Snart nytt år...
Snart nytt år, nya tider. Nästa år ska bli året som jag började ta hand om mig själv lite bättre och året som jag och Frans blev ett tävlingsekipage. Det är de tilltänka nyårslöftena.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
Kvällen före julafton blev det till att ringa jourhavande veterinär eftersom Frans öga svullnade upp. Eller ja, blinkhinnan svullnade upp, jag visste inte ens att det fanns en sådan. Blev snabbt varse att det var ett bra drag att ha ett first-aid-kit åt hunden hemma. Däri fanns ögondroppar och det sköljdes och donades. På julaftons morgon var ögat tack och lov bättre och idag, dagen efter är svullnaden helt borta. Vi vet inte riktigt vad som hände men det svällde upp på bara några minuter. Riktigt otäckt. Stackars lillskrutt.
Hittade igen en bild från i somras som jag tyckte var lite härlig. Kompiskort på mig och Frallan på väg till golfbanan.
Ganska stor kontrast mot vädret idag. Hela helgen har det varit omkring -30 grader. Men bilden såg så mysig ut. Sen ska tilläggas att Fralla brukar ha säkerhetsbälte när han åker bil fram med mig...
När jag satt och letade efter ett bra foto att delge er hittade jag igen en stor mängd bilder som jag förträngt. Det kanske låter märkligt, men det finns bilder jag aldrig tar fram och tittar på eftersom de alltid får tårarna att rinna och mitt hjärta att dö en smula.
Nu känner jag att det är dags. Till sommaren är det fem år sedan min älskade vän och själsfrände Frida lämnade mig ensam kvar. År 2004 gjorde vi en resa tillsammans. Vi tågluffade runt Japan och hängde gäng i Kina (Peking) en sommar. Dessa bilder har jag i princip aldrig tittat på sen hon dog i leukemi 29 juli år 2006. Jag har helt enkelt inte klarat av det utan att bryta ihop. Det har varit några jobbiga år och läkemedlen för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med smärtan skapad av total sorg avlöste varandra de första två åren. Nu är jag helt fri från läkemedel och inser att jag måste beabeta sorgen jag bär på utan hjälp av läkemedel om jag ska kunna gå vidare helt med mitt liv utan att bryta ihop när jag ser något som påminner mig om henne. Det här vill jag ska bli mitt forum. Det är här jag vill ventilera mina tankar när andan faller på. Dock ska jag försöka att vara lite rolig emellanåt och inte bara försjunka i gamla minnen, jag lovar. ;)
Den här bilden är tagen en av de sista dagarna i Japan. Vi satt och diskuterade livet och hennes sjukdom (som vi då trodde att hon besegrat) och kom överens om att den där dagen var en av de bästa i våra liv. Total harmoni. När jag tittar på bilden så känner jag precis hur det var att sitta där, hur det doftade, tystnaden och hur lyckliga vi var, märkligt vad hjärnan kan minnas saker...
Sen måste jag ju absolut presentera polarna vi fick med oss i present när vi bodde på det galna vandrarhemmet/museeumet i Narita som jag inte minns namnet på idag:
Tillåt mig presentera: Melvin och Malte. Vet inte var de tog vägen sen... Märkligt. Roliga var de, hittade på en massa knäppa saker. I samband med att vi fick dem som en souvenir från mannen som ägde huset passade han på att fråga mig om jag inte ville stanna hos honom och kanske till och med bli hans fru. Han frågade på ett ganska fint vis minns jag, inte påfluget utan lite försiktigt så där på ett typiskt japanskt vis. Behöver jag berätta att jag tackade nej, eller har ni förstått det? ;)
Vill avsluta med en efterlysning. Jag saknar den här lilla valpen som kom till oss 2008, han var liten och söt och fullkomligt oskyldig.
Numer är det bara det här konstiga djuret som bor här, misstänker att han käkat upp den där lille söta valpingen...
Kan förövrig rekommendera att tejpa ankelsockor på tassarna på voffarna när det är kallt ute. När det var minus 30 grader här frös de massor stackars hundarna. Efter tips från grannen påbörjades kampen med sockorna. Matte vs Schnauzer 1-0. Han hade ingen kramp i tassarna under promenaden heller utan föreföll vara ganska nöjd trots allt. Inte alls dumt.
Kommentarer
Trackback
