Ugly Bird

... planen var att ta sig till gymmet idag. Hade just packat väskan och gjort mig redo för avfärd så slog huvudvärken till igen. Vet inte vad jag gör för att förtjäna den? Haft den ganska många dagar nu och börjar uppriktigt bli trött. Det är för mycket huvudvärk för att jag ska kunna ignorera den. Tror kanske jag måste ringa min läkare imorgon och höra efter vad det är frågan om. Kanske kommer det från nån led i axeln eller något muskelfäste eller nått som jävlas så att jag får huvudvärk. I ett tidigare inlägg hade jag beskrivit det som "stel som ett postkontor" vilket stämmer in även nu.

Sist jag inte ringde läkaren när jag hade lite för mycket huvudvärk hamnade jag till sist på akuten och läkaren där ville absolut lägga in mig över natten för observation och för att ta mer prover, men jag tjatade till mig att få åka hem och lurade alla i min omgivning att det var läkaren som minsann tyckte att jag kunde åka hem, fast de var en lögn. Jag gillar inte sjukhus okej? Sjukhuset kunde ju inte tvinga mig att vara kvar så jag åkte hem i fosterställning och hävdade att det kändes bättre. Jag kan ofta reagera så när jag blir livrädd...

Summa summarum blev att jag fick åka in ännu mer akut ett par dagar senare efter att varit liggande i studentlägenheten i fosterställning och varken kunnat äta eller dricka något sen senaste akutbesöket och blev därmed inlagd i fyra dagar med dropp och misstänkt blodpropp i skallen. Sådär muntert. Jag hade lite trista symptom nämligen. Minnet var fläckvis borta, ögonen var helskumma, blicken följde inte med som jag begärde, inte en reflex på höger kroppshalva, noll balans osv. Läkarna undrade på ren svenska varför i h-vete jag valde att åka hem första gången på akuten när de ville ha mig kvar. Inte så kul att försöka förklara för sina närmst anhöriga att jag av ren tjurighet valde att åka hem istället för att kolla upp om jag hade en propp i hjärnan... Jag var inte så populär just då.

När jag kom in den sista gången visade inte ryggmärgsvätskan det som förväntades, man sa att det troligen helt enkelt var för sent att se tecknen på en ev blodpropp som lösts upp av sig själv. Ryggmärgsvätskeprovet kunde inte längre avslöja om det varit en propp i mitt system. Jag skämdes lite. Det hade troligen varit bra att veta om det var en blodpropp som löste upp sig själv som jag haft. Det skulle ju statistiskt sett kunna innbära att jag skulle riskera att få en till. Ibland är jag lite för vrång för mitt eget bästa. Huvudvärken gav dock med sig med stark värkmedicin efter några dagar.  Jag tror inte att det var en blodpropp, det vore ju skitäckligt. Dock funderar jag nu faktiskt på om det kan vara läge att ringa läkaren imorgon... Jag har så att säga lärt mig av mina misstag...


En gång hamnade Börje o Bettan på sjukhuset. De åkte egentligen dit för att muntra upp Veronica som hade  jättemycket ont i magen. Jag tror de lyckades muntra upp henne en smula i denna utstyrsel.

Funderar på om huvudvärken denna gång kan ha ett samband med mitt just nu halvkassa näringsintag. Jag är inte jättebra på att äta längre. Mår helt enkelt inget vidare då jag äter. Ingen vet direkt varför. Kan vara för att jag inte har frågat någon som eventuellt vet. Därav försöker jag få i mig proteinshakes i mellan varven för att få i mig någon näring. En del av mig tycker om att inte äta. En del av mig vet att jag måste äta. Moment 22.

Appropå mat så syns det väl på fotona från Japan att jag var ungefär 20 kg tyngre på den tiden. Jag småler lite åt bilderna på mig och stortjuter när jag ser bilderna på Frida. En väldigt harmonisk kombination. Har haft högläsning ur dagboksanteckningarna från resan och skrattat samt gråtit lätt hysteriskt här. Tror det är bra att få ut känslorna. Det är nog det jag behöver.