prover etc vilket kan få mig att vilja bryta ihop ibland. De var nästan fullkomligt säkra på att det var Bechterews-sjukdom som jag har, tills magnetröntgensvaren inte visade det som de trodde att de skulle se. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet bara att stora delar av min kropp inte alls fungerar på det sätt de är tänka för.

Här om dagen störtade jag ut för trappen hos min far för att till min fasa upptäcka att det bara var överkroppen som störtade sig, benen stod kvar och rörde sig betydligt långsammare eftersom knäna är en led som var dålig just den dagen... Ja ni förstår resten själv? Ibland kan jag bli HELT tokig. Eftersom de heller inte kan säga vad det är som är felet har jag valt att sätta ut alla läkemedel. Tidvis har jag ätit ganska stora mängde smärtstillande för att må okej, men nu har jag som sagt slutat. Jag vill se om det går att tänka sig frisk och kanske lära kroppen att leva med smärtan. Min förhoppning är att den dämpar sig med tiden... (även om min läkare säger att det inte fungerar så). De ville sätta mig på cellgifter alternativt TNF-alfa blockerare men jag sa stopp... DET är farliga grejjer. DET vill jag klara mig utan. Kan de inte ens bestämma sig för vad jag har för sjukdom så får det vara, jag tänker inte agera försökskanin.


INTE en försökskanin...

För att avsluta med något roligare så måste jag ju berätta att jag och Veronica var till fjälls i höstas och plockade hjortron. Jajjemen! Vi tog med oss frallan, packade in oss och en massa fika i hennes rally-skoda (som inte är kvar med oss längre *snyft* ) och drog till gräftåvallen.



Vi ugick ifrån min farbrors stuga och masade oss iväg upp på fjället.


Såhär många hjortron hittade vi. Inte fem liter utan fem hjortron. Jajjemen.

Min far sa nått i stil med "ja, men fikar man längre tid än man letar hjortron så är det kanske inte så konstigt" ja, jösses... ingen tillit alls...


... men jo det är klart vi fikade oxå. Med utsikt över ett vattenfall. Otroligt vackert, givetvis var jag så hänförd att jag glömde bort att ta någon bild... Däremot sitter Veronica o Frans och fikar på den här bilden.


Frans gillar att vara i fjällen, eller iofs så gillar han att vara med där det händer. Han ansåg att dagen var väldigt lyckat oavsett mängd bär. Det ansåg tack o lov både jag och Veronica oxå...


Sen hittade vi en gigantisk svamp som jag försökte lura i Veronica nått bra namn på, minns inte vad. =) Den var jäkligt stor faktiskt...

Så hittade jag igen en vacker naturbild som får avsluta hela berättelsen om dagen i Gräftåvallen:



Hehe eller vänta... det där var inte slutet på dagen. Vi skulle ju förstås hem oxå. Då fick vi lite trubbel... tydligen var inte den fantastiska skodan beredd på att härja i skogen med oss, så vi hann inte längre än till Bydalen förrän vi halvt hade tappat avgassystemet... Men ingenting som inte Vera fixar!!



Några spännband att knyta upp det med bara så höll det sig till stan! Frans undrade vad i helsike som försiggick där...
Det är så typiskt Vera o mig att nått sånt där ska hända. Det är liksom så förutsägbart på nått vis? Det ska alltid hända nått lite annorlunda när vi är ute...

Det är nog delvis därför som vi har så förbannat roligt när vi hänger gäng. Och för att hon är en helt fantastisk människa förstås som jag bara älskar att umgås med!